Att olika
tidsskeden präglas av olika företeelser eller egenskaper är väl närmast en
självklarhet. Varje epok har sin arkitektur, sina upptäckter, sina värderingar.
Även furstedynastier har sina egenheter som kännetecknar olika perioder i deras
historia. 1500-talet är exempelvis religionsstridernas epok, då kungarna söker
utnyttja de nya religiösa rörelserna till att stärka sin makt på kyrkans
bekostnad, vilket i sin tur leder till att stridigheterna inom de stora
furstesläkterna ändrar karaktär – Religionen blir ett vapen i kampen om makten.
1600-talets furstar är i princip enväldiga och med undantag för England hotar
ingen verklig fara deras makt – fursten är smord av Gud och oavsättlig. Under
upplysningen börjar nya tankar om människans frihet få spridning och furstens
makt ifrågasätts alltmer. Samtidigt utmärks epoken i Europa av ett
förvånansvärt stort antal furstar med komplicerat sexliv. Rykten om otrohet
blir allt vanligare och många drottningar har bevisligen, eller förmodas ha,
minst en älskare. Ibland, som i Danmark och Spanien, övertar dessa älskare
rentav makten för kortare eller längre tid. Det sena 18-och tidiga 1900-talets
furstedynastier har i sin tur ett eget signum – Furstinnor på vift. Samtidigt
som kungarna med näbbar och klor kämpar för att bevara sin maktställning, ger
sig flera drottningar och prinsessor mer eller mindre okontrollerat av från
hemmet för att skapa sig en egen tillvaro, eller åtminstone skaffa en privat
vrå, en plats där de kan vara sig själva, oberoende av etikett och hovprotokoll.
Detta gäller inte bara furstinnor som insupit en ny tids tro på individens
frihet och egenvärde. Också drottningar fullt införstådda med absolutismens
princip finner det allt svårare att acceptera hovets inrutade tillvaro. Med
tiden kommer ytterligare ett fenomen in i bilden, gunstlingen av mer eller
mindre låg börd som inte hör till hovkretsarna men skaffar sig nästan hypnotisk
makt över sin drottning.
När
Napoleons forne marskalk och general utsågs till svensk tronföljare hösten 1810
innebar det ett fruktansvärt slag för hans hustru. Desirée Clary hade gift sig
med en officer på väg uppåt i karriären. Nu hade han plötsligt utsetts till
blivande kung i ett fjärran land i norr. Inte nog med att det var kallt och
ogästvänligt rent vädermässigt – Hovklimatet var också frånstötande. Karl Johan
klarade sig relativt bra. Han var i själ och hjärta en sann kunglighet, oavsett
ursprung. Men Desirée passade inte in i det gamla gustavianska hovet. ”Hon
saknar hållning och värdighet”, sade drottning Hedvig Charlotta. ”Ett bortskämt
barn”. ”Det enda som värmer hovet är pistolskoten mot kungarna”, kontrade
kronprinsessan. ”Detta är vargarnas land”. Kort sagt, inom ett halvår hade hon
rest hem till Frankrike. Officiellt åkte hon på en kortare resa för att sköta
sin hälsa, men hon skulle stanna borta i 12 år. När Karl Johan blev kung skrev
han att det var dags för henne att komma hem. Men hon vägrade: ”Jag får snuva
om någon säger ´Stockholm´” Det enda rent konkreta hon lär ha företagit sig när
hon fick veta att hon blivit drottning var att sluta spela piano, eftersom hon
menade att det inte anstod en drottning att spela dåligt. Under åren i
Frankrike antogs hon ha flera älskare, särskilt Ludvig XVIII:s premiärminister.
Med tiden
dog eller försvann alla hennes vänner och släktingar i Frankrike och det stod
också klart för henne att hon höll på att förlora kontakten med sin familj i
Sverige, Därför fann Desirée på våren 1823 till slut för gott att återvända
till makens nya kungarike. Denna gång stannade hon för alltid, men hon glömde
aldrig sitt kära Frankrike. Flera gånger funderade hon på att resa hem men det
blev aldrig av. ”Inget land kan i så hög grad som Sverige få människor att
förlora sin egen vilja”, suckade drottningen. Desirée dog 1860.[1]
Drottning
Victoria av Storbritannien och hennes dotterdotter Alexandra Fjodorovna av
Ryssland flydde väl inte direkt från sina hov, men de avskydde båda officiell
representation och drog sig gärna undan till mindre eller otillgängligare slott
där det var lättare att styra vilka som kom och gick och där de hade hovrutinen
i sin hand. I synnerhet efter prins Alberts död föredrog Victoria sitt skotska
slott Balmoral framför Buckingham Palace eller Windsor Castle. Bortsett från
att det låg isolerat hyste drottningen en speciell dragning till Skottland.
Medan hon kunde snäsa eller förvisa en hovman som begått en sådan förseelse som
att lämna sitt rum utan tillstånd, hade hon ingenting emot att besöka skotska
bönder och ta del av deras vardag: Hon bevistade både deras dop och
begravningar. Förmodligen var det, åtminstone delvis, hans egenskap av skotte
som efter prinsgemålens död 1861 gav John Brown en så unik ställning vid
engelska hovet. Sedan gammalt tillhörde han de lokalanställda på Balmoral. I
tron att han kunde pigga upp drottningen, vars saknad efter maken tycktes
urarta till vansinne, sände någon av hennes förtrogna efter den gamle
trotjänaren. De fick snart anledning att ångra sig: Från detta ögonblick gick allt genom Browns händer, audienser,
tidningar, majestätets morgonte. Utan Brown, ingen kontakt med drottningen.
Inte nog med att denne man av obetydlig härkomst gjorde sig oumbärlig vid
hovet, han tycktes kunna bete sig hur som helst utan reprimander: Ingen annan
hade kommit på tanken att tilltala imperiets härskarinna med epitetet ”kvinna” offentligt och säkerligen inte
heller privat. En vanlig hovman hade fått avsked om den druckit sig berusad: Om
Brown hette det att han ”blivit illamående”. Naturligtvis sades det allmänt att
drottningen hade ett förhållande med sin betjänt, kanske till och med hade gift
sig med honom. Att hon helt enkelt behövde en verklig vän som behandlade henne
som en vanlig människa föll inte hovet in.
Sorgligt nog dog Brown 1883. Drottningen skaffade sig visserligen en ny
gunstling, en hindu vid namn Abdul, som hon kunde tala med utan att hovet
förstod ett ord. Men hon glömde aldrig den trogne Brown och så länge hon levde
stod hans bild fullt synlig på borden i alla kungliga slott.[2]
På motsvarande sätt föredrog Victorias dotterdotter Alexandra det stilla livet
i Tsarskoje Selo framför Vinterpalatset i Petersburg och den oborstade
Rasputins närvaro och stöd var för henne långt viktigare än någon dumaledamots
eller storfurstes råd och önskningar. Detta bidrog på ett ödesdigert sätt till
händelserna 1917.
Victoria av
Baden, Gustav V:s gemål, var en furstinna av den gamla skolan. Upplärd av sin
moder att vörda och älska den nya stormakten Preussen, vars kejsare var hennes
morfar, var Victoria okritiskt övertygad om kungamaktens välsignelse - både för
folket och såsom instiftad av Gud Fader själv. Som svensk kronprinsessa(från
1907 drottning), höll hon hårt på disciplinen både vid hovet och inom familjen,
samtidigt som hon förstod att visa uppskattning och kärlek mot dem hon älskade
eller som gjort sitt bästa i hennes tjänst. Inte ens denna stolta kejsarättling
kunde dock i längden förneka sina personliga behov och känslor. Den lärda och
kulturellt begåvade flickan fann snart att hon gift sig med en visserligen
sympatisk och hänsynsfull men ack så tråkig man, mer intresserad av sport och broderi
än politik eller musik. Dessutom hade Victoria rent fysiskt svårt att överleva
i det kalla och fuktiga svenska klimatet. När dåvarande prinsparet reste till
Egypten 1890, uppstod snart rykten att den medföljande fotografen Von Blixen
Finecke umgicks väl intimt med kronprinsessan. Två år senare var kronprins
Gustav tillräckligt säker på vad som fösiggick för att skriva till sin mor
drottning Sophia att han i ett allvarligt samtal sagt sin hustru ”att mina
känslor för henne ej vore desamma som förr efter allt vad som passerat”.
Victoria hade för sin del suttit ”stum och kall” men ”erkände allt” och ”sade
sig inse huru orätt hon handlat”. Någon skilsmässa blev det inte men inte
heller någon verklig försoning. Victoria fann snart en ny förtrogen, läkaren
Axel Munthe. På hans älskade Capri, eller i Rom och Venedig kunde hon känna sig
fri. ”Det är som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet” skrev hon till
en vän från Italien. För Munthe själv berättade hon öppenhjärtigt om
svårigheterna med sin make: ”Jag står helt enkelt inte ut med att sitta
tillsammans med honom på Tullgarn. Mer än någonsin saknar jag dina goda råd,
älskling”.
Trots detta
och trots att hennes hemland Tyskland krossades i första världskriget förblev
Victoria livet ut trogen sina rojalistiska ideal: ”När vi ha kungliga måste de
också få uppträda kungligt. Det får de betalt för”. Sveriges drottning Victoria dog i Rom 1930.
Enligt en version stod hennes man och läkare på var sida om sängen. ”Kom snart”
viskade hon, osäkert till vem. Hon fick emellertid vänta på sina båda
livsledsagare, som å andra sidan följdes åt. Munthe dog i februari 1949, Gustav
V i oktober 1950.[3]
[2] Knut
Hagberg, Victoria, drottning av England(1947),
kapitel VI.
[3] Herman
Lindqvist, Bernadotte, för Sverige hela
tiden(2018), författaruppläsning och https://www.oppetarkiv.se/video/1336564/drottning-av-sverige-avsnitt-5-av-6.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar