Att Ryssland
invaderat Ukraina har väl inte undgått någon. Därmed väcks den gamla
rysskräcken till liv, jämsides naturligtvis med västvärldens vrede mot
inkräktaren. För Sverige har Ryssland utgjort en osäkerhetsfaktor sedan minst
300 år tillbaka. I och med slaget vid Poltava krossades den svenska stormakten
och Ryssland intog ställningen som dominerande makt vid Östersjön. Det var
också Poltava som gjorde Ryssland till den europeiska stormakt det sedan dess
med kortare uppehåll alltid varit, en ställning som dess ledare, vilket vi i
dagarna ser exempel på, alltjämt strävar att upprätthålla. Ryssland och
tidigare Novgorod utgjorde dock ett potentiellt hot mot Sveriges östgräns redan
under medeltiden, även om det då inte utgjorde en ”huvudfråga” för de styrande
i Mälardalen. Före Narva och Poltava var Danmark i princip vår huvudfiende.
Den förste
svenske ledare som mer aktivt och av och till på heltid sysselsatt sig med
Ryssland i egenskap av huvudmotståndare får sägas vara hertig Johan, sedermera
Johan III, Gustav Vasas näst äldste son. Att det blev så berodde delvis på
fadern. Mot slutet av sitt liv satte kung Gustav Johan som styresman med
hertigtitel över Finland, med Åbo som huvudsäte. Detta skedde i samband med det
krig som svenskarna tvingades föra mot ryssarna 1556-57.[1]
Att Johan med denna postering kom att intressera sig särskilt för förhållandena
i Baltikum, Polen och Ryssland framstår som närmast oundvikligt. Några år efter
sin utnämning tog hertigen de första kontakterna med Revals(Tallin), borgerskap
om möjlighet för svenskarna att skydda staden från ryskt och polskt intrång.
Därmed togs det första steget mot Sveriges stormaktsställning i
Östersjöområdet. Ytterligare ett viktigt steg i Johans politiska karriär togs
då han 1562 friade till och gifte sig med den polske kungens syster Katarina
Jagellonica. Därigenom kom hertigen i konflikt både med sin äldre bror i
Stockholm och med tsar Ivan den förskräcklige av Ryssland – Erik XIV fruktade
broderns maktambitioner, Ivan hade en gång friat till Katarina och tycks av
allt att döma velat använda henne som bricka i spelet om makten i Baltikum. När
brudparet inledde resan mot Åbo fick de veta att tsaren sänt sina hejdukar att
gripa Katarina. Efter en tids respit i Åbo blev slottet belägrat av broder
Eriks trupper, hertigparet fängslades och fick tillbringa fyra år i fångenskap
på Gripsholm. Bortsett från smäleken att hållas fängslade som förrädare måste
paret frukta att Katarina skulle sändas till Ryssland. Erik förde, om än med
stor vånda, förhandlingar i saken. Ett accepterande skulle medföra bättre
relationer med grannen i öster, vilket behövdes med tanke på det pågående
kriget med Danmark. En delegation anlände från Moskva att hämta bytet åt sin
herre. Tursamt nog för Katarina och Johan drabbades Erik av sinnessjukdom i
samma veva och något år senare övertog den forne hertigen tronen som Johan III.
Mindre bra var att de ryska sändebuden överfölls och misshandlades, även om man
lyckades rädda deras liv. Två år senare, 1570, utbröt krig mellan Sverige och
Ryssland som skulle pågå i tjugofem år.
I ett första
skede tycks dock såväl Kreml som Tre kronor varit beredd att släta över det som
varit – Ivan förklarade efter Johan III:s maktövertagande 1568 att han endast
önskat ”rädda” den polska furstinnan ur fångenskapen i tron att hennes make avlidit,
medan Johan i inledningsskedet av fientligheterna mellan Sverige och Ryssland skrev
ett brev till tsaren som uttryckte vilja att komma överens. Ett försök att
sända en delegation för förhandlingar till Ryssland slutade dock med att
medlemmarna fängslades, misshandlades samt fördes som fångar till Moskva och
tvingades ligga på knä inför självhärskaren med ansiktet mot golvet. De som
överlevde pinan nådde svensk mark i början av 1572, helt utmattade. Därefter följde en brevväxling som blivit
legendarisk. Ingen svensk statschef eller annan ledare har skrivit så oförblomerat
till en rysk kollega och förmodligen inte till någon annan heller. Frågan är å
andra sidan om ens Stalin skrivit sådana brev i tjänsten som dem Ivan i sin tur
nu sände till Stockholm. Bortsett från
att Ryssland ännu inte betraktades som ett verkligt hot ur svensk synpunkt var
vasarna minst sagt rättframma till sin natur. Sedvanan att komma överens, att
skapa koncensus som blivit något av ett svenskt varumärke de senaste seklen
gällde inte på 1500-talet – den som blivit förolämpad gav igen med värja eller
med skarpa ord, även om antagonisten råkade vara rysk självhärskare. De båda
furstarna tycks ha inlett en privat tävlan i rangskillnad. Båda påpekade för
den andre att han minsann var minst lika förnäm som motparten. Då Johan
presenterat ett släktträd över sina anor, svarade Ivan med ett brev där han
bland annat i en egendomlig passus skrev att han förundrade sig över och log
vid tanken att någon som Johan ”vill sig så förhäva och högmodas och förgäter
bort sitt fäderne uti en by i Småland”.[2]
Innan Johans far kom till makten hade ryssarna inte hört talas om något svenskt
kungarike, påpekade tsaren vidare.
Johan
högg tillbaka:
- Vi hava bekommit din skrivelse, och därutav, nu som tillförne, förnummit vad oförnuft, bondaktig högfärd, lögn och föraktelse du brukar emot oss.
Om Johan inte vetat att Ivans far varit rysk storfurste, kunde han ha trott att någon munk eller bonde vore hans far ”efter du skriver så obeskedligt, liksom du hade varit uppfödd bland bönder eller annat löst parti, som ingen ära veta”.
Egentligen hade Johan ingen anledning att svara på Ivans dumma oförskämdheter, men han tog sig ändå tid att å det kraftigaste protestera mot påståendet att vasarna skulle vara av småländsk bondesläkt: ”Där ljuger du skändligen uti din hals, så ofta du det säger”. Så mycket lögn och smutskastning som Ivan hasplade ur sig skulle nog hans mun aldrig bli ren igen, trodde Johan och fortsatte med att förklara att han minsann inte hade högre tankar om den ryske självhärskaren än denne hade om vasarna. Eftersom Ivan påstod att Johans släkt inte var bättre än trälar eller ”stratnicher”, som ryssarna sa, så ”må du själv bliva en stratnich och ärelös träl, en kristen huvudljugare och tyrann, som du ock i sanning är, efter du aktar varken ord, sigill, brev eller sanning, som nog bevisligt är”.[3]
Ivan tog helt fel om han trodde att Johan skulle låta sig skrämmas, ty ”vi slätt intet frukta för din makt” och om tsaren önskade fred fick han bekväma sig att ”sända de yppersta herrar av ditt råd till Oss och med ödmjukhet låta avbedja den orätt och föraktelse, som du Oss gjort och bevist haver”, så skulle Johan diktera sina villkor för fred. Vasakungen levererade följande slutkläm:
-
Detta
hava Vi givit dig, Ivan Vasiljewitj, till svar uppå din skrivelse. Där(detta),
må du fullkomligt rätta dig efter”![4]
Vore kanske läge för Vladimir Vladimirowitj att få sig
tillsänd en liknande epistel från Västeuropas ledare i dessa dagar, om än något
mer diplomatiskt formulerad.
[1] Under denna tid skrev Gustav Vasa ett brev, där han apropå ryssarnas eller kanske snarare tsar Ivans rovlystnad nämner att ”moskoviten” önskar sig ett välde kring Östersjön och i Europa som motsvarar det ”Turken med sitt tyranneri haver fått uti Asien och Afrika”, än, vad Ryssland beträffar, i våra dagar skrämmande aktuell beskrivning. Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 2, "Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993), s.273.
[2] Orden återges på detta sätt i flera böcker och på nätet. Vad visste tsar Ivan, Rysslands självhärskare, om Småland, ett landskap som snarare var aktuellt för danskar eller tyskar på 1500-talet? Vad står/stod, det i originalet till brevet? En tänkbar förklaring är att tsaren hört talas om Nils Dacke, som ju stod i kontakt med Europas furstar under en kort tid och vars rykte kanske nått ända till Moskva. Ivan har sedan, medvetet eller omedvetet, förväxlat den uppländske adelsmannen Gustav Erikson(Vasa), med den småländske bondeledaren och kungamotståndaren. Om detta är riktigt kan man föreställa sig den vrede Gustav Vasa lagt i dagen vid en sådan skymf. Den hade säkert inte stått sonens efter.
[3] Det av Johan egenkonstruerade ordet ”huvudljugare” kan förmodligen översättas ungefär med ”storlögnare”.
[4] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, särskilt kapitel 14 . s. 274 ff, Se även Lindqvist(not 1), s. 368-70.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar