Att det i
november 2020 är 500 år sedan Stockholms blodbad torde väl knappast ha undgått
någon svensk med intresse för sin historia. Ett sätt att högtidlighålla detta
har varit planerna att sätta upp Strindbergs Gustav Vasa och andra pjäser med motiv från Vasatiden på
författarens egen intima teater i Stockholm. Jag vet inte i hur stor
utsträckning detta blivit verklighet, med tanke på pandemin och dess följder
för kulturlivet. Vad jag däremot med säkerhet vet är att planerna inte
omfattade de två pjäser av författaren som har motiv från åren kring blodbadet
och Gustav Vasas uppror mot danskarna – Siste
riddaren och Riksföreståndaren.
Delvis är detta begripligt eftersom de båda dramerna inte hör till Strindbergs
mera kända verk. De skrevs mot slutet av hans liv och har aldrig blivit lika
kända som exempelvis Mäster Olof
eller Karl XII.[1]
Ändå är det underligt att man, samtidigt som man säger sig vilja erinra om
tragedin på Stortorget för 500 år sedan, bortser från de Strindbergsdramer som
verkligen handlar om just denna tid.
Tidsmässigt
sträcker sig de båda pjäserna från juli 1512 till juni 1523. Siste riddaren inleds med valet av Sten
Sture den yngre till riksföreståndare, Riksföreståndaren
slutar med Gustav Vasas intåg i Stockholm midsommaren 1523 efter kungavalet
i Strängnäs. Den som läst författarens mera kända verk av olika kategorier slås
av att en del beståndsdelar som av tradition förknippas med en Strindbergpjäs
saknas, medan andra i sammanhanget mer ovanliga drag fått stor plats. Här finns
således ingen antydan om besvärliga relationer mellan dramats figurer: Kristina
Gyllenstierna är inte ottrogen eller på något sätt falsk mot sin make, ingen
antydan om kvinnors allmänna opålitlighet kan spåras. Damerna är tvärtom till
100 procent lojala och dessutom både kloka och tappra i motgången. De
traditionella manliga hjältarna i dramat, sådana som Sten Sture och Gustav
Erikson Vasa, behåller på motsvarande sätt sin gloria, medan å andra sidan
Gustav Trolle(särskilt i Siste riddaren),
framstår som en kallhamrad förrädare och brottsling. Sammantaget finns här ett
drag av historieromantik som normalt inte förknippas med Strindberg. Som alltid
när det gäller historiska pjäser är tidsförskjutningen påtaglig. För den som
läser eller ser de båda pjäserna i följd tycks det gå ca 2-3 år mellan valen av
Sten Sture och Gustav Vasa. I verkligheten låg det som vi vet 11 år mellan de
båda händelserna.
Siste riddaren, ett drama i fem akter, har striden
mellan Sten Sture den yngre och Ärkebiskop Gustav Trolle till huvudtema.[2]
För en sentida betraktare med kunskap om 1900-talets historia framstår den
ridderlige Sture närmast som en Chamberlain, ivrigt angelägen att skapa fred i
sin tid och Trolle som en samvetslös Hitlerfigur. [3]
I själva verket är Trolle mer brutalt rakt på sak än Hitler men å andra sidan
just därför ärligare, ty Trolle påstår sig aldrig önska fred med Sture: När
riksföreståndaren vid deras möte i tredje akten sorgset konstaterar att
ärkebiskopen talar ”som till en fiende”, är Trolles svar kategoriskt:
-
Ja,
vi äro fiender.
Liksom Chamberlain tvingas Sten Sture tillslut förklara krig och går inom
kort under, visserligen saknad av både åskådarna och sina vänner men ändå med
en stämpel som svag politiker, ur stånd att förstå eller bära världens ondska.
När Kristian Tyrann seglar bort med den gisslan som utsetts att garantera
kungens säkerhet vid förhandlingarna efter slaget vid Brännkyrka 1518,
utbrister Sture förtvivlat:
-
Jag
vill inte se mera. Jag gitter aldrig se något mer av denna världen och dess
arghet(falskhet).
På motsvarande sätt är Gustav Erikson en Churchill som ivrigt manar sin
herre och vän riksföreståndaren att göra upp med sina fiender. Då Sture skonar
Trolles liv efter Stäkets fall utbrister Gustav frustrerat att det närmast kan
ses som en synd mot Gud att släppa lös ”den draken som ingen sankt Göran kan
dräpa”.
Den bild dramat ger av Sten Stures taktik gentemot Trolle är i flera
avseenden historiskt korrekt. Även om den unge riksföreståndaren(i slutet av
20årsåldern vid sin död på Åsundens is), långt ifrån var den ädelmodige riddare
ur stånd att se, än mindre göra orätt eller spela dubbelspel som Strindberg
tecknat, sökte han uppenbarligen komma överens med sin motståndare.[4]
När Trolles val till ärkebiskop godkänts av påven 1515 betalade Sten Sture pallium,
den avgift som en ny biskop förväntades erlägga till påvestolen, för Trolles
räkning. Efter detta bjöd han honom till sig för att försäkra sig om hans
lojalitet, men Trolle reste direkt till Uppsala efter att först ha besökt
Kristian II i Köpenhamn. Andra akten av Siste
riddaren upptas av detta skede. Där skildras både hur Kristina
Gyllenstierna i onödan gör i ordning Stockholms slott för den väntade gästen
och hur Sture förödmjukar sig genom att låna pengar av Hansan för att betala
Trolles avgift. Den scen som sedan följer i akt III, med det laddade mötet
mellan ärkebiskopen och riksföreståndaren i Uppsala domkyrka, är också
historiskt riktig såtillvida att ett dylikt möte ägde rum på denna plats i
februari 1516. Riksföreståndaren konstaterade senare att hans bemödanden
bemötts med förolämpningar och så är också fallet i Strindbergs drama. I en
scen tydligt influerad av Shakespeare kastar den frustrerade riksföreståndaren
slutligen sin Handske mot Trolle som en utmaning. De följande replikerna är
storslagna i sin enkelhet:
Trolle
”Jag tar upp den(handsken), men
ni kan hämta den innanför Stäkets slottsmurar”.
Sture
”Jag skall hämta den”, går.
Även om det verkliga mötet i domkyrkan säkert inte skedde under så utstuderat
ridderliga former tycks det ha klargjort för Sture att uppgörelse i godo var
omöjlig. Han måste inrikta sig på krig. Efter mötet i domkyrkan följer de två
sista akterna, där Sten Sture skonar Trolles liv efter Stäkets fall för att
sedan grymt förrådas av kung Kristian och se sina bästa män föras bort i
fångenskap. I sista scenen har Sture stupat och Stockholm är inringat av
Kristians trupper. Slottets fall kan snart väntas. Den sörjande änkan och
hennes vänner vakar utanför det stängda likrummet, där den döde står obegravd
eftersom påven bannlyst honom. Ändå vägrar Kristina Gyllenstierna envist att ge
upp och avvisar med förakt Heming Gad, som hittills alltid stött Sturarna men
kommit hem från fångenskapen som en omvänd hand och predikar fred med danskarna.
Då han vill ta farväl av den döde hindrar hon honom att gå in i likrummet: ”Den
dörren är som stängd för er, men den andra är öppen för er, ända ut i
förstugan, utför trapporna, ända ner i rännstenen”. Förkrossad måste Gad ge sig
av.
Om de mer kända historiska gestalterna i dramat framstår som något
enkelspåriga och stereotypa – Sten Sture god, Trolle ond, är så långt ifrån
fallet med en i våra dagar närmast bortglömd kvinna från unionstiden som
Strindberg ger en viktig och hemlighetsfull roll i båda pjäserna och särskilt i
Siste riddaren, Mette(i dramat kallad
Mätta), Dyre. Denna uppenbarligen självsäkra och maktmedvetna dam var dotter
till en dansk adelsman och gifte sig i tur och ordning med två norska och en
svensk storman, ingen mindre än riksföreståndaren Svante Nilsson(Sture). Hon
var följaktligen styvmor till Sten Sture den yngre.[5]
Sedan Sten tagit makten uppstod snart tvister mellan styvson och styvmor
angående kvarlåtenskapen efter Svante Nilsson varvid båda parter anklagade
varandra för egenmäktigt förfarande. Fru Mette flydde slutligen till Danmark,
där hon lät kapa fartyg som tillhörde styvsonen med motiveringen att denne lagt
beslag på hennes rättmätiga egendom. Hennes fiender anklagade henne för att ha
mördat både Sten Sture den äldre och sin egen make herr Svante. Deras bevarade
korrespondens tyder emellertid på att parets relationer varit mycket goda. I Siste riddaren intar fru Mätta en minst
sagt dunkel roll. Ena stunden framstår hon som klok politiker, i nästa som
sömngångare eller sierska. Det råder inget tvivel om att hon älskar sin
styvson, men i en monolog med en osynlig i femte akten beskriver hon sig själv
som ond: ”Det är så med mig att jag måste fram och göra människor ont, fastän
jag icke vill det ”. Hon säger sig ha svikit styvsonen eftersom hon ”aldrig
kunde upphöra vara danska”. I nästa stund förutspår hon Gustav Vasas
uppstigande på svenska tronen. I Riksföreståndaren
försöker hon hjälpa sin styvsvärdotter Kristina att fly från Stockholms slott efter
blodbadet. Sedan tycks hon beredd att tända eld på det då Gustav Vasa gör sitt
intåg. Åskådaren blir kort sagt inte klok på var hon står men själv tycks hon
veta allt.
En påfallande detalj är att ”Kristian Tyrann” inte ingår i rollistan. Han
framstår som en visserligen grym men ändå skugglik figur i kulissen. Vid flera
tillfällen framförs tanken att Kristians seger och det följande blodbadet är
ett straff för svenskarnas oförmåga att hålla samman inbördes. I den ovan nämnda
monologen förutspår Mätta Dyre det kommande blodbadet och konstaterar: ”Så fort
Folkkungarna blevo osams, så lupo de till Norge och Danmark för att resa
fienden till hämnd mot egna landsmän – Nu får de njuta’t”. I Riksföreståndarens
tredje akt ger biskop Brask uttryck åt samma åsikt då han förmanar Gustav Vasa:
”Din lagvigde konung är Kristian, som Gud givit landet till straff för vårt
småsinne, vår avund, vår trolöshet mot varandra, och Blodbadet var en domedag
över hundraårigt inbördes förräderi”. Budskapet är tydligt. Stockholms blodbad
var i första hand slutfasen i ett svenskt inbördeskrig, inte en massaker på
svenskar utförd av en utländsk inkräktare.
Trots sorgen över Sten Stures död slutar Siste riddaren med en underton av hopp. Samtidigt som en präst, en
ung man vid namn Olaus Petri, erbjudit sig att äntligen jordfästa den bannlyste
Sten Sture kommer bud att Gustav Eriksson Vasa lyckats fly ur sin fångenskap
och tagit sig till Dalarna. Befrielsen närmar sig. Med hänförelse utropar
Kristina Gyllenstierna: ”Gud skall avtorka alla tårar, ty det förra är
förgånget”.[6]
När ridån går upp för Riksföreståndaren
har Stockholms blodbad nyligen ägt rum. Flera av de dödades hustrur, bland dem
Kristina Gyllenstierna och Gustav Vasas mor Cecilia, hålls fångna på slottet i
Stockholm, där Gustav Trolle spelar rollen av slottsherre. Gustav Vasas här av
bönder står vid Uppsala.
Om Siste riddaren kan ses som
en klassisk skildring av kampen mellan ont och gott, utgör Riksföreståndaren snarast en åskådning av skuld och offer. Gustav
Trolle är lika fientlig mot sturarna som någonsin men påminns ständigt om den
blodskuld han ådragit sig genom blodbadet, både av dem som drabbats och av sitt
eget samvete. Åter går tankarna till Shakespeare, som så mästerligt skildrat mördarens
ånger både hos lady Macbeth och Rikard III. Då Trolle i tredje aktens andra
scen ser ett porträtt av sig själv i sakristian i Uppsala domkyrka, samma plats
där mötet med Sten Sture ägde rum i Siste
riddaren, slås han av bildens vedervärdighet:
-
Icke
är jag sådan! – han tar en spegel från väggen och betraktar sig – Jo, det är!
Det här är ändå värre… Fly? – Sig själv? – Huru?[7]
Samtidigt ifrågasätts huruvida Trolle verkligen varit den högste
ansvarige för blodbadet i Stockholm. På ett tidigt stadium förklarar han,
apropå händelserna 1520:
-…jag begärde ingens liv, utan endast skadestånd… Då hotade Slagheck Mig med bödeln om jag icke begärde deras
huvuden. Nåväl! Jag var nödd och tvungen som Hans Brask.[8]
Det är emellertid inte bara ”de onda som får sina samveten prövade i Riksföreståndaren. Att Gustav Vasas mor
och syster sitter fängslade innebär att hans motståndare har en hållhake på
honom som de inte försummar att utnyttja. i inledningen till pjäsen förmår
Trolle Gustavs mor att skriva till honom och be honom lägga ned vapnen.[9]
Senare hotar biskop Brask uttryckligen att släktingarna skall dödas om inte
Gustav kapitulerar. Båda gångerna förhärdar upprorsledaren sitt hjärta och
fortsätter kampen. På motsvarande sätt tvingas hans närmaste man döma sin egen
bror till döden sedan denne gått över till danskarnas sida. Samtidigt går
rykten att Kristina Gyllenstierna förälskat sig i chefen för kung Kristians
flotta, äventyraren Severin(Sören) Norrby. Då Gustav Vasa hör detta blir han
mycket upprörd men hans mor, som han möter helt hastigt i andra akten innan hon
för alltid förs bort i fångenskap, försvarar Kristina och berättar hur modig
Norrby varit då han vågat protestera mot kung Kristians handlande i Stockholm.
Hon poängterar också Vasarnas traditionella förbindelser med Danmark och
släktskap med flera ätter ur den danska högadeln. Modern framstår för övrigt
inte som någon överspänd eller ”falsk” kvinna i klassisk Strindbergstil utan
tvärtom som en varm, jordnära och realistisk människa. Åter antyder författaren
att historien om händelserna under Kalmarunionens sista år var mer komplicerad
än den klassiska bilden av ”den onde dansken” och den ”gode svensken.[10]
Trots sin redbarhet och ståndaktighet är det inte Gustav Vasa som är den
verklige hjälten i Riksföreståndaren,
om man med ”hjälte” menar en riddare utan tadel och fruktan. Denna roll, som i Siste riddaren spelades av Sten Sture
den yngre, övertas här av dennes yngre son Svante. I första scenen framträder
han oväntat som page på det av faderns fiender besatta Stockholms slott . (Han betecknas också som page i rollistan).
Hur han kunnat uppnå denna befattning förklaras inte och inledningsvis vet
ingen vem han är. När Gustav Trolle, som tydligen fattat misstankar, frågar
efter hans namn svarar han effektfullt med att uppge dem i tur och ordning:
Svante, Stenson och så ”djärvt, med ett steg framåt”: ”Sture”. Utan att darra
erbjuder han Trolle att ta hans liv, eftersom det efter faderns död ”är mig en
börda bara”. Strax därefter lyckas hans styvfarmor Mätta Dyre föra pojken ut ur
slottet och han blir Gustav Vasas trogne väpnare. Då biskop Brask och Gustav
Trolles far Erik mot slutet av befrielsekriget vill göra Svante till svensk
kung förklarar han stolt sin trohet till den nye kung Gustav: ”Han är min
herre, jag är hans tjänare”. Faktum är att pojken har en mer framträdande roll
i dramat än själve Gustav Vasa, som bara är med i tre av dramats sju scener
medan Svante deltar i sex. Hur gammal han anses vara framgår inte, men man kan
gissa på tio-femton år.[11]
I dramats sista scen reds allt upp. Även om antydningar om kommande
stridigheter kan märkas, bland annat i förhållande till Hansan, är det ändå ett
lyckligt slut vi ser. I valven till Stockholms rådhuskällare, där Siste riddaren inleddes, hyllas Gustav
Vasa som Sveriges kung och befriare. Kristina Gyllenstierna, som återvänt ur
fångenskapen, hyllas för sin tapperhet sedan hon offrat sin kärlek till Severin
Norby ”åt Stures minne, åt Sverige och åt Gustav Vasa”. I nästa ögonblick
kommer nyheten att Gustavs mor och syster avlidit i Danmark.
Kungen utropar storvulet:
-
Tag
då mitt offer fosterland! Mor och
syster!
I nästa minut kommer fler nyheter: De sista fästena har fallit och kung
Kristian avsatts i Danmark. Kung Gustav konstater lika högtydligt:
-
Så
är Sveriges rike ett och svensken är vorden sin egen.
Varpå alla går att prisa Gud i Storkyrkan.
Visst vore dessa pjäser värda en uppsättning till 500-årsminnet av
Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig?
[1] Siste riddaren och Riksföreståndaren skrevs på sommaren 1908 och kom i tryck följande år.
[2] Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 61, ”Siste riddaren, Riksföreståndaren, Bjälbojarlen”(1988).
[3] Med tanke på att pjäsen skrivits 30 år före andra världskrigets utbrott är detta särskilt fascinerande.
[4] För fakta om den historiska bakgrunden till Siste riddaren och Riksföreståndaren, se exempelvis Marie-Louise Flemberg, Kristina Gyllenstierna – Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), David Lindén, Stockholms blodbad(2020), och Erik Pettersson, Furste av Norden – Kristian Tyrann(2017).
[5] Den yngre Sten Sture(Sten Svanteson), var inte direkt släkt med den Sten Sture som segrade vid Brunkeberg 1471 utan tillhörde egentligen släkten Natt och Dag. Namnet Sture kom från Sten Svantesons farfarsmors släkt och tycks inte ha begagnats av vare sig Svante Nilson eller dennes far, trots att det senare lagts till deras namn inom parentes. Då Sten vid 20 års ålder utropades till riksföreståndare 1512 tog han sig namnet Sture för att anknyta till sin redan legendariske föregångare. Detta var helt i överensstämmelse med tidens sed, då en aldrig så svag koppling kunde användas för att rättfärdiga anspråk på makt och territorier. Henry Tudor(Henrik VII). byggde sitt anspråk på den engelska tronen på att hans mor härstammade från en yngre gren av ätten Lancaster(röda rosen), medan fadern var halvbror till Henrik VI genom deras gemensamma mor, den franska prinsessan Katarina. Storbritanniens kung betecknade sig för övrigt som ”kung av Frankrike” fram till Napoleonkrigen med hänvisning till ett släktband från 1300-talet. Mette Dyre dog ca 1533.
[6] I verkligheten anlände Gustav till Dalarna först efter Stockholms blodbad. Däremot stämmer det att han anlände till Sverige före Stockholms fall i september 1520 och att man där visste detta. Hans namn finns på listan över dem som fått amnesti i kapitulationsavtalet med Kristian II.
[7] Jämför med den skuldtyngde kungens monolog inför slutet i Shakespeares ”Rikard III”.
- Vad fruktar jag? Mig själv? – Jag är ju ensam… mördare här? Åh nej – Jo jag är här – Så fly! Vad? Från mig själv – javisst, men varför? (Översättning C.A Hagberg).
[8] Didrik Slagheck brukar av tradition utmålas som en av de huvudansvariga för Stockholms blodbad. Några av de präster som förklarade dem som angripit Trolle för kättare uppgav senare att Slagheck hotat dem med avrättning då de begärde nåd för biskoparna i Strängnäs och Skara. Olaus Petri nämner i sin berättelse att kung Kristian blivit missnöjd då Trolle begärt skadestånd snarare än avrättning. Anspelningen på biskop Brask syftar naturligtvis på den berömda ”Brasklappen”: Trolle anser sig 1520 ha varit lika pressad som Brask år 1517, då beslutet fattades att avsätta Trolle,
[9] Sådana brev skrevs i verkligheten.
[10] Gustav Vasas mor var själv av danskt ursprung.
[11] I verkligheten var Svante Sture bara tre år vid sin fars död 1520. Han delade, åtminstone tidvis, sin moders fångenskap i Danmark. Senare blev han Sveriges första greve men dödades vid Sturemorden 1567.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar