I
soluppgången 21 juni 1756 gjordes vedbåten på slottet Rydboholm utanför
Stockholm i ordning för transport till greve Erik Brahes palats på Riddarholmen.
Förutom ved medfördes några säckar bröd och två kaggar brännvin, vilka senare i
sin tur lagts i säckar. Båten fördes av en fiskare och en dräng, bägge
underställda greve Brahe. Godsets rättare såg båten ge sig av och gick tillbaka
till sin bostad i en sidobyggnad. Morgonens frid sänkte sig över borgen där
Gustav Vasa en gång vuxit upp.[1]
Rättaren tänkte dock inte på det förgångna, han kände sig lättad att båten
kommit iväg. De två ”brännvinskaggarna” innehöll nämligen betydligt explosivare
ting - de innehöll kulor och patroner. Två dagar tidigare hade greve Erik
kommit seglande till godset, strax följd av greve Ludvig Hård och kaptenen
Johan Puke. Rättaren hade anmodats skaffa så mycket bly han kunde få tag på och
sedan satt de tre herrarna hela söndagen och stöpte kulor och tillverkade
patroner. De talade lågmält på franska. När rättaren undrade vad i all sin dar
herrarna höll på med svarade greven att ammunitionen var avsedd för ”försvar”.
Han bad sin underordnade att med vagn föra sändningen till slottet Ulriksdal,
där kungaparet ofta höll till sommartid. Rättaren, som tyckte att det verkade
riskabelt, föreslog istället sin herre att skicka ”varorna” med vedbåten till
Stockholm nästa morgon. Greven tycktes nöjd med detta och strax därefter
lämnade både han och hans gäster Rydboholm. Vad rättaren inte visste var att
han bevittnat delsteget i en upprorsplan. Patronerna och kulorna var avsedda
för den kupp eller rentav revolution som avsågs äga rum om några dagar för att
skaffa kung Adolf Fredrik mera makt. Än mindre anade trotjänaren den katastrof
som snart skulle drabba både hans herre och flera andra och vars verkningar kom
att sätta om inte monarkins så åtminstone det regerande kungahusets existens på
spel.
Frågan
varför någon eller några planerar eller deltar i en revolt är ofta svår att
besvara. Som regel finns det flera tänkbara förklaringar. När det gäller
revoltplanerna i Sverige 1756 tycks flera av aktörerna ha dragits med av
frustration, rädsla eller med mutor. Någon egentlig plan för vad man ville uppnå
verkar inte ha funnits, förutom att en förändring i styrelseskicket måste ske.
Ända sedan Adolf Fredrik bestigit tronen hade det förekommit spänningar mellan
hovpartiet och rådet. De styrande hattarna leddes främst av adelsmän och
borgare som efter ett misslyckat krig mot Ryssland mer eller mindre tvingats
att välja furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck till tronföljare 1743. Efter
Fredrik I:s död åtta år senare strävade de på alla sätt att vidmakthålla det
system med begränsad kungamakt som införts i Sverige efter Karl XII:s död. Den
fridsamme småfursten från Holstein var väl i princip nöjd med att styra ”med
råds råde”, som det stod i regeringsformen men hans hustru, den stolta Lovisa
Ulrika av Preussen syster till Fredrik den store, hade svårt att finna sig i
ett system där kungamaktens roll var närmast representativ. Även Adolf Fredrik
led alltmer av den behandling han ofta fick utstå. Det var nämligen inte så
mycket fråga om att ”styra med råds råde”, vilket ju kunde förmodas innebära
ett samspel mellan kungen och rådet, som att lyda detta råds befallningar.
Varje gång kungen sökte hävda en egen åsikt fick han höra att detta var ”ett
hot mot friheten” och att han förmodligen var ”förledd” av ”objudna rådgivare”.
Minsta småsak kunde leda till hotande regeringskris och då ständerna
diskuterade kungamaktens roll i politiken uppstod ibland våldsamma slagsmål
under sessionerna. Detta hade blivit särskilt påtagligt under den riksdag som
öppnats i oktober 1755 och som ännu pågick följande sommar.[2]
De styrande hade dragit åt tyglarna alltmer. Flera personer som misstänktes
tillhöra oppositionen arresterades och efter någon tid tillsattes en
specialdomstol med uppdrag att utreda politiska brott. Denna domstol blev inom
kort beryktad för sin hårdhet, inte minst utövad av dess åklagare borgmästare
Renhorn i Arboga. Det kunde räcka med att vid något tillfälle ha uttalat sig
positivt om tidigare perioders styrelsesätt eller att i fel sällskap ha
ironiserat över dagspolitiken för att misstänkas för ”förräderi. Hovpartiet började frukta för sin säkerhet.
En medlem av Livdrabantkåren som nyligen anslutit sig till hovpartiet
arresterades och lyckades fly men blev strax därefter fängslad på nytt. Flera
personer i hovkretsarna hade varit inblandade i hans flykt och utreddes nu av
specialdomstolen. Hattarna började misstänka att en revolt planerades och
hovpartiet övervägde allt allvarligare att genomföra en sådan. En viktig
”värvningscentral” för partiet var den krog vid Riddarhustorget i Stockholm som
drevs av Ernst Angel, en avskedad hovtjänare som ansågs vara utomäktenskaplig
brorson till den avlidne Fredrik I. Den något alkoholiserade krogvärden drömde
om att återfå sin plats i kungens tjänst. Också vid själva hovet blev
stämningen allt dovare under vintern -våren 1756. Hattpartiet som önskade få
större insyn i kungabarnens uppfostran hade låtit byta ut deras lärare. Därtill
hade nya uppvaktande kavaljerer anställts i prinsarnas tjänst – kavaljerer som
utan vidare kunde betecknas som spioner. Den förtörnade Lovisa Ulrika blev
alltmer övertygad om att en statskupp eller ”revolution”, som man ibland sade,
var den enda utvägen. För att skaffa pengar lät hon förpanta några juveler hon
fått i personlig gåva i samband med sitt giftermål. Eftersom dessa dyrbarheter
uttryckligen köpts för hennes räkning trodde hon sig kunna förfoga över dem som
hon behagade, i motsats till de juveler som tillhört tidigare svenska
drottningar och därför var att betrakta som statlig egendom. Hon lät sända
dyrgriparna till släktingar i Preussen. Olyckligtvis fick hattarna reda på saken och
begärde genast att så snart som möjligt få inventera de kungliga juvelerna,
även de som drottningen fått i gåva.[3]
Både förskräckt och indignerad vägrade
Lovisa Ulrika att visa upp dessa smycken och förklarade sig dessutom beredd att
återlämna sina övriga dyrbarheter, eftersom man tydligen misstrodde hennes
förmåga att handha rikets juveler. Samtidigt lät hon sända efter
Berlinjuvelerna från Tyskland. Enligt den kända regeln att en olycka sällan
kommer ensam blev Adolf Fredrik samtidigt sjuk, vilket föranledde rådet att
börja använda en stämpel med hans namn då ju kungen inte var i stånd att
signera dokument. Bland hattarna höjdes röster för att detta borde bli
permanent bruk – varför göra sig beroende av en nyckfull kung som styrdes av
sin drottning. Det räckte gott med en namnstämpel för att få viktiga beslut
bekräftade. Nu var gränsen nådd för
hovet. Något måste göras.
På
hovpartiets sida fanns adelsmän med anrika namn, som översten greve Erik Brahe
och hovmarskalken Gustav Horn.[4] Två mer garvade män var greve Johan Ludvig
Hård och kaptenen Johan Puke, bägge med erfarenheter av Nederländernas stormiga
politiska liv. Man kunde dock inte enas om det var lämpligast att inleda en
omvälvning i Stockholm eller ute i landet, exempelvis Dalarna. Kuppmännen drevs
dessutom mer av rädsla än eftertänksam beslutsamhet. Flera av dem hade under
riksdagen på olika sätt skyddat deputerade som vågat tala för kungahusets sak
och fruktade att dömas av hattarnas specialdomstol. De ville helt enkelt göra
statskupp fortast möjligt innan de själva kanske ställdes inför rätta. Så var i
ännu högre grad fallet på lägre nivå, där män som krogvärden Ernst och några
vaktsoldater som kommit i onåd på grund av försumlighet i tjänsten värvade
”ärliga svenskar” för att ”försvara kungen” lite hur som helst utan att
reflektera närmare över om dessa män var pålitliga eller inte. Den tidigare
nämnda kulstöpningen på Rydboholm helgen före midsommar var mer eller mindre
improviserad och när en av de drängar som fått i uppgift att segla
”brännvinskaggarna” till Stockholm under vägen upptäckte sig ha glömt en
smörbytta som skulle ingå i lasten, vände han pliktskyldigt tillbaka till
godset. Båten hann därför inte fram till Stockholm 21 juni som planerat och när
så väl skedde nästa morgon hade planerna redan avslöjats inne i huvudstaden. En
korpral Schedvin som fått pengar för att delta i den väntade revolten valde i
stället att berätta vad han fått höra för löjtnant Creutz vid livgardet som var
en trogen anhängare av hattarna. Creutz skyndade till partiets högste ledare,
lantmarskalken Axel von Fersen.[5]
Under natten och morgonen 22 juni besattes strategiska byggnader och broar av
regeringstrogna soldater och under de närmaste dagarna arresterades flera av
dem som planerat revolten. Flera av dem
underkastades tortyr i den beryktade ”Rosenkammaren”.[6]
Brahe och Horn hävdade i det längsta att
de själva och kungaparet varit utsatta för hot och att de endast sökt försvara
sig. Adolf Fredrik läste emellertid några dagar senare i rådet upp en skrivelse
där han bestämt tog avstånd från de gripnas agerande: de hade för egen fördels
skull ”och under ivrigt hopp att behaga mig” utnyttjat de tvister som ibland
uppstått mellan honom och rådet till att iscensätta en kupp. Kungen visste sig
inte på något sätt hotad av de styrande. Därmed var arrestanternas
motståndskraft bruten.[7]
Horn och Brahe bekände sin delaktighet
och framhöll också den roll drottningen spelat – det var Lovisa Ulrika som
främst yrkat på en revolt. Båda männen förnekade att de velat återskapa det
envälde som rått på karolinernas tid. De hade handlat av lojalitet mot
kungaparet. Trots att specialdomstolen tillsatts just som ett undantag i en
politiskt orolig tid tog den sig rätten att döma de anklagade. Åtta personer,
bland dem Brahe, Horn, kapten Puke och krogvärden Ernst dömdes att mista liv,
ära och gods. Fyra av de dömda var adelsmän. Domen fastställdes av ständerna.
Ingen tycks ha vågat höja rösten till de dömdas försvar, även om det mumlades
en del ute i staden.[8]
Domarna verkställdes genom halshuggning på nuvarande Birger Jarls torg på
Riddarholmen.[9] De fyra adelsmännen avrättades 23 juli, de
övriga tre dagar senare. Den ende av de
ledande kuppmännen som undkom var greve Hård. När planerna avslöjats tog han
sig med hjälp av vänner förklädd till dräng ut ur Stockholm och fortsatte ner
genom landet till Danmark för att slutligen, kanske på Lovisa Ulrikas
rekommendation, gå i preussisk tjänst. Trots att han med tiden benådades och
trots att Gustav III senare sökte få honom till överbefälhavare i kriget mot
Ryssland, återvände Hård aldrig till Sverige. Han avled 1798, över fyrtio år
efter den dramatiska midsommaren 1756.
Så återstod
frågan om kungaparet. Efter många om och men, då vissa röster gått så långt som
att hävda att drottningen borde avrättas, sattes ett dokument upp som
fastställde att kungaparet och drottningen i synnerhet svårt förbrutit sig mot
de svenska lagarna men om de lovade att i fortsättningen uppföra sig väl och
följa de regler som gällde skulle inget vidare sägas om allt detta. Efter
diverse palavrer och försök att få kungaparet att åtminstone formellt erkänna
vad de hade ställt till med och motta ”Rksakten” som dokumentet kallades i sitt
förvar, skedde detta slutligen vid en ceremoni på Ulriksdal 23 augusti 1756.
När den förödmjukande scenen var över och akten försedd med Konungens sigill,
utbrast Adolf Fredrik med en suck av lättnad: - Gud ske lov, nu är då detta
allt.
Därmed var
revoltförsöket 1756 över och kungamakten kunde tyckas för alltid besegrad. I
själva verket visade sig effekterna av vad som hänt inte bli alltför vittgående.
Bara några år senare måste hattarna bekväma sig att be Lovisa Ulrika om hjälp
att mäkla fred med hennes hemland Preussen. I det sammanhanget förstördes den
förhatliga Riksakten. Men kungamakten var fortfarande kraftigt beskuren. Det är
osäkert hur mycket den tioårige kronprins Gustav förstod av vad som hände 1756.
Han måste ha märkt att föräldrarnas bästa vänner försvann och själv fick han nya
uppvaktande som mera verkade vara spioner än kavaljerer eller lärare. Att han
periodvis varit sjuk under denna turbulenta tid vet man. Det är nog inte för
djärvt att anta att pojken förstod ungefär vad som försiggick – hans mor hade
försökt stärka kungamakten och misslyckats. Skall man gripa makten måste man
lita på sig själv och framför allt inte tveka att handla snabbt i en kritisk
situation. Just i kritiska lägen skulle den blivande Gustav III komma att visa
sina bästa egenskaper. 16 år efter moderns kuppförsök var sonen redo att agera.[10]
[1] Enligt en del krönikor skulle Gustav Vasa till och med ha fötts på Rydboholm. Hur som helst bodde han där under ungdomsåren. Kungen gav senare slottet till systersonen Per Brahe den äldre, vars ättlingar sedan med kortare avbrott ägde det till ättens utslocknade 1930.
[2] För en bakgrund, se Dynastihistoria: Parkeringsförbud och regeringskris (bosonshistoria.blogspot.com) och Dynastihistoria: "Ut med talmannen", mötet i bondeståndet 29 november 1755. (bosonshistoria.blogspot.com)
[3] Dessa juveler betecknades i den följande skriftväxlingen som ”Berlinjuveler” efter den plats där drottningen fått dem till skänks.
[4] Denne var dock inte släkt med de stolta Horn av Kankas eller Åminne, med sina anor från Vasatid och medeltid. Familjen Horn af Ranzien hade kommit till Sverige från Tyskland på 1600-talet och introducerats på Riddarhuset först i början av 1700-talet. Det hindrade inte att de gjort sitt nya land stora tjänster. En farbror till hovmarskalken hade varit kommendant i Narva vid tiden för slaget 1700.
[5] Far till den legendariske ”drottningälskaren” von Fersen.
[6] Denna kammare, som låg i ”nya Smedjegården” vid dagens norra Bantorget i Stockholm, bestod av ett rum där fångarna i så gott som naket tillstånd hängdes i händerna från en krok i taket och med fötterna nedsänkta i kallt vatten. Varför en tortyrkammare bar ett så vackert namn framgår inte av Nordisk familjebok(1916), eller av wikipedia som använt samma källa men skall enligt upplysningar i andra hand enligt SAOB ha varit en ironisk benämning. Det är värt att notera att kammaren inrättades av hattpartiet 1742 och avskaffades av Gustav III trettio år senare. I rättsligt och humanitärt avseende var alltså ”frihetstiden” minst lika diktatorisk som karolinernas eller gustavianernas envälde.
[7] Kungens skrivelse hade visserligen satts upp av hattarna men man kan anta att Adolf Fredrik känt uppriktig irritation mot de vänner som försatt honom i denna pinsamma och potentiellt farliga belägenhet. Flera gånger under denna tid uttryckte han farhågor att få dela ”Carl Stuarts”, dvs. den engelske kungen Karl I:s, öde under Cromwell. Även om kungen kanske inte stod helt utanför kupplanerna var det onekligen drottning Lovisa Ulrika som var den främste inspiratören av dem båda. Det vore därför orrättvist att avfärda Adolf Fredriks förnekande av de fängslade som utslag av ren feghet eller ovilja att ta sitt ansvar.
[8] Specialdomstolens officiella namn var ”Riksens höglovliga ständers kommisson”, ofta helt enkelt kallad ”kommissionen” . Beskrivningen av dess hårdhet, inte minst åklagare Renhorns ohyfsade sätt mot de anklagade och hans förkärlek att hota med ”hårdare medel”, alltså tortyr, för onekligen tankarna till senare tiders skådeprocesser i totalitära regimer.
[9] Av Sahlberg framgår endast att avrättningarna skedde ”intill Hessensteinska palatset”. Vid denna tid fanns fortfarande en kyrkogård i anslutning till Riddarholmskyrkan. Kanske skedde avrättningarna vid dess mur.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar