I krigarkungens hemliga tjänst - Stefan Löfving möter Karl XII 1717.

 

Han är 27 år, löjtnant i armén, partigängare och just nu mycket otålig. Han heter Stefan Löfving och står på gården utanför teologieprofessor Martin Hegardts tvåvåningshus vid Stora Södergatan i Lund en dag i mitten av augusti 1717.[1] Men det är inte för att diskutera teologi han kommit hit. Sedan snart ett år har Sveriges kung Karl XII rekvirerat huset för sin och sitt kanslis räkning. Härifrån styrs i praktiken Sverige och här inne planeras nya drag i det krig som redan har pågått i 17 år och som skall vara i ytterligare fyra år. Ständigt kommer besökare för att tala med, kanske bara få en skymt av eller komma nära det legendariska majestätet. Alla större hus och gårdar i staden hyser resande eller medlemmar av den kungliga administrationen. Några gårdar har till och med köpts av förmögna ämbetsmän och officerare.  För en stad om drygt 1000 invånare, som några år tidigare härjats av en stor eldsvåda och där pesten liksom överallt i riket dragit härjade fram, är det kanske en ära att kungen valt att slå sig ner just här men också en tung börda.[2]   

1717 är Sverige ett land på defensiven. Efter slaget vid Poltava 1709 har först besittningarna i Baltikum och sedan, stegvis under en period på flera år, Finland ockuperats av ryssarna. Dessutom samlas danska och ryska styrkor i Köpenhamnstrakten. Allt tyder på en kommande invasion över Öresund. Det är därför Karl XII efter sin hemkomst ett drygt åt tidigare tagit högkvarter i Lund. Å ena sidan är stadens relativa läge utmärkt för försvarskrig om fienden anfaller. Samtidigt är kungen säkrare i en stad som ligger inne i landet. Det är också invasionshotet som fört Stefan Löfving till Skåne. Löfving är född i Narva i dagens Estland 1689. Fadern tjänstgör vid stadens garnison och modern tillhör en framstående finsk släkt. Stefan är begåvad och livlig. Han lär sig flera språk bland annat finska och ryska. Med tiden kommer han till Viborg i Finland och får anställning hos en köpman. Trots att en del kontroverser tycks ha förekommit mellan husbonde och lärling får Löfving vid 19-års ålder hjälp till anställning hos Simon Afleck, rik godsägare och chef för gränsbevakningen mot Ryssland i norra Karelen. Här stannar han i nära tre år, men efter Viborgs fall i juni 1710 och de oroligheter som sedan följer söker han sig till armén. Efter en tid som mönsterskrivare vid Åbo infanteriregemente sänts Löfving allt oftare ut på spaningsuppdrag, ibland ensam ibland i sällskap med andra. Han får rätt att själv rekrytera lämpliga medhjälpare. Under de närmaste åren vistas han mycket i det av ryssarna ockuperade Finland men också, i samband med invasionshotet 1716-17, i Skåne och i vattnen mellan svenska och danska kusten.

Många år senare författar Löfving en skildring över sina upplevelser under stora nordiska kriget. Av allt att döma bygger den i stor utsträckning på anteckningar som förts i anslutning till de händelser som skildras. Vissa anteckningar från 1716 och 1717 har också bevarats i original. Löfving återger dessutom flera dokument från tiden i avskrift i sina memoarer. Man måste samtidigt hålla i minnet att memoarerna skrivits med syfte att få uppmärksamhet hos de styrande i Sverige, med hopp om därav följande underhåll och kanske eget boställe. Även om memoarerna i likhet med all historisk litteratur bör läsas med försiktighet, kvarstår att Stefan Löfving blivit väl ihågkommen av eftervärlden.[3] Men den här dagen, sommaren 1717, har Löfving många år kvar att leva och står otåligt väntande utanför Karl XII:s högkvarter i Lund. Det är i och för sig inte första gången han väntar på audiens. Omkring två veckor tidigare har Löfving besökt kungen som under två timmar frågat ut honom om hans bakgrund och upplevelser i kronans tjänst.   En av kungens förtrogna, generallöjtnanten von Lieven, har också prisat partigängarens tapperhet, varvid Karl XII yttrat att ”Vi ser att Löfving inte är rädd”. Emellertid har något sedan inträffat. Enligt Löfvings egen berättelse lämnar han på eget bevåg Lund 17 juli för att resa till Stockholm. Han eller kanske hans män tycks också ha våldgästat flera gästgivargårdar.[4]  Under vistelsen i Stockholm mottar Löfving en kallelse att återvända till Lund. Efter fyra dagars ritt anmäler han sig hos kungen men blir denna gång inte mottagen. Om detta, som Löfving förmodar, bottnar i avund i kungens omgivning eller Karl XII helt enkelt varit upptagen är svårt att säga. Efter omkring två veckor bestämmer sig partigängaren att mer eller mindre tvinga sig till audiens - Han ställer sig på gården vid kungens högkvarter. Löfving berättar:

-          Hans Majestät kom ridande med några av sina generaler och överstar och då han tänkte gå in i kammaren, fattade jag honom i armen, vände honom runt och sade häftigt: ”Jag har fått min allernådigste konungs order. Står här och inväntar hög befallning”. Han såg på mig och sade: ”Löfving”, varpå jag gjorde min reverens. Han sade ej ett ord utan gick in. Jag gick till mitt kvarter och kastade mig på sängen, och i detsamma kom kapten Hoenstierna med order att jag strax skulle komma till Hans Majestät, som på mig väntade. Så snart jag steg in genom dörren, frågade han(kungen), varför jag rest min väg utan tillåtelse. Jag svarade att jag ansett mig dröja för länge här och ville skynda till ryska armén och åter från Åbo, med kunskap om hur stark han är, etc. ”Hur vet ni vår vilja”? Varpå jag gav en lista på allt Hans Majestät önskade veta, vilket jag väl förstod. Hans Majestät såg på mig och sade: ”När önskar ni resa”? Jag sade: ”Det står hos min allernådigste konung när och vart, till eld eller vatten.” – ”Nej, nej, ni måste till Åbo, bliv här till imorgon: Vad kostade er resa hit”? ”Femtio plåtar, men ryssen skall väl betala mig för det.

 

Löfving och kungen kommer sedan överens att partigängaren skall få pengar från kronan, men då Karl gör en notering om saken och Löfving kikar över hans axel:

-          stötte Hans Majestät allt ifrån sig och klappade mig på axeln: ”Oss älskelige Löfving, res imorgon och sköt er bra, så skall transporten till Finland snart ordnas; vi vill eder ihågkomma”.

Löfving kan dock inte motstå frestelsen att åter handla efter eget huvud. Efter mötet med kungen rider han till Malmö för att se staden. När han nästa morgon rider tillbaka för att uppsöka Karl XII:

-          då mötte han mig ½ mil från Malmö. Jag steg ned och hälsade: ”God morgon, min allernådigste Konung”. Hans Majestät sade: ”Löfving, var har ni varit”? Svarade: ”Jag for i aftons(igår kväll), att se det fasta Malmö, då jag Viborg, Kexholm och flera befästa orter beskådat …men portarna stängdes och jag måste stanna över natten; jag ber om nåd”. – ”Vad tyckte ni om Malmö”? – ”Han är sitt beröm värd”.

Löfving frågar därpå kungen om de pengar han lovats finns tillgängliga och efter en försäkran att dessa kan hämtas mot kvittens, skils de åt. Partigängaren uppmanas dock av en medlem i kungens eskort att i fortsättningen förhålla sig väl på värdshusen.

 

Av Löfvings berättelse kan man dra slutsatsen att Karl XII blivit något chockerad men samtidigt road av partigängarens burdust rättframma och ändå  underdåniga sätt. Kanske kände Karl en sorts avundsjuka mot denne man som opererade på egen hand utan att låta sig styras av disciplin och ändå, genom sitt mod och sin uppfinningsrikedom, gjorde kronan och honom själv så stora tjänster. De båda skulle aldrig ses igen. Kungen stupar något år senare för skottet vid Fredriksten men Löfving skall fortsätta att tjäna sitt land länge än, både under detta och nästa krig mot Ryssland på 1740-talet. Slutligen dör han i oktober 1777, vid nära 88-års ålder på sin gård, kronogodset Hommanäs i Borgå socken.[5]       

  

                                 

---

[1] De exakta tidpunkterna för Löfvings korta möten med Karl XII sommaren 1717 är osäkra. Dateringarna i Löfvings efterlämnade papper, återgivna av Hornborg, är inte helt systematiska och dessutom sammanställda långt efter händelseförloppet. Det står i alla fall klart att Löfving anlände till Lund första gången i juli 1717 och att det sista mötet med kungen ägde rum senast 18 augusti, troligen några dagar tidigare. Löfvings förnamn stavas ibland, av både äldre och sentida historiker och författare, med ph, ”Stephan”, ibland ”Stefan”.    

[2] Under kungens tid i Lund bodde cirka 550 ”gäster” i staden. Invånarantalet ökade alltså med nära hälften. De nykomna hade dock order från högsta ort att åtminstone betala för sängkläderna. Beloppet varierade efter husets standard. Dessutom fanns det lundabor som vågade protestera.

[3] Efter hans död konstaterade en minnestecknare att Löfving ägt ”ett eldigt och fintligt snille”. Löfving donerade sin kvarlåtenskap till dåvarande rektorn vid Borgå gymnasium, i vars bibliotek den sedan förvarats. Hans öde har inspirerat författare som Topelius och i vår egen tid författaren Björn Holm, som skrivit en hel serie romaner baserad på Löfvings memoarer. År 1957 startade i Finland en skidtävling till den berömde partigängarens ära – ”Stefan Löfving-loppet”.     

[4] Löfving skriver att han förövat ”åtskilliga insolentier” på gästgivargårdar. Kanske handlade det bara om svårigheter att betala med de pengar fältkansliet erbjudit vid besöket hos kungen. Dessa var till hälften i silver, till hälften av de beryktade ”nödmynten” som nyligen införts av kungen och Görtz. Ovan- och nedanstående citat ur Löfvings berättelse återges på moderniserad svenska och med utbyte av mindre kända ord och formuleringar. Eftersom utgåvan av memoarerna följer tidens ofta omständliga  och svårförståeliga svenska kan missförstånd inte uteslutas.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på En spanare under stora ofreden, Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Sverige och Finland 1710-1720, utgiven av Eirik Hornborg(1926), främst s. 140-43. Angående förhållandena i Lund under Karl XII:s vistelse där, se Bengt Liljegren, Karl XII i Lund, när Sverige styrdes från Skåne(1999). Liljegren återger också Löfving s. 82-85.   

Kuppförsök i midsommartid - revolutionsförsöket i Sverige 1756

 

I soluppgången 21 juni 1756 gjordes vedbåten på slottet Rydboholm utanför Stockholm i ordning för transport till greve Erik Brahes palats på Riddarholmen. Förutom ved medfördes några säckar bröd och två kaggar brännvin, vilka senare i sin tur lagts i säckar. Båten fördes av en fiskare och en dräng, bägge underställda greve Brahe. Godsets rättare såg båten ge sig av och gick tillbaka till sin bostad i en sidobyggnad. Morgonens frid sänkte sig över borgen där Gustav Vasa en gång vuxit upp.[1] Rättaren tänkte dock inte på det förgångna, han kände sig lättad att båten kommit iväg. De två ”brännvinskaggarna” innehöll nämligen betydligt explosivare ting - de innehöll kulor och patroner. Två dagar tidigare hade greve Erik kommit seglande till godset, strax följd av greve Ludvig Hård och kaptenen Johan Puke. Rättaren hade anmodats skaffa så mycket bly han kunde få tag på och sedan satt de tre herrarna hela söndagen och stöpte kulor och tillverkade patroner. De talade lågmält på franska. När rättaren undrade vad i all sin dar herrarna höll på med svarade greven att ammunitionen var avsedd för ”försvar”. Han bad sin underordnade att med vagn föra sändningen till slottet Ulriksdal, där kungaparet ofta höll till sommartid. Rättaren, som tyckte att det verkade riskabelt, föreslog istället sin herre att skicka ”varorna” med vedbåten till Stockholm nästa morgon. Greven tycktes nöjd med detta och strax därefter lämnade både han och hans gäster Rydboholm. Vad rättaren inte visste var att han bevittnat delsteget i en upprorsplan. Patronerna och kulorna var avsedda för den kupp eller rentav revolution som avsågs äga rum om några dagar för att skaffa kung Adolf Fredrik mera makt. Än mindre anade trotjänaren den katastrof som snart skulle drabba både hans herre och flera andra och vars verkningar kom att sätta om inte monarkins så åtminstone det regerande kungahusets existens på spel.

 

Frågan varför någon eller några planerar eller deltar i en revolt är ofta svår att besvara. Som regel finns det flera tänkbara förklaringar. När det gäller revoltplanerna i Sverige 1756 tycks flera av aktörerna ha dragits med av frustration, rädsla eller med mutor. Någon egentlig plan för vad man ville uppnå verkar inte ha funnits, förutom att en förändring i styrelseskicket måste ske. Ända sedan Adolf Fredrik bestigit tronen hade det förekommit spänningar mellan hovpartiet och rådet. De styrande hattarna leddes främst av adelsmän och borgare som efter ett misslyckat krig mot Ryssland mer eller mindre tvingats att välja furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck till tronföljare 1743. Efter Fredrik I:s död åtta år senare strävade de på alla sätt att vidmakthålla det system med begränsad kungamakt som införts i Sverige efter Karl XII:s död. Den fridsamme småfursten från Holstein var väl i princip nöjd med att styra ”med råds råde”, som det stod i regeringsformen men hans hustru, den stolta Lovisa Ulrika av Preussen syster till Fredrik den store, hade svårt att finna sig i ett system där kungamaktens roll var närmast representativ. Även Adolf Fredrik led alltmer av den behandling han ofta fick utstå. Det var nämligen inte så mycket fråga om att ”styra med råds råde”, vilket ju kunde förmodas innebära ett samspel mellan kungen och rådet, som att lyda detta råds befallningar. Varje gång kungen sökte hävda en egen åsikt fick han höra att detta var ”ett hot mot friheten” och att han förmodligen var ”förledd” av ”objudna rådgivare”. Minsta småsak kunde leda till hotande regeringskris och då ständerna diskuterade kungamaktens roll i politiken uppstod ibland våldsamma slagsmål under sessionerna. Detta hade blivit särskilt påtagligt under den riksdag som öppnats i oktober 1755 och som ännu pågick följande sommar.[2] De styrande hade dragit åt tyglarna alltmer. Flera personer som misstänktes tillhöra oppositionen arresterades och efter någon tid tillsattes en specialdomstol med uppdrag att utreda politiska brott. Denna domstol blev inom kort beryktad för sin hårdhet, inte minst utövad av dess åklagare borgmästare Renhorn i Arboga. Det kunde räcka med att vid något tillfälle ha uttalat sig positivt om tidigare perioders styrelsesätt eller att i fel sällskap ha ironiserat över dagspolitiken för att misstänkas för ”förräderi.  Hovpartiet började frukta för sin säkerhet. En medlem av Livdrabantkåren som nyligen anslutit sig till hovpartiet arresterades och lyckades fly men blev strax därefter fängslad på nytt. Flera personer i hovkretsarna hade varit inblandade i hans flykt och utreddes nu av specialdomstolen. Hattarna började misstänka att en revolt planerades och hovpartiet övervägde allt allvarligare att genomföra en sådan. En viktig ”värvningscentral” för partiet var den krog vid Riddarhustorget i Stockholm som drevs av Ernst Angel, en avskedad hovtjänare som ansågs vara utomäktenskaplig brorson till den avlidne Fredrik I. Den något alkoholiserade krogvärden drömde om att återfå sin plats i kungens tjänst. Också vid själva hovet blev stämningen allt dovare under vintern -våren 1756. Hattpartiet som önskade få större insyn i kungabarnens uppfostran hade låtit byta ut deras lärare. Därtill hade nya uppvaktande kavaljerer anställts i prinsarnas tjänst – kavaljerer som utan vidare kunde betecknas som spioner. Den förtörnade Lovisa Ulrika blev alltmer övertygad om att en statskupp eller ”revolution”, som man ibland sade, var den enda utvägen. För att skaffa pengar lät hon förpanta några juveler hon fått i personlig gåva i samband med sitt giftermål. Eftersom dessa dyrbarheter uttryckligen köpts för hennes räkning trodde hon sig kunna förfoga över dem som hon behagade, i motsats till de juveler som tillhört tidigare svenska drottningar och därför var att betrakta som statlig egendom. Hon lät sända dyrgriparna till släktingar i Preussen.  Olyckligtvis fick hattarna reda på saken och begärde genast att så snart som möjligt få inventera de kungliga juvelerna, även de som drottningen fått i gåva.[3]  Både förskräckt och indignerad vägrade Lovisa Ulrika att visa upp dessa smycken och förklarade sig dessutom beredd att återlämna sina övriga dyrbarheter, eftersom man tydligen misstrodde hennes förmåga att handha rikets juveler. Samtidigt lät hon sända efter Berlinjuvelerna från Tyskland. Enligt den kända regeln att en olycka sällan kommer ensam blev Adolf Fredrik samtidigt sjuk, vilket föranledde rådet att börja använda en stämpel med hans namn då ju kungen inte var i stånd att signera dokument. Bland hattarna höjdes röster för att detta borde bli permanent bruk – varför göra sig beroende av en nyckfull kung som styrdes av sin drottning. Det räckte gott med en namnstämpel för att få viktiga beslut bekräftade.  Nu var gränsen nådd för hovet. Något måste göras.

På hovpartiets sida fanns adelsmän med anrika namn, som översten greve Erik Brahe och hovmarskalken Gustav Horn.[4]  Två mer garvade män var greve Johan Ludvig Hård och kaptenen Johan Puke, bägge med erfarenheter av Nederländernas stormiga politiska liv. Man kunde dock inte enas om det var lämpligast att inleda en omvälvning i Stockholm eller ute i landet, exempelvis Dalarna. Kuppmännen drevs dessutom mer av rädsla än eftertänksam beslutsamhet. Flera av dem hade under riksdagen på olika sätt skyddat deputerade som vågat tala för kungahusets sak och fruktade att dömas av hattarnas specialdomstol. De ville helt enkelt göra statskupp fortast möjligt innan de själva kanske ställdes inför rätta. Så var i ännu högre grad fallet på lägre nivå, där män som krogvärden Ernst och några vaktsoldater som kommit i onåd på grund av försumlighet i tjänsten värvade ”ärliga svenskar” för att ”försvara kungen” lite hur som helst utan att reflektera närmare över om dessa män var pålitliga eller inte. Den tidigare nämnda kulstöpningen på Rydboholm helgen före midsommar var mer eller mindre improviserad och när en av de drängar som fått i uppgift att segla ”brännvinskaggarna” till Stockholm under vägen upptäckte sig ha glömt en smörbytta som skulle ingå i lasten, vände han pliktskyldigt tillbaka till godset. Båten hann därför inte fram till Stockholm 21 juni som planerat och när så väl skedde nästa morgon hade planerna redan avslöjats inne i huvudstaden. En korpral Schedvin som fått pengar för att delta i den väntade revolten valde i stället att berätta vad han fått höra för löjtnant Creutz vid livgardet som var en trogen anhängare av hattarna. Creutz skyndade till partiets högste ledare, lantmarskalken Axel von Fersen.[5] Under natten och morgonen 22 juni besattes strategiska byggnader och broar av regeringstrogna soldater och under de närmaste dagarna arresterades flera av dem som planerat revolten.  Flera av dem underkastades tortyr i den beryktade ”Rosenkammaren”.[6]  Brahe och Horn hävdade i det längsta att de själva och kungaparet varit utsatta för hot och att de endast sökt försvara sig. Adolf Fredrik läste emellertid några dagar senare i rådet upp en skrivelse där han bestämt tog avstånd från de gripnas agerande: de hade för egen fördels skull ”och under ivrigt hopp att behaga mig” utnyttjat de tvister som ibland uppstått mellan honom och rådet till att iscensätta en kupp. Kungen visste sig inte på något sätt hotad av de styrande. Därmed var arrestanternas motståndskraft bruten.[7]  Horn och Brahe bekände sin delaktighet och framhöll också den roll drottningen spelat – det var Lovisa Ulrika som främst yrkat på en revolt. Båda männen förnekade att de velat återskapa det envälde som rått på karolinernas tid. De hade handlat av lojalitet mot kungaparet. Trots att specialdomstolen tillsatts just som ett undantag i en politiskt orolig tid tog den sig rätten att döma de anklagade. Åtta personer, bland dem Brahe, Horn, kapten Puke och krogvärden Ernst dömdes att mista liv, ära och gods. Fyra av de dömda var adelsmän. Domen fastställdes av ständerna. Ingen tycks ha vågat höja rösten till de dömdas försvar, även om det mumlades en del ute i staden.[8] Domarna verkställdes genom halshuggning på nuvarande Birger Jarls torg på Riddarholmen.[9]  De fyra adelsmännen avrättades 23 juli, de övriga tre dagar senare.  Den ende av de ledande kuppmännen som undkom var greve Hård. När planerna avslöjats tog han sig med hjälp av vänner förklädd till dräng ut ur Stockholm och fortsatte ner genom landet till Danmark för att slutligen, kanske på Lovisa Ulrikas rekommendation, gå i preussisk tjänst. Trots att han med tiden benådades och trots att Gustav III senare sökte få honom till överbefälhavare i kriget mot Ryssland, återvände Hård aldrig till Sverige. Han avled 1798, över fyrtio år efter den dramatiska midsommaren 1756.

Så återstod frågan om kungaparet. Efter många om och men, då vissa röster gått så långt som att hävda att drottningen borde avrättas, sattes ett dokument upp som fastställde att kungaparet och drottningen i synnerhet svårt förbrutit sig mot de svenska lagarna men om de lovade att i fortsättningen uppföra sig väl och följa de regler som gällde skulle inget vidare sägas om allt detta. Efter diverse palavrer och försök att få kungaparet att åtminstone formellt erkänna vad de hade ställt till med och motta ”Rksakten” som dokumentet kallades i sitt förvar, skedde detta slutligen vid en ceremoni på Ulriksdal 23 augusti 1756. När den förödmjukande scenen var över och akten försedd med Konungens sigill, utbrast Adolf Fredrik med en suck av lättnad: - Gud ske lov, nu är då detta allt.    

Därmed var revoltförsöket 1756 över och kungamakten kunde tyckas för alltid besegrad. I själva verket visade sig effekterna av vad som hänt inte bli alltför vittgående. Bara några år senare måste hattarna bekväma sig att be Lovisa Ulrika om hjälp att mäkla fred med hennes hemland Preussen. I det sammanhanget förstördes den förhatliga Riksakten. Men kungamakten var fortfarande kraftigt beskuren. Det är osäkert hur mycket den tioårige kronprins Gustav förstod av vad som hände 1756. Han måste ha märkt att föräldrarnas bästa vänner försvann och själv fick han nya uppvaktande som mera verkade vara spioner än kavaljerer eller lärare. Att han periodvis varit sjuk under denna turbulenta tid vet man. Det är nog inte för djärvt att anta att pojken förstod ungefär vad som försiggick – hans mor hade försökt stärka kungamakten och misslyckats. Skall man gripa makten måste man lita på sig själv och framför allt inte tveka att handla snabbt i en kritisk situation. Just i kritiska lägen skulle den blivande Gustav III komma att visa sina bästa egenskaper. 16 år efter moderns kuppförsök var sonen redo att agera.[10]                                                              

---

[1] Enligt en del krönikor skulle Gustav Vasa till och med ha fötts på Rydboholm. Hur som helst bodde han där under ungdomsåren. Kungen gav senare slottet till systersonen Per Brahe den äldre, vars ättlingar sedan med kortare avbrott ägde det till ättens utslocknade 1930.

[2] För en bakgrund, se Dynastihistoria: Parkeringsförbud och regeringskris (bosonshistoria.blogspot.com) och Dynastihistoria: "Ut med talmannen", mötet i bondeståndet 29 november 1755. (bosonshistoria.blogspot.com)

[3] Dessa juveler betecknades i den följande skriftväxlingen som ”Berlinjuveler” efter den plats där drottningen fått dem till skänks.

[4] Denne var dock inte släkt med de stolta Horn av Kankas eller Åminne, med sina anor från Vasatid och medeltid. Familjen Horn af Ranzien hade kommit till Sverige från Tyskland på 1600-talet och introducerats på Riddarhuset först i början av 1700-talet. Det hindrade inte att de gjort sitt nya land stora tjänster. En farbror till hovmarskalken hade varit kommendant i Narva vid tiden för slaget 1700.   

[5] Far till den legendariske ”drottningälskaren” von Fersen.

[6] Denna kammare, som låg i ”nya Smedjegården” vid dagens norra Bantorget i Stockholm, bestod av ett rum där fångarna i så gott som naket tillstånd hängdes i händerna från en krok i taket och med fötterna nedsänkta i kallt vatten. Varför en tortyrkammare bar ett så vackert namn framgår inte av Nordisk familjebok(1916), eller av wikipedia som använt samma källa men skall enligt upplysningar i andra hand enligt SAOB ha varit en ironisk benämning. Det är värt att notera att kammaren inrättades av hattpartiet 1742 och avskaffades av Gustav III trettio år senare. I rättsligt och humanitärt avseende var alltså ”frihetstiden” minst lika diktatorisk som karolinernas eller gustavianernas envälde.   

[7] Kungens skrivelse hade visserligen satts upp av hattarna men man kan anta att Adolf Fredrik känt uppriktig irritation mot de vänner som försatt honom i denna pinsamma och potentiellt farliga belägenhet. Flera gånger under denna tid uttryckte han farhågor att få dela ”Carl Stuarts”, dvs. den engelske kungen Karl I:s, öde under Cromwell. Även om kungen kanske inte stod helt utanför kupplanerna var det onekligen drottning Lovisa Ulrika som var den främste inspiratören av dem båda. Det vore därför orrättvist att avfärda Adolf Fredriks förnekande av de fängslade som utslag av ren feghet eller ovilja att ta sitt ansvar.  

[8] Specialdomstolens officiella namn var ”Riksens höglovliga ständers kommisson”, ofta helt enkelt kallad ”kommissionen” . Beskrivningen av dess hårdhet, inte minst åklagare Renhorns ohyfsade sätt mot de anklagade och hans förkärlek att hota med ”hårdare medel”, alltså tortyr, för onekligen tankarna till senare tiders skådeprocesser i totalitära regimer.

[9] Av Sahlberg framgår endast att avrättningarna skedde ”intill Hessensteinska palatset”. Vid denna tid fanns fortfarande en kyrkogård i anslutning till Riddarholmskyrkan. Kanske skedde avrättningarna vid dess mur.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976).