Under
rubriken Är Vasa och Sverige inte värda
att fira? i SVD 21/4 2023, beklagar frilandsproducent Hjalmar Olsson att varken
regeringen(oberoende av politisk färg), de stora museerna eller andra
kulturinstitutioner på allvar engagerat sig i årets jubileum av Gustav Vasas
tronbestigning 1523. Olsson jämför med länder som Frankrike och USA, där
nationaldagarna årligen firas med både högtidlighet och glädje, i synnerhet på
jämna årsdagar som 1989 eller 76. Även om några få museer arrangerat utställningar
med anknytning till 500årsminnet, menar Olsson, är det ingen som verkligen
satsat på att ”marknadsföra” firandet av den händelse som markerar Sveriges
födelse som oberoende nation. Endast Strängnäs, där valet av Gustav Vasa ägde
rum samt hovet och kung Karl Gustav, som ju själv firar 50 år på tronen 2023, tycks
ha ambitionen att på allvar högtidlighålla det stora jubileet. De initiativ som
ändå gjorts, främst det planerade firandet av Gustav Vasas intåg i Stockholm
vid midsommartid och som skribenten själv står i spetsen för, har huvudsakligen
skett på privat initiativ och utan något verkligt stöd från institutioner som
Medeltids- eller Nordiska museet eller Storkyrkan.[1]
I förlängningen innebär detta, menar Olsson, att svenskarna riskerar att glömma
sitt ursprung, var vi kommer ifrån och hur vi blivit dem vi är. Samtidigt
konstateras att många privatpersoner med historieintresse visat positiv respons
för det planerade evenemanget.[2]
Hur kommer
sig detta ointresse från ”etablissemangets” sida för en av de viktigaste
händelserna i vår historia? Antagligen är det som Olsson själv tror – rädsla för
eller motvilja mot nationalismen. Det är helt enkelt inte ”inne” att
högtidlighålla minnet av gamla kungar, vilka dessutom ofta i sin styrelse
betett sig på ett sätt som skulle förefalla de flesta av oss minst sagt
motbjudande. En viktig och kanske lite subtilare förklaring är nog också hur Gustav Vasa kom till makten. De
nationalhögtider som Olsson jämför Sveriges 6 juni och Gustav Vasa med –
Frankrikes 14 juli, USA:s 4 juli och Norges 17 maj, firas till minne av
händelser som, med rätt eller orätt, förknippas med en folklig frigörelse.
Bastiljens fall inledde folkets revolution mot kungamakten, självständighetsförklaringen
4 juli markerade amerikanernas befrielse från engelsk överhöghet och 17 maj
antagandet av en oberoende norsk författning. Norge har dessutom sedan 1814
genomlevt en påtvingad union med Sverige plus fem år av nazitysk ockupation:
Inte underligt att de brinner för sitt oberoende. Kungavalet i Strängnäs 1523
var en angelägenhet för de styrande. Gustav Vasa var främst en adelsman som
strävade att återfå vad Kristian II berövat honom. Att han valdes till kung
berodde på stöd från det ledande skiktet – adeln, kyrkan och hanseaterna i
Lübeck. Folket hade mycket lite med detta att göra. Många betraktade säkerligen
kungen som en tyrann, som ”stal” deras religion och dyrbarheter och dödade dem
som vågade protestera. Detta innebär inte att Gustav Vasa inte skulle vara värd
att fira, tvärtom. Han gjorde Sverige till ett enat land och kom med tiden
säkerligen också att på sitt vis älska detta bångstyriga folk som Gud givit
honom att styra. Mot slutet av sitt liv lär han ha spått att man en dag skulle
vilja ”riva honom upp ur mullen”. Allteftersom seklen gick insåg också
svenskarna vilken framstående ledare denne man verkligen varit. Sedan dess har
Sverige överlag utvecklats i positiv riktning. Våra ledare har, liksom vår
nuvarande konung, levt för Sverige i tiden. Visst har vi periodvis varit
invecklade i krig som orsakat folket svåra lidanden men de senaste 200 åren har
vi haft fred, ett närmast unikt tillstånd i Europa. Vi har inte upplevt några
omskakande revolutioner, som i Frankrike eller Ryssland. Vad som än hänt har
nationen Sverige bevarat sitt oberoende och sin frihet ända sedan den där dagen
i juni 1523. Det är berömvärt, även om den som lade grunden kanske inte ”valdes
av folket” eller förutsåg att han skulle sluta som något av landsfader.
Låt oss
alltså, vi som inser Gustav Vasas värde, högtidlighålla 500-årsminnet av hans
tronbestigning och göra vad vi kan för att sprida vår kunskap. Visst är det
beklagligt att många inom Sveriges kulturetablissemang inte tycks sätta värde
på vårt förflutna, men låt oss hoppas att det går att ändra och att firandet i
midsommar av kungens intåg i sin huvudstad bidrar till att åstadkomma detta.
[1] Storkyrkas likgiltighet förefaller, enligt min personliga åsikt, särskilt upprörande då ju flera av de händelser som högtidlighålls har direkt anknytning till platsen. Det var här Gustav Vasa efter sitt intåg midsommaren 1523 tackade Gud för segern och några år tidigare hade Kristian II krönts här, dagarna före Stockholms blodbad. Som jämförelse kan noteras att samma kyrka i maj 2022 glatt öppnade portarna för ett firande av 250-årsminnet av Gustav III:s kröning, trots att denna händelse ur historisk synvinkel inte på långt när fått samma betydelse som Gustav Vasas intåg. Även om Gustav III säkerligen uppskattar att eftervärlden högtidlighållit hans stora dag, är jag övertygad att han skulle se det som en skymf mot både anfadern och sig själv att man negligerar halvårtusendeminnet av Gustav Vasas största seger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar