6 maj 2023 kröntes Charles III till Storbritanniens nye kung. Efter 74 år är det nu tid för honom att inneha den brittiska tronen. Att hans hustru Camilla, i enlighet med god engelsk tradition, kröntes tillsammans med maken torde väl knappast ha undgått någon. Nu är jag inte särdeles bevandrad i våra dagars kungliga kärleksaffärer – mina kunskaper gäller främst medeltid och de tidigmoderna furstarnas snedsprång. Så mycket vet jag dock att Camillas plats vid Charles sida länge varit minst sagt kontroversiell, även om de flesta numera lär acceptera henne som sin drottning. Det ör inte heller första gången en omtvistad kvinna gifter sig med en engelsk kung och rentav kröns till drottning. Ett känt exempel är Anne Boleyns kröning I juni 1533.
Den
storslagna kröningen av Anne Boleyn och den mer diskreta vigseln mellan henne
och Henrik VIII utgjorde kulmen på en process som pågått i sex år.[1] Sedan slutet av 1520-talet hade kungen sökt
skilja sig från sin drottning Katarina av Aragonien och äkta hovdamen Anne Boleyn,
som kunde förväntas skänka landet den prins av Wales som den spanska prinsessan
inte lyckats producera.[2]
Som motivering för skilsmässan angavs att kungen skulle ha begått synd då han
äktat sin brors änka 1509. Katarina hävdade emellertid envist att hon varit
“orörd” vid sitt giftermål med Henrik och att hon således i lagens mening
aldrig varit riktigt gift med sin förste man. Liksom Diana Spencer hade
Katarina dessutom förstått att göra sig populär bland folket, varför kungens
planer på giftermål med Anne väckte ovilja inom alla samhällsklasser - djärva
undersåtar ropade rentav “Gå tillbaka till din hustru” då de mötte kungen och
hans mätress.
I början av
1530-talet skedde emellertid flera viktiga förändringar för såväl kungen som
England i stort. Henrik och Katarina separerade definitivt, dvs kungen
beordrade henne att flytta från hovet. Därtill förmåddes flera biskopar och
andra höga kyrkomän att acceptera kungen, inte påven, som sitt överhuvud med
risk att annars hållas för förrädare.[3]
Under ett besök i Frankrike hösten 1532 framträdde Anne som de facto drottning
av England vid möten och ceremonier i det engelska Calais. Alla förstod vad det
innebar: kung Henrik skulle snart få en ny hustru.
Den
definitiva bekräftelsen på vad som hänt kom i och med kröningen som förrättades
i månadsskiftet maj-juni 1533. Ritualen, som omfattade flera dagar, inleddes
med den nya drottningens färd till Towern på Themsen 29 maj och avslutades med
själva ceremonin i Westminster Abbey tre dagar senare. [4]
Inte ens de som var fientligt inställda till den nya tingens ordning i England
kunde förneka det ståtliga intrycket då drottning Anne fördes över floden
åtföljd av representanter för stadens skråväsen. Kanondundret var så kraftigt
att samtliga fönsterrutor i trakten lär ha demolerats. Om man därtill lägger
den (i och för sig vackra), musik som lär ha framförts av hugade musikanter,
kan konstaterats att ljudnivån vid tillfället måste ha kommit upp i decibel som
idag med säkerhet väckt ansvariga myndigheters ogillande.
Alltnog, vid
ankomsten till Towern möttes drottning Anne av sin make, som offentligt
välkomnade henne med en kyss. Två dagar senare, dagen före kröningen, fördes
Anne i den sedvanliga processionen till Westminsterpalatset medan ett antal
storslagna och till intet förpliktigande tablåer och sentenser, som alla
prisade den nya drottningens dygd, storhet och (inte minst), kommande moderskap
till en tronföljare, deklamerades och visades upp för folket. En
iögonenfallande detalj var att drottningen bar sitt svarta hår utslaget och
hängande ned över ryggen, “som en brud”, trots att alla kunde se att hon var
gravid sedan flera månader.[5]
Det gick heller inte att undvika att visst missljud uppstod i festglädjen.
Kungen hade höjt ögonbrynen över sin hustrus envisa krav att använda den forna
drottningens slup under färden till Towern: Det fanns ju andra båtar! Vidare
uteslöts de spanska köpmännen i London från den gåva borgerskapet av tradition
gav sin nya härskarinna och, istället för att gåvan som vanligt var spontan, gick
nu åldermännen för de olika skråna runt och samlade in bidragen för att hindra
att någon drog sig undan. En del kritiskt inställda och spirituella åskådare
gjorde sig lustiga över initialerna “HA”, som förkom i olika former utefter
kortegens väg: “HA, HA”, skrockade de elakt. Utåt visade sig drottningen glad
och leende men när kungen efteråt frågade hur London tett sig för henne, lär
Anne sötsurt ha påpekat att visst hade staden varit ståtlig “men jag såg många
mössor på huvudet och bara några få tungor”.[6]
Om Anne Boleyn verkligen givit uttryck för dylikt missnöje, tröstade kung
Henrik henne säkert med att morgondagens kröning återstod. Kröningen, 1 juni
1533, blev också ståtlig, Akten förrättades av den nye ärkebiskopen av
Canterbury Thomas Cranmer, som en gång tjänstgjort som huskaplan hos Boleyns.
Ceremonielet var det traditionella katolska, ty även om Henrik VIII förnekade
påvens auktoritet var han ingen bildstormare i religiöst avseende, åtminstone
inte ännu. I enlighet med traditionen vid en drottnings kröning iakttog kungen
vad som hände på avstånd från en läktare. Både för honom och Anne måste detta
ha utgjort höjdpunkten på deras triumf och lycka. Nu återstod bara födelsen av
den väntade prinsen av Wales, tronföljaren. Vi vet hur det slutade - “prinsen”
visade sig vara en flicka och på sikt var detta bakslag ödesdigert. Knappt tre
år efter kröningen var Anne Boleyn halshuggen och begravd i Towern. Med största
säkerhet går drottning Camilla och kung Charles ett lyckligare öde till mötes.[7]
[1] Det tycks oklart exakt vid vilken tidpunkt Anne och Henrik gifte sig. En någorlunda säker uppgift från ärkebiskop Cranmer talar om en vigsel i januari 1533, medan krönikören Hall uppger att en ceremoni ägt rum redan i november föregående år. Det är rentav möjligt att två vigselakter ägt rum. Se January 25 - The marriage of Henry VIII and Anne Boleyn - YouTube Oavsett vilket var paret således vigda sedan minst ett halvår då Anne kröntes. Det närmast hemliga tillvägagångssättet för en konungs giftermål kan förefalla eftervärlden egendomligt men var inte ovanligt på 1500-talet: Inget av Henrik VIII:s många giftermål gjordes till statsceremonier, om det nu var en kostnadsfråga eller en önskan att bevara en smula privatliv. I fallet Anne Boleyn motiverades den påvra vigselakten dessutom av att kungen i mångas ögon alltjämt var gift med Katarina av Aragonien.
[2] Språkbruket kan förefalla grovt men produktion av arvingar var vad kungliga äkrenskap huvudsakligen handlade om nästan in i vår egen tid.
[3] Modiga män, som biskop Fisher av Rochester, vägrade dock hårdnackat att böja sig. Flera av dem avrättades. Fisher kanoniserades av katolska kyrkan 1935, 400 år efter sin död i Towern. Hans dag är 22 juni enligt katolska kyrkan, 6 juli enligt den anglikanska.
[4] Med andra ord söndagen 1 juni 1533. Det var pingstdag.
[5] På liknande sätt bar Karin Månsdotter håret utslaget vid sin kröning i Stockholm 1568, trots att hon då var mor till två barn vilka dessutom deltog i ceremonin i Storkyrkan.
[6] Dvs många hade underlåtit att hurra för henne eller lyfta på hatten som bevis på underdånighet.
[7] Denna text bygger på Antonia Fraser. Henrik VIII:s sex hustrur (svensk översättning 1995), främst s. 209-13.. För fler detaljer om Anne Boleyns liv, se Dynastihistoria: En drottning i Towern (bosonshistoria.blogspot.com).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar