En stormig
dag i december 1804 knackade det häftigt på dörren till en enkel fiskarstuga i
hamnkvarteren i den tyska staden Stralsund vid Östersjön. Husets fru öppnade
och fick till sin förskräckelse se sin man, genomvåt och skakande av köld.
Därefter upptäckte hon till sin förvåning att han inte var ensam – ett helt
litet följe stod utanför deras hus och begärde härbärge. Trots att de alla var
lika dyngsura och frusna som fiskaren märktes det att de tillhörde samhällets
högre skikt. Den som tycktes vara den förnämste var en ung, spenslig man med
smala axlar men mycket värdig hållning. Intill honom stod eller snarare
vacklade en kvinna, kanske några år yngre med blekt men vackert smalt ansikte
och av allt att döma i långt framskridet havandeskap. Dessutom ingick i
sällskapet några män i uniform och några kvinnor som kanske var tjänare åt det
unga paret. Fiskaren berättade kortfattat för sin hustru att han varit på väg
hem då dessa människor tagit sig över i hans båt och bett honom föra dem i
land. De hade sagt att deras fartyg försökt vända om på sin färd ur hamnen i
den starka stormen. Vilka de var visste han inte. Han hade själv fallit i
vattnet och varit nära att drunkna men räddats av en av främlingarna. Hustrun
tystade honom otåligt: Vilka de oväntade gästerna än var så behövde de hjälp,
särskilt den havande kvinnan – stackars varelse, ute till sjöss i ett hundväder
som detta! Fiskarfrun plockade raskt fram sin bästa kjol och kappa, de kläder hon
bar om söndagarna i kyrkan och bjöd den vackra damen att ta dem på sig.
Kläderna var visserligen slitna och lappade men den skeppsbrutna tackade
ödmjukt och bad att få lägga sig ned, hennes krafter höll på att ta slut.
Fiskarfamiljen lät kvinnan lägga sig på husets enda säng – den var inte
särskilt mjuk och filtarna grova och fuktiga. Gästen lät sig dock inte bekomma
utan föll genast i sömn.
De övriga
skeppsbrutna satte nu igång att torka sina kläder vid husets eldstad där maten
vanligen lagades. När ångan efter en stund började stiga mot taket vände sig
fiskaren till en av männen i sällskapet, synbarligen en officer:
-
Vilka
är ni, undrade han försiktigt.
Ett litet, halvt nedlåtande, halvt vänligt leende krusade soldatens
läppar.
- Gode man, sade han. Ni och er hustru har idag den stora äran att i ert enkla hus mottaga Hans majestät konung Gustav Adolf av Sverige, hertig av Pommern, greve av Holstein-Gottorp, och hans ädla drottning Fredrika.
Fiskarparet skrek av överraskning och förfäran. Bortsett från det minst
sagt ovanliga besöket, som ju i sig var en sensation, undrade de vad som nu
skulle hända. De hade låtit en drottning klä sig i deras simpla kläder och
givit henne en hård säng att vila på – hon som borde ligga på dunkuddar, bära
kläder av sammet och bjudas en måltid som anstod en furstinna. Dessutom var hon
ju gravid med en prins eller prinsessa, det dyrbaraste liv som kan finnas i ett
rike![1]
Säkert skulle kungen straffa dem för att de understått sig att bjuda honom och
hans gemål ett så tarvligt härbärge som deras stuga. Skulle de förlora rätten
att utöva sitt yrke eller rentav kastas i fängelse? Skriken hade emellertid
väckt drottningen ur hennes sömn. Paret kastade sig på knä för henne och bad om
förlåtelse för sin förbrytelse. Fredrika smålog. Vad skulle hon ha att förebrå
dem? De hade ju räddat henne och hennes man ur en livsfarlig situation. Kungen
instämde:
- - Ni har idag visat er som goda kristna människor och trogna undersåtar, sade han. Om alla våra adelsmän visade sig lika nitiska i att tjäna oss och riket vore Sverige angenämare att styra. Vid dessa ord drog det som en mörk skugga över kungens ansikte och han kastade skarpa blickar på några av männen i sitt följe. Till tack för de tjänster ni gjort oss och vår gemål skall en årlig pension utbetalas i silver, fortsatte kungen vänd till husfolket. Den exakta summan skall vi tänka ut senare.[2]Det förbluffade fiskarparet slog ifrån sig – de hade bara gjort sin plikt mot människor i nöd. Kungen och hans hustru gav sig dock inte och sedan ännu några timmar passerat avlägsnade sig de höga gästerna under många tacksägelser medan fiskarfolket stod kvar helt handfallna. På en dag hade de träffat och räddat livet på ett kungapar och därtill utlovats rikedomar som skulle trygga deras tillvaro lång tid, kanske för hela livet. Detta var en sådan händelse som inträffar en enda gång i en enskild människas liv och som hon aldrig någonsin glömmer.[3]
Hur sagolik denna berättelse än kan tyckas, är den historiskt sann. Sveriges
kung Gustav IV Adolf hade sommaren 1803 lämnat sitt rike i sällskap med sin
gemål och rest till Tyskland, som ännu präglades av de många furstehoven i
tyskromerska riket. Huvudsakligen hade man uppehållit sig hos Fredrikas familj
i Baden men slutligen blivit en så kostsam utgift för värdfolket att man mer
eller mindre ombetts att ge sig iväg. Gustav Adolf hade dock inte återvänt hem
utan fortsatt genom tyska riket för att slutligen, hösten 1804, resa till
Stralsund, svensk besittning sedan trettioåriga krigets dagar. Att kungen
hållit sig borta från Sverige så länge hade flera orsaker. Först och främst
tyckte han illa om sin huvudstad. Stockholm var enligt hans mening kallt och
ogästvänligt. Där hade fadern mördats och trådarna till komplotten hade aldrig
riktigt rätts ut. Även rent bokstavligt var stockholmstrakten kall och mörk. Av
sitt rikes provinser föredrog Gustav Adolf Skåne och skåningar i allmänhet.
Kanske fann han både landskapet och dess invånare varmare, mer tillgängliga än
folket och naturen i Mälardalen. På motsvarande sätt var tyskromerska riket helt
enkelt trevligare att vistas i än Sverige. Dessutom var det dåtida
Centraleuropa en politisk tryckkokare där vad som helst kunde hända. Den nya
franska republiken, på senare år styrd med allt fastare hand av den korsikanske
adelsmannen och krigaren Napoleon Bonaparte, vann ständigt nya framgångar och
visade tecken på att bli kontinentens styrande makt. Gustav Adolf hyste för sin
del allt större ovilja mot Napoleon, både på grund av hans ”låga ursprung” och
hans sätt att negligera all hederns och rättens lagar.[4]
Kanske drömde kungen om att spela den roll i kampen mot det revolutionära
Frankrike som fadern Gustav III inte lyckats uppnå. Att vara i Tyskland innebar
hur som helst att vara nära händelsernas centrum. Efter att hösten 1804 i
Stralsund ha förberett det krig som tycktes komma allt närmare, beredde sig
Gustav Adolf slutligen att resa hem i december. Det var under färden ur Stralsunds
hamn som de häftiga vindarna tvingade kungaparet att söka skydd hos den enkla
fiskarfamiljen. De närmaste åren skulle bli omskakande och sorgliga för Sverige
i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet. Finland, som varit en naturlig del
av riket i 700 år, skulle gå förlorat till Ryssland, kungaparet avsättas och
tvingas i exil. Efter ytterligare några år skulle makarna separera. Men så
länge drottning Fredrika levde såg hon till att fiskarfamiljen som räddat deras
liv en blåsig dag i december 1804 fick den pension i silver som utlovats.[5]
[1] Prinsessan Amalia föddes drygt två månader senare, 22 februari 1805. Av kungaparets fyra vuxna barn var hon det enda som inte gifte sig. I likhet med sin far och farfar var hon intresserad av musik och kultur. Amalia avled 1853.
[2] I skrivande stund har ingen uppgift om den exakta summan hittats.
[3] Ovanstående skildring är i stort sett återgiven från Mats Wickman, En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2009/2016), s. 95-96. En del detaljer och kungens ord har dock lagts till av undertecknad personligen.
[4] Inte minst justitiemordet på den franske emigranten hertigen av Enghien, som i mars 1804 kidnappats i Baden, förts till Frankrike och avrättats efter en summarisk rättegång övertygade Gustav Adolf att Napoleon måste bekämpas.
[5] Drottning Fredrika avled 1826 och Gustav Adolf 1837.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar