Despotisk frihetshjälte - tsar Alexander I, hans liv och död

 

 

Det är inte alltid den rent fysiska åldern som avgör hur gammal man i realiteten är. I december 1825 var tsar Alexander I av Ryssland ännu till synes en lång och ståtlig man i sena 40årsåldern men andligt och i realiteten också fysiskt var han en bruten åldring.  Det har sagts att hans regering var fylld av motsatser men så var också tiden och frågan är om inte Alexander I i vissa avseenden var den mest splittrade av det sena 17- och tidiga 1800-talets europeiska furstar.

Hans far, Paul I, var en häftig, våldsam, obalanserad och psykiskt instabil man, ständigt rädd för konspirationer och maniskt fixerad vid soldatexercis. Mest fruktade han sin mor kejsarinnan Katarina, som avsatt(kanske mördat) sin make och sedan tillskansat sig tronen i sonens ställe – om nu Paul verkligen var son till Peter III.[1] Snart uppstod en rent hatisk stämning mellan mor och son. Även om mycket var fernissa och teater för att stänga ute den verkliga världen, var ändå Katarinas hov en plats där upplysningstidens tankar diskuterades lika fritt som i Paris salonger eller vid något hov i Västeuropa. Sonens ”hov” var en kasern där allt var disciplin och exercis. Pauls äldste son Alexander uppfostrades främst av farmodern men besökte ändå regelbundet sin far och sökte, så gott möjligt var, anpassa sig till de olika atmosfärerna.[2] Som så många andra furstar i sin tid(inte minst Sveriges Gustav III), fascinerades Alexander länge av upplysningstidens idéer om förnuft och mänskliga rättigheter. Den unge Schweizaren La Harpe, som Katarina anställt som sonsonens lärare i franska, blev snart pojkens favorit och lärde honom allt om sitt hemlands demokratiska styre. ”Allt jag måhända inom mig har av värde är jag skyldig herr de La Harpe”, skulle Alexander en dag säga om sin forne läromästare. En frisinnat uppfostrad yngling, blivande tronföljare i ett av världens mest auktoritära riken där de flesta bönder fortfarande var livegna. En farmor uppfödd i Västeuropa som på lediga stunder flirtade med upplysta filosofer, en kolerisk far maniskt fixerad vid preusseri och ständigt rädd för konspirationer – Redan detta vore nog att irritera nerverna på en ung man och värre skulle det bli.

Katarina den stora, som aldrig kunnat dra jämnt med sin son, planerade länge att åsidosätta denne som tronföljare till förmån för sonsonen Alexander. Ett manifest med denna innebörd skall också ha upprättats, men innan det hann offentliggöras avled kejsarinnan i november 1796. Hon efterträddes av Paul. Efter fyra år av misstänksamhet och tyranni hade en grupp officerare fått nog. De bröt sig in i tsarens rum och anmodade honom att abdikera. Han vägrade och försökte fly men blev då strypt till döds. Alexander var inte direkt inblandad i överfaller på fadern men kände flera av anstiftarna och var, åtminstone delvis införstådd med deras planer. Till sin gamle lärare La Harpe hade han framkastat tanken att helt sonika överge Ryssland och emigrera till Västeuropa. Nu tvingades han efterträda en far som blivit mördad av hans egna vänner. Oavsett hans känslor för Paul var detta ovedersägligen ett brott mot både Guds och människors lagar. Varje kommande motgång tolkades av Alexander som ett straff för faderns öde.[3]  Som kejsare drömde Alexander länge om reformer för att liberalisera Ryssland men hans egen, liksom en del rådgivares, ovilja att på allvar genomföra de förändringar i styrelseskicket som i så fall vore oundgängliga, gjorde dessa drömmar till föga mer än vackra hugskott framförda i envåldshärskarens privata ”diskussionsklubbbb” över en kopp kaffe eller ett glas vin. Mycket få, om några, konkreta politiska reformer genomfördes i själva Ryssland under Alexanders regering.[4]          

Alexanders förhållande till Napoleon var komplicerat. Samtidigt som han upprördes över korsikanens förmätenhet att utropa sig till fransk kejsare och chockerades av hertigens av Enghien öde, kunde han inte undgå att fascineras av denne mans framgångar på slagfältet och hans förmåga att i det närmaste samla ett helt folk kring sig. Alliansen med Frankrike efter nederlagen vid Austerlitz och Friedland väckte å andra sidan ont blod hos ryska adeln, som hotfullt mumlade att Alexander ”borde minnas sin fars öde”.

Sedan Napoleon invaderat Ryssland 1812 och Tillsitalliansen därmed brutit samman, tog Alexander, med visst understöd av den före detta franske marskalken Bernadotte(numera Sveriges kronprins Karl Johan), ledningen i kampen mot ”det korsikanska vidundret”. Efter Paris fall våren 1814 visade sig emellertid de allierade misstänksamma mot tsaren, som upplevde sig bli orättvist och otacksamt behandlad, inte minst av den nye franske kungen Ludvig XVIII. Inte heller vid kongressen i Wien lyckades Alexander få gehör för sina planer för Europa – Österrike under furst Metternich ledning tog över rollen som Europas ledande makt.[5]

Att Alexander under sådana förhållanden kände sig sviken och bitter är inte märkligt. De sista åren for han nästan oavbrutet runt i sitt stora rike, utan att stanna för att fördjupa sig i några lokala angelägenheter. Gärna vistades han i något kloster, där han aktivt deltog i munkarnas andliga liv. Hans tidigare umgänge med attraktiva damer ersattes med samtal med munkar och ”heliga gudsmän” av det slag som är så typiska för det förrevolutionära Ryssland. Han talade ofta om att abdikera och dra sig undan som eremit eller att gå i kloster.  Hans svärmeri för upplysningens idéer tycktes som bortblåst och ändå låg det något vacklande i hans förhållningssätt. Då hösten 1820 ett antal soldater i ett av tsarens elitregementen protesterade mot en sadistisk överstes metoder – något som inte alls hade med revolutionära idéer att göra, dömdes flera av dem till prygelstraff som i praktiken innebar döden. Övriga inblandade sändes till slavarbete i Sibiriens gruvor. De återstående bataljonerna av regementet sändes bort från Petersburg. När å andra sidan verkligt revolutionära strömningar uppdagades inom officerskåren – särskilt bland yngre som under kriget i väst kommit i kontakt med idéerna från Frankrike, suckade Alexander resignerat: ”Jag har en gång själv delat, till och med uppmuntrat dessa förvillelser. Det är inte min sak att döma någon”. Inga åtgärder vidtogs mot radikalerna.[6] Faderns vålnad förföljde ständigt Alexander. När Petersburg i november 1824 drabbades Petersburg av en fruktansvärd översvämningskatastrof. När tsaren hörde folket säga att detta var straffet för deras synder, genmälde han: ”Nej, det är straffet för mina synder”.

I denna stämning av depression och dysterhet reste tsaren hösten 1825 till Taganrog vid Svarta havet för att, efter vad som sades, vårda sin och hustruns hälsa. Han verkade trött och helt ointresserad av statsangelägenheterna.[7] Väl framme vid målet bodde de två i ett enkelt borgarhus och förde till synes en idyllisk tillvaro men stämningen var dov. Tsaren fick rapporter om nya revolter och misstänkte också att någon försökte mörda honom. Under en resa till Krim för att inspektera befästningsverk blev tsaren förkyld och återvände till Taganrog i ett försvagat tillstånd. Senare sades det att han fått både malaria och infektion i gallblåsan. Några dagar höll han sig uppe och arbetade vid skivbordet men efter att en morgon ha svimmat vid uppstigningen låg han mestadels medvetslös. Han hann dock bikta sig inför Taganrogs ärkebiskop. Tsar Alexander I avled vid 48 års ålder, enligt dåvarande rysk datering 19 november, enligt västeuropeisk 1 december 1825.[8] Svårigheten att genomföra en regelrätt balsamering gjorde att kroppen snabbt ruttnade och inte, som traditionen bjöd, kunde visas upp för folket under färden hem. Detta ledde till envisa rykten att tsaren i själva verket rymt och levde som kringvandrande munk i Sibirien.[9] Alexanders mor, Paul I:s änka, var dock säker på sin sak: ”Visst är det Alexander. Ack, så mager han blivit! Tsaritsan Elisabet avled några månader senare, i maj 1826.[10]          

---

[1] Länge ansågs det att officeren Sergej Saltykov, Katarinas förste officielle älskare, var tsar Pauls biologiske far. Dagens historiker tycks dock benägna att erkänna Peter III som barnafadern. Man påpekar bland annat att han och Paul hade flera karaktärsdrag gemensamma inte minst det obalanserade psyket och den både maniska och barnsliga förtjusningen i soldatlivet. Det är naturligtvis också möjligt att den osunda omgivningen vid ryska hovet med intriger, supande och misstänksamhet, alstrat likartade karaktärer, oberoende av den rent biologiska släktskapen.  

[2] Paul I fick tio barn i sitt andra äktenskap, av vilka nio levde till vuxen ålder. Av de fyra sönerna blev två ryska tsarer. Pauls dotter Maria var mormor till kejsar Vilhelm I:s dotter Louise av Baden, som i sin tur var mor till Gustav V: drottning Victoria. Carl XVI Gustaf är således ättling i sjunde led till Paul I.

[3] Paul I mördades i mars 1801.

[4] I kejsardömets gränsområden fördes å andra sidan en delvis annorlunda politik. Detta gäller inte minst Finland, som efter erövringen 1809 i det stora hela fick behålla sina svenska lagar och privilegier. Herman Lindqvist kallar det dåtida Finland för ”tsarens experimentlabboratorium  i reformpolitik” Å andra sidan fick  inget tvivel råda om att Finland nu var en del av det ryska imperiet, Den åtstramning av politiken som kännetecknade Alexanders styre mot slutet av hans liv drabbade även storfurstendömet, vilket(enligt Ekman), inte tycks ha rubbat den övervägande ljusa bilden av Alexander I i finsk historieskrivning.

[5] Den ironiska följden av detta blev att Alexander efter Napoleonkrigen hade bättre kontakt med Napoleons gamla medarbetare och kejsarinnan Josephines familj än med Talleyrand eller Metternich. Maximilian av Leuchtenberg, yngste son till Napoleons styvson Eugëne(och yngre bror till drottning Josephine av Sverige), gifte sig 1839 med Alexanders brorsdotter Maria.  

[6] De revolutionära drömmarna fick sedermera sin urladdning i den kända ”dekabristrevolten” efter Alexanders död 1825. Ett antal officerare och soldater reste sig, skenbart till stöd för storfurst Konstantins kandidatur till tronen, men i realiteten i förhoppning om att starta en revolution och avskaffa eller begränska tsarmakten. Revolten slogs ned efter några timmar och flera inblandade dödades eller förvisades till Sibirien.      

[7] Alexander I var gift med prinsessan Louise av Baden(i Ryssland Elisabet), en äldre syster till Gustav IV Adolfs hustru Fredrika. Paret hade länge i praktiken levt separata liv men försonades under den sista tiden. De fick endast döttrar av vilka ingen uppnådde vuxen ålder.

[8] Ryssland följde den julianska kalendern fram till revolutionen.

[9] En eremit med ovanlig språkbegåvning och älskvärt sätt som dök upp några år senare har länge misstänkts vara identisk med den ”förrymde Alexander I.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Torsten Ekmans bok Alexander I, kejsare och fosterland(2011). Främst kapitel 2, 15 och 16.

En oväntad kejsarinna

 

Den österrikiska kejsarinnan Elisabet (i historien känd som Sisi), älskade julen, vilket var fullt naturligt eftersom hon var född då. På senare år erinrade hon sig särskilt julfesten på faderns landställe Possenhofen(eller ”Possi”, som familjen sade), 1847, då hon fyllde tio år. Possenhofen låg vid Starnbergsjön i Bayern och var(om vi skall tro vad som sägs), mer likt en större lantgård än ett slott för en furste. Kanske var det därför ”Sisi” och de andra barnen tyckte så mycket om godset – de kunde leka och rasa ut bland hästarna och hundarna utan att bry sig om den etikett och det distingerade sätt som åvilar den som lever på ett slott tyngt av historia och traditioner. Att leka och roa sig var för övrigt vad som främst engagerade Sissi, i alla fall mer än studierna och hon skulle som sagt alltid minnas den där julen 1847 – slädfärderna genom skogen, ljusen i fönstren, doften från brasorna och doften av äpplen, ljusen i granarna och bönderna som dansade medan fadern spelade Cittra. Att Elisabet mindes just den julen så tydligt är på sätt och vis betecknande – den firades nämligen mot bakgrund av en uppseglande revolution som skulle skaka flera länder och städer(inklusive Stockholm), under 1848. Elisabets liv fortsatte i liknande banor – glans och romantik mot en mörk bakgrund, som ofta fick överhanden och drog ner både henne själv och familjen i förtvivlan.  Ändå dominerar det romantiska inslaget eftervärldens bild av Sisi(särskilt i Ungern).

När hon föddes julafton 1837, som andra dotter till hertig Maximilian och hans hustru Ludovika, kunde ingen tro att Sisi en dag skulle bli kejsarinna av Österrike. Banden till habsburgarna var visserligen starka eftersom Ludovikas äldre syster Sophie var gift med kejsar Ferdinands yngre bror Frans Karl, men familjen var knappast särskilt framstående. Maximilian, eller Max, var en ”konstnärssjäl”, mer intresserad av estetik och nöjesliv än att ta hand om barn och hushåll. Titeln ”hertig” var mest ett sken som han mottagit i samband med sitt giftermål för att inte stå alltför mycket i skuggan av sin hustru, kung Maximilian Josefs av Bayern yngsta överlevande dotter.[1]  Deras äktenskap präglades av gräl, långa separationer och försoningar som alltid tycks ha resulterat i att ännu ett barn kom till världen.[2] Det var med andra ord modern som i praktiken hade det högsta ansvaret för Sissis uppfostran.

På sitt håll i Wien satt Ludovikas äldre syster Sophie och försökte hålla liv i den domnande habsburgdynatiin. Hennes man var yngre son till kejsar Frans I och hennes svåger, kejsar Ferdinand, en bräcklig och svag man, lika mycket i händerna på Österrikes starke man furst Metternich som fadern hade varit. Sophies stora mål var att föda en arvtagare till habsburgarnas tron och att se till att denna tron överhuvudtaget bevarades. Eftersom hov vanligen speglar sina ledare, var hovet i Wien vid 1800-talets mitt en plats med åldrande bräckliga män, till synes ur stånd att fatta konstruktiva beslut som kunde föra utvecklingen framåt. Det sades mer eller mindre öppet att Sophie var ”den ende mannen” i familjen. När hon och Frans Karl efter sex års äktenskap fick sin Frans(senare kejsar Frans Josef), viskades det om att pojken kanske var son till någon annan än den officiella fadern.[3]

Den revolutionära våg som svepte över Europa 1848 skakade tillvaron i sina grundvalar för båda de bayerska kungadöttrarna. I Ludovikas fall var krisen övergående – det räckte med att hennes äldre bror avskedade en påflugen mätress och sedan abdikerade till förmån för sin son för att vågorna skulle lägga sig.[4] Kejsarfamiljen å sin sida tvingades fly från Wien och revolutionen skakade också kejsardömets två andra huvudstäder – Prag och Budapest. Även de italienska besittningarna hotades av rebeller. Ett regelrätt inbördeskrig utbröt och först efter något år var läget någorlunda stabilt. Ur ärkehertiginnans Sophies synpunkt hade omvälvningarna ändå det goda med sig att furst Metternich äntligen tvingades avgå och att den sjuklige svågern Ferdinand abdikerade till förmån för hennes äldste son Frans Josef, som vid 18års ålder kröntes till kejsare. Trots att Sophie alltså inte var och aldrig hade varit kejsarinna, var det nu i praktiken hon som styrde vid hovet. Hon behandlades som änkedrottning med en sådans upphöjda status och var de facto rikets första dam.  Naturligtvis ville hon också avgöra vilken prinsessa den unge kejsaren skulle gifta sig med. På den punkten visade sig emellertid Frans Josef, som annars mest framstod som en stel, tillknäppt man främst fascinerad av parader och uniformer, i högsta grad äga en egen vilja.

Som första kandidat till posten som Österrikes kejsarinna och sin egen svärdotter tänkte sig Sophie någon av de Preussiska prinsessorna. En av hennes många systrar var gift med Fredrik Vilhelm IV och även om de inte hade några barn, borde drottningen vara i en sådan ställning att hon kunde understödja sin systers planer. Bismarck lade emellertid in sitt veto – inga fler allianser med habsburgarna på Preussens bekostnad! Sophie vände då blicken mot det lilla hovet på Possenhoffen. Ludovikas äldsta dotter Helene var 18 år vid det här laget och hade ”legat i träning” för en framtida karriär som drottning, kanske rentav kejsarinna. Hon ansågs både vacker och värdig. Hennes tre år yngre syster var det ingen som tänkte på. Elisabet hade ett romantiskt hjärta och onekligen en viss charm, men kejsarinna – nej, knappast. Dessutom var ju Helene äldst och den äldsta prinsessan får förstås det finaste giftermålet. När ärkehertiginnan Sophie på sonens vägnar bad sin syster och hennes dotter Helene att besöka dem på den kurort i Oberösterreich där de brukade tillbringa somrarna, bestämdes ändå att Sissi skulle följa med, mest som sällskap åt Helene när nu ”hertig Max” trilskades och inte ville komma – han hade aldrig gillat Sophie. Då sällskapet gav sig iväg från Bayern i augusti 1853, visste alla att det i stort sett bara gällde att officiellt bekräfta en trolovning som redan var ingången. Snart skulle ytterligare en medlem av huset Wittelsbach bli kejsardömet Österrikes första dam! Så blev också fallet men inte på det sätt man planerat.

Resan till kejsarens ”semesterparadis” blev besvärlig och tidskrävande. När man äntligen kom fram var det bara en halvtimme kvar tills Frans Josef förväntades dyka upp och dessutom var gästerna svartklädda, på grund av sorg i släkten. Ett sådant omen! Men inget var att göra. De fick mötas med bruden svartklädd första gången. Så kom kejsaren. Han hälsade Helene och konverserade henne som han skulle. Men alla märkte snart att det var hennes yngre syster han såg på. Det var någonting i Sissis kastanjebruna hår, blicken i hennes ögon och hennes naturligt glada sätt som attraherade den sju år äldre Frans Josef särskilt mycket och inom kort förstod de närvarande vad som höll på att ske. Mamma Sophie blev förbluffad:

-          Det är väl inte möjligt att han kan se något hos den där ungen, utbrast hon. Vilket struntprat!

 

Men nästa morgon överflödade hennes son i lovord över Sisi - Så vacker hon var, vilken ljuvlig blick, vilka mjuka läppar, vilken grace, vilket naturligt sätt! Så ”uppåt” och glädjestrålande hade ärkehertiginnan aldrig sett sin pojke. Det hjälpte inte vad Sophie än sade om Helenes företräden i värdighet och stil. Från och med nu var det bara Sisi som gällde för Frans Josef. Några dagar senare, 19 augusti 1853, tillkännagavs förlovningen mellan kejsar Frans Josef och prinsessan Elisabet av Bayern. Hennes förhållande till systern Helene blev aldrig riktigt detsamma igen.[5]   

Så inleddes ett på en gång mycket lyckligt och mycket sorgligt äktenskap som skulle vara i i 45 år och så blev den obetydliga flickan i en sidogren av ett stort furstehus, som föddes julafton 1837, en av Europas mäktigaste och mest legendariska kvinnor.[6]

God Jul kära följare!                                   

  

      

---

[1] Kurfurst Maximilian Josef hade erhållit kungavärdighet av Napoleon 1805. Och genom att ”sadla om” i tid lyckats behålla denna värdighet efter 1814-15. Maximilian Josef fick 13 barn i två äktenskap. Ludovika var yngsta överlevande dotter i det andra. Hennes mor(”Sisis” mormor), Karolina av Baden, var äldre syster till Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs drottning. En annan syster, Louise, var gift med Alexander I av Ryssland. Amalia av Baden kunde med rätta ha kallat sig ”Europas svärmor”, den beteckning som senare tillkom Kristian IX:s hustru.

[2] Ludovika och ”hertig Max” fick nio barn, av vilka åtta levde till vuxen ålder.

[3] Om detta, se Dynastihistoria: Ärkehertiginnan och tronpretendenterna.

[4] Kung Ludvig I av Bayern. se Ludvig I av Bayern – Wikipedia.

[5] Helene, som i familjen kallades ”Nene”, gifte sig några år senare istället med  arvprins Maxilian av Thurn und Taxis.

[6]] Denna text bygger huvudsakligen på de fyra första kapitlen av Joan Haslips bok Den ensamma kejsarinnan, en biografi över Elisabet av Österrike(svensk översättning 1968).

"Mitt hjärtas och min viljas härskarinna", - kärlekshistorien mellan Gustav III och Charlotte du Rietz

 

Att Gustav III hade ”en komplicerad relation” till sin hustru och både fysiska och psykiska svårigheter att få kontakt med henne hör väl till de mer allmänt kända sanningarna i Sveriges kungliga historia. Berättelsen om hur hans son kom till världen är i vilket fall föremål för både forskares och skönlitterära författares spekulationer och dramatik. Att kungen hade svårigheter i sitt äktenskap innebar dock inte att han var oförmögen att umgås med kvinnor, tvärtom. Både vid hovet och under sina utlandsresor sällskapade han gärna med kulturellt begåvade, spirituella damer. Dessa kvinnor fick gärna vara äldre än han själv – som grevinnan d’Egmont i Frankrike eller Helena Ribbing i Sverige. Men var han någonsin förälskad? En kvinna som, åtminstone av en del historiker, anses ha vunnit hans hjärta och kanske rentav haft en ”fullbordad” sexuell relation med honom är friherrinnan Charlotte du Rietz         

Charlotte var nästan på dagen två år äldre än Gustav och född inom den anrika köp- och adelsmannasläkten De Geer.[1] Hennes far var både bruksägare och hovman men framförallt vetenskapsman i frihetstidens anda med särskilt intresse för natur och insekter. Familjen visade sig också som pionjärer för en ny tid genom att Charlottes mor (född Ribbing), var den förste inom svensk adel som lät vaccinera sina barn mot smittkoppor.[2] Charlotte själv beskrivs som en bildad, nyfiken och spirituell ung dam med intresse för kemi och metallurgi. Som seden bjöd giftes hon bort av familjen, även om det dröjde tills hon blivit drygt tjugo år.

Den utvalde var översten och politikern Rudolf du Rietz. Han hade slagits i hattarnas krig mot både Ryssland och Preussen och hörde till det fåtal som under Pommerska kriget på 1750-talet lyckades hedra de svenska färgerna med en framgångsrik insats. Möjligen som en följd av sina erfarenheter vid fronten anslöt han sig sedan till mössorna och blev under deras tid vid makten en relativt framstående politiker, trots att han inte valdes in i riksrådet. Han var över tjugo år äldre än Charlotte. I och för sig var detta inget ovanligt på den tiden – många unga kvinnor(ibland också män), gifte sig eller giftes bort med äldre partner utan att klaga och, som det verkar, utan att ha blivit särskilt olyckliga. Äktenskap ingicks sällan av kärlek, även om den naturligtvis kunde uppkomma med tiden. Vad unga fröken De Geer kände för sin man är osäkert men kanske var den gamle krigaren och ämbetsmannen du Rietz inte tillräckligt spännande för att attrahera en ung flicka med intresse för tidens nya vetenskaper. Två år efter sitt giftermål tycktes Charlotte plötsligt stå inför möjligheten att nedlägga ett betydligt intressantare byte – prins Gustav, Sveriges blivande kung.

Historiker som under det senaste dryga halvseklet diskuterat, eller snarare noterat, vad som nu följde – från Hennings(1957), till Nordland(2025), ger inga upplysningar om hur, var eller när de båda ungdomarna först träffades eller om de kan ha känt varandra redan som barn. Över huvud taget är de kortfattade omnämnanderna mycket detaljfattiga. Vad vi har kvar är ett antal brev som växlats mellan kronprins Gustav och Charlotte och som skrivits under dryga första halvåret 1768. Brev skrivna av kungligheter och adelsdamer, bevandrade i konsten att uttrycka sig retoriskt och poetiskt, bör tas med viss reservation – det kan vara svårt att skilja översvallande blomsterspråk från verklig känsla. Att Gustav III sparat dessa papper i nära 25 år och uppenbart inte ålagt sina förtrogna att förstöra dem efter sin död tyder ändå på att åtminstone han tagit historien på allvar. Detta var ett minne han önskade bevara.[3]

Vid tiden för deras relation var Charlotte 24 år, prins Gustav 22. Hur hennes förhållande med överste du Rietz just då gestaltade sig vet vi som sagt inte mycket om men Gustav befann sig i mer eller mindre permanent kris med en hustru han själv inte bett om och som var minst lika blyg och hämmad som han själv. Med i spelet fanns dessutom en mor/svärmor, som närmast skulle ha betraktat det som förolämpande om sonen verkligen lyckats etablera ett stabilt förhållande med sin hustru. Kort sagt – prinsens äktenskap hade kört fast.

Gustavs brev till Charlotte kan tyda på att han verkligen blivit betagen i henne och kanske till och med haft sex med henne. Han beklagar när de inte kan träffas och skriver om hur han hoppats att ”få smaka i era armar nöjen som ni är den första och enda kvinna som kommit mig att smaka och som min hustru kyler ned så starkt”. Han beklagar att de inte kan bryta upp från sina misslyckade äktenskap och gifta sig med varandra: ”då skulle det åtminstone finnas två lyckliga i stället för fyra olyckliga, som vi nu är. Med viken hänförelse jag skulle glömma sorgerna i era armar”. En annan gång kallar han henne ”mitt hjärtas och min viljas härskarinna”. Charlottes svar är lika översvallande:

-          Min käre och gudomlige prins. Ni har givit mig ett övernaturligt nöje med ert förtrollande brev. Min gud, fanns det någonsin en prins mer älskad och tillbedd av sin maitresse än ni är av mig. Kunde jag tala med er, omfamna er, kyssa till och med era fotspår – min käre och ömme älskare och suverän, må ni, min prins, förlåta er sorgsna och trogna älskarinna dessa kanske alltför ömma uttryck, men jag skulle inte kunna hålla tillbaka mitt hjärtas känslor.

Den affekterade tonen får en sentida läsare att grubbla över vad som egentligen ligger under – äkta kärlek, överspänt svärmeri eller vanlig hovkurtis som gått en smula överstyr. Än mer undrande blir man av ett brev, skrivet av Gustav till en av hans förtrogna i slutet av februari 1768 och citerat av Nordland. I brevet berättar prinsen att han visserligen är förälskad men ”den eld jag alltför mycket närmat mig har bara bränt en liten del av mitt hjärta och jag är alltjämt tillräckligt förståndig för att inte ha låtit mig förföras mer än jag vill”.

Det är självfallet tänkbart att Gustavs känslor blivit hetare under den följande våren men vi talar om den oöverträffade mästaren i förställningskonst bland svenska suveräner. Var alltså alltihop ett spel för gallerierna – men än en gång, varför i så fall bevara dessa känslosamma brev i nära trettio år och riskera att de lästes av eftervärlden?

I juli 1768 befinner sig Gustav på sitt slott Ekolsund i trakten av Enköping. Charlotte kommer dit i sällskap med sin mor. Kronprinsen skriver till sin yngre bror Karl:

-          Hon är här, fräsch, glittrande, livlig och eggande just som ni har sett henne i staden. Hennes mors närvaro dämpar hennes livlighet en smula, men hon vet att ta skadan igen när modern inte ser henne.

Troligen ligger en del av svaret på gåtan i dessa ord. Det är i första hand flickans personlighet, hennes livlighet och glättighet, som attraherat Gustav och fått honom att känna sig förälskad. Det innebär inte att prinsen och Charlotte måste ha haft samlag, snarare tvärtom. Troligtvis rör det sig om en vänskaplig flirt som fått känslorna att svalla på båda sidor. Eldiga brev växlas, fyllda av löften, kärleksbetygelser och drömmar – kanske man någon gång rentav sökt fullborda en verklig kärleksakt, i så fall sannolikt med klent resultat.[4]   Med tiden tycks Charlotte ha tröttnat på sin upphöjde kavaljer, måhända de fröjder han bjudit henne inte varit lika givande som hennes för honom. Till brodern Karl skriver Gustav att han ”fått se saker och ting jag gärna velat slippa att se”. Resultatet blev att prinsen i oktober 1768 skrev till Charlotte och återfordrade sina brev. Samtidigt erkände han att hon förändrat hans liv: ”Ni är den förste som fått mig att lämna denna likgiltighet, som jag satte en ära i och som jag kanske hade gjort bäst i att bevara”. Därmed var deras förbindelse avslutad. Kanske den blivande Gustav III trots allt kände en viss tacksamhet mot den kvinna som ”fått honom att lämna likgiltigheten” – han var inte oförmögen att attraheras av en kvinna.

Charlotte du Rietz avled i maj 1820, 76 år gammal. Hon lär en kort tid i början av 1770-talet haft en förbindelse med ryska sändebudet, vilket vållat skandal. Hennes man översten avled hösten 1792, några månader efter skottet på maskeraden. Deras dotter, Jacquette, avled ung.[5]                 

                                          

---

[1] Gustav III föddes(enligt nya stilen), 24 januari 1746, Charlotte 25 januari 1744.

[2] Behandlingen gav resultat – av Charles De Geers åtta barn uppnådde alla vuxen ålder.

[3] Det är naturligtvis möjligt att kungen mot slutet av sitt liv, som ju i detta fall kom synnerligen oväntat, helt enkelt ”glömt bort” hela historien – inte helt otänkbart med tanke på de många privata och politiska stormarna han genomlevt. Att Gustav sedan förbindelsen upphört behållit både sina och ”älskarinnans” brev visar ändå att han just då önskade bevara ett vackert(?), minne. 

[4] Enligt Hennings skall Charlotte, apropå kungens kunskaper i sexuella frågor, en gång ha konstaterat att denne var: ”ganska litet bevandrad”.  

[5] Gustav III:s förbindelse med Charlotte du Rietz omnämns kortfattat i flera  biografier över kungen och böcker om hans tid. Jag har främst använt mig av Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del V ”Nyttan och nöjet”(1996), s. 478-81 och Hugo Nordland, Överlevaren, en biografi om Gustav III(2025), s. 88-89    

"Jag har förlorat många vänner" - Vita skeppets undergång

 

Ni som är från 35 år och uppåt – Minns ni vad ni gjorde då nyheten kom att ”Estonia” sjunkit en septembernatt på Östersjön? Själv låg jag till sängs efter en operation och fick höra nyheten just som vi skulle äta frukost. Morgonen efter Palmemordet låg jag och min mor tillsammans och gosade i sängen, som vi brukade på helgerna. Jag var nyss fyllda tio år. Vi hörde att de spelade sorglig musik på radion och anade att något måste ha hänt men tänkte inte närmare på saken, Plötsligt hördes en röst i radion: ”Här följer ett extra Stockholmsnytt på grund av mordet på statsministern”. ”VA”. utbrast min mor. Hon trodde inte sina öron och inte jag heller. De närmaste dagarna gjorde man inte mycket annat än tittade på TV och lyssnade på radio. Det finns flera händelser i historien som de samtida inte glömmer. Oftast rör det sig om mord på någon känd person eller en katastrof med många dödsoffer. Mordet på Kennedy, som inträffade för 62 år sedan i dagarna, lär vara en sådan dramatisk tragedi och säkert på sin tid Titanics undergång 1912. Denna text skall emellertid handla om en betydligt äldre katastrof – ”Vita skeppets” undergång i Engelska kanalen utanför hamnen Barfleur i Normandie 25 november 1120. Sett till antalet dödsoffer var det verkligen en katastrof – 2-300 människor lär ha omkommit. Vad som gjorde tragedin historisk var emellertid att den drabbade Englands högsta kretsar. Till sina verkningar orsakade den både inbördeskrig och att en ny gren av Vilhelm Erövrarens ätt besteg engelska tronen. Berömda kungar som Rikard Lejonhjärta och hans yngre bror Johan(av många känd som ”prins John”), skulle aldrig existerat utan denna fartygsolycka i Engelska kanalen för 905 år sedan. 

England styrdes i början av 1100-talet av en normandisk ”invandrarfamilj”, eller ockupationsmakt om man så vill. Omkring 60 år tidigare hade hertig Vilhelm av Normandie invaderat Saxarnas rike – enligt vad han själv påstod utsedd till dess tronarvinge av Edvard Bekännaren, och gjort sig till Englands herre. Efter de första årens undertryckande av öns invånare, delvis föranledd av deras envisa motstånd mot inkräktarna, hade under hertig Vilhelms yngste son, Henrik I, en förändring börjat märkas. Då man förut betecknat de styrande som ”fransmän”, eller ”normander”, och undersåtarna som ”engelsmän” eller ”saxare”, började man nu beteckna både eliten och undersåtarna som ”engelsmän”. Det blev också vanligare med ”blandäktenskap” mellan de två grupperna. Kung Henrik hade själv föregått med gott exempel genom att gifta sig med en skotsk kungadotter av saxisk börd, prinsessan Matilda(född Edith) – en kvinna känd för sin godhet och sitt oförtröttliga arbete med välgörenhet och infrastruktur, inte minst i London.[1] Kungaparet hade två barn – sonen William och en dotter som fått samma namn som sin mor.[2] Henrik I hade blivit kung efter sin äldre bror William Rufus(Vilhelm II eller Vilhelm den rödes), död genom olyckshändelse år 1100. Efter att ha störtat sin äldste bror Robert som hertig av Normandie och låtit fängsla honom i England hade kung Henrik återförenat Normandie med sitt engelska örike. Det gjorde honom visserligen till en av de mäktigaste furstarna i Europa, om man såg till ytan han kontrollerade, men innebar också åtskilliga praktiska problem. Varken kungen av Frankrike, som enligt feodal rättsordning var hertigdömets överherre, eller de många småfurstarna inom och storvasallerna utanför hertigdömet, uppskattade den engelske kungens expansiva politik, hans krav på oberoende och lojalitet. Henrik I befann sig ofta på kontinenten för att sköta de normandiska affärerna medan drottningen och de närmaste rådgivarna tog hand om de engelska.

Under perioden 1116-20 vistades Henrik I permanent i Normandie, omväxlande sysselsatt med krig, förhandlingar, ceremonier och ingåendet av storstilade allianser. Då han i november 1120 beredde sig att återvända till England tycktes det som om ett livsverk höll på att fullbordas. Kungen av Frankrike var besegrad och de mindre rivalerna krossade eller utan möjlighet att hota normandernas ställning. Sonen William hade nyligen erkänts som normandisk hertig av de mindre vasallerna och dessutom ingått ett fördelaktigt gifte, som skulle komma att utöka familjens jordinnehav och inflytande. Nu återstod bara att på nytt få honom erkänd som engelsk tronföljare – så skulle Henrik I framträda som en av tidens mäktigaste furstar, kanske den mäktigaste i Europa.[3]     

Kungen, hans hov och familj hade rest över kanalen mellan Normandie och England åtskilliga gånger, men sällan så många på en gång. För att begränsa skadeverkningarna om olyckan skulle vara framme, kanske också på grund av utrymmesbrist, färdades kungen och hans son på olika fartyg. Tronföljarens skepp var en snabbgående farkost, byggd efter samma ”planritning” som de vikingatida långskeppen – en erinran att normanderna ursprungligen varit invaderande nordbor. De verkar som de flesta passagerarna tillhört den yngre generationen inom kungafamiljen och adeln. Utöver kronprinsen, en yngling just fyllda 17 beskriven som charmig men en smula bortskämd, ingick två av Henrik I:s många utomäktenskapliga barn, liksom hans systerdotter Lucia. Med medföljande tjänare och en besättning på omkring femtio man lär det ha varit mellan 2-300 personer som embarkerade fartyget i Barfleur kvällen 25 november.[4]   Skeppet var nyrenoverat och stiligt, vilket kanske förklarar varför det kallades ”Vita skeppet”.

Kvällen var lugn, klar och kall men utan måne. Kung Henrik hade avseglat med högvattnet ungefär klockan 22. 45 med ett fartyg lika snabbgående som ”Vita skeppet”. Prins William och hans följe gav sig av först omkring midnatt. Skepparen hade en förpliktigande bakgrund – han var son till den man som varit styrman åt hertig Vilhelm den gången 60 år tidigare. Att föra Englands utvalde arvtagare till hans blivande rike tycktes inte skrämma honom. Men så fanns det knappast heller något att frukta. Kvällen var som sagt lugn och godset man förde med sig inte alltför skrymmande, om än ganska dyrbart – en del av Englands statskassa ingick i transporten. En mer ödesdiger last utgjordes måhända av de vintunnor man också medförde. Då prinsen anlände till hamnen tömde det upprymda sällskapet ett antal bägare till hans ära, vilket inte undgick att påverka såväl passagerare som besättning. En av de tilltänkta deltagarna på färden Stefan av Blois, en yngre systerson till Henrik I, greve av Mortain genom förläning och av Boulogne genom giftermål, fann för gott att avstå från företaget – om det nu berodde på magbesvär som det sades eller av oro över skeppskamraternas upprymda tillstånd.[5] De upphetsade passagerarna sporrade nu besättningen till lite kapprodd i kanalen – man skulle hinna före kung Henrik till engelska kusten! Utmaningen antogs och med glatt mod satte man segel och styrde ut ur hamnen.              

Exakt vad som nu hände eller snarare varför det hände är osäkert. Att ta sig ut ur Barfleurs hamn var inte särskilt svårt. Det räckte med att hålla rakt åt nordost, viket var det naturliga för att komma ut i kanalen. Men styrmannen, överförfriskad av det goda vinet eller uppfylld av tävlingsanda, höll för mycket åt norr och rände rakt på några klippor. Plankor bröts upp och vatten strömmade in. Man försökte först rycka sig loss men till ingen nytta. Redan på detta stadium drunknade några roddare, inne i skeppet eller fallna över bord. Panik började sprida sig och då skeppet plötsligt kapsejsade var allt förlorat. Prins William hade lyckats ta sig upp i en jolle, men då han hörde sin halvsyster ropa på hjälp gav han order om att återvända till skeppet. Panikslagna människor försökte ta sig upp i hans lilla båt men även den kapsejsade och prinsen och hans vänner drogs ned i djupet. Bara tre personer överlevde någon länge stund – skepparen, en ung adelsman och en slaktare som tydligen ingått i tjänarstaben för någon av de många resande. Denne man var uppenbart en smula simkunnig och dessutom varmt klädd. Han överlevde till morgonen då några fiskare dök upp och tog hand om honom. Han kunde berätta om vad som hänt och levde ytterligare tjugo år. Skepparen, som var både stark och simkunnig, lär ha frågat sina olyckskamrater vad som blivit av prins William. Då han fick veta att denne sannolikt gått under slog han ut med händerna: ”Då passar det sig inte för mig att leva”, förklarade han och lät sig sjunka till botten. Den unge aristokraten höll huvudet över vattnet en stund men till slut orkade han inte mer. Efter att ha gjort korstecknet sjönk också han till botten. Av mellan 2-300 människor skall alltså endast ett liv ha räddats. Sett till antalet ombordvarande var Via skeppets undergång således en betydligt större katastrof än både Titanic och Estonia. Utöver kung Henriks son inom äktenskapet omkom också två av hans utomäktenskapliga barn, sonen Richard och dottern Maud. Också kungens systerdotter Lucia miste livet. Arton kvinnor av förnäm börd omkom.

Henrik I och hans följe lär på avstånd ha hört skriken från de drunknande men, i tron att det var ljuden från osaliga(redan drunknade), själar inte vågat ingripa. De nådde Englands kust helt utan missöden men då nyheten om vad som hänt slog ned vågade ingen berätta det. Först efter några dagar lät greve Theobald av Blois(en äldre bror till ovannämnde Stefan), en liten pojke som av en händelse avslöja sanningen. Kungen föll i vanmakt och lär sedan ha tillbringat flera dagar på sitt rum, sörjande både sina personliga och sina vänners förluster. Folket kring Barfleur lyckades efter några veckor bärga en del värdesaker från vraket, bland annat Englands statskassa. En del kroppar togs också upp till ytan men de var så illa åtgångna att det var svårt att identifiera dem. Man fick gå efter de drunknades kläder. Flera kroppar hade dessutom förts långt från förlisningsplatsen av strömmarna. Liket efter prins William återfanns aldrig.[6] Bortsett från de rent dynastiska konsekvenserna av katastrofen som innebar att tronarvinge saknades, vilket i längden skulle leda till ny splittring och nya inbördeskrig, var det som hänt självklart en rent personlig tragedi för hovet och aristokratin. Ärkebiskopen av York konstaterade lakoniskt apropå katastrofen: ”Jag har förlorat många vänner”. Säkert mindes de som upplevt Vita skeppets undergång resten av livet vad de gjort eller sagt då budskapet om förlisningen nådde dem.[7]        

                          

---

[1] Det skulle dock dröja nära 300 år innan engelskan helt övertagit rollen som förvaltningsspråk från den normandiska franskan Det slutgiltiga genombrottet för engelskan som officiellt språk i England anses vara det trontal Henrik IV höll vid sitt maktövertagande 1399. 

[2] Prinsessan Matilda(eller Maud), hade redan vid nio års ålder skickats till Tyskromerska riket för att gifta sig med kejsar Henrik V. Efter sin brors och makes död återvände hon till England, utkorades till tronarvinge av sin far och giftes sedan åter bort med greven av Anjou. Deras äldste son Henrik(senare Henrik II av England), blev grundare av ”huset Plantagenet” som via förgreningar regerade England till 1485 och vars ättlingar fortfarande sitter på tronen genom” ”huset Windsor”.  

[3] Det fanns ännu ingen successionsordning för den engelska tronen, varför varje tronövergång teoretiskt kunde leda till inbördeskrig. Ett sätt att undvika detta var att låta baronerna svära trohet till en utsedd arvtagare eller att låta kröna en sådan medan den gamle kungen fortfarande var i livet. I ett läge där naturlig tronarvinge saknades blev naturligtvis läget särskilt allvarligt men inte heller en kungason född inom äktenskapet kunde vara helt säker på att ärva sin far. Både det förflutna och framtiden skulle ge flera exempel på detta. Först under Henrik III, i mitten av 1200-talet, fastställdes att Englands tron för framtiden skulle ärvas av den regerande kungens äldste son.  

[4] Barfleur är idag en obetydlig fiskehamn i departementet Manche i Normandie inte så långt från Cherbourg. På normandernas tid utgjorde det emellertid en av de viktigaste(om inte den viktigaste), förbindelselänken mellan England och hertigdömet. Det var härifrån Vilhelm Erövraren inlett sin invasion 1066 och här skulle Rikard Lejonhjärta påbörja den sista etappen av sin svåra hemresa från Heliga landet 1194.   

[5] Denne Stefan blev sedermera kung Stefan av England i nitton stormiga år. Hans regeringstid är känd som ”Anarkin ”.I engelsk historia.

[6] Henrik I:s ende son inom äktenskapet betecknas i historieböckerna som William Adelin . detta tillnamn tycks under saxarnas tid ha haft något skiftande betydelser men var vid tiden för normandernas ankomst beteckning på person av kungligt blod, en son till kungen eller tronarvinge. Ætheling - Wikipedia   

[7] Historikern John Guy ger i inledningen till sin bok om Thomas Becket, hans liv och tid en utförlig skildring av Vita skeppets undergång Warrior,priest, rebel, victim  a 900-year-old story retold – Thomas Becket((andra upplagan 2013). Se även Edmund King, Henry I, the Father of his people(nyutgåva 2022), främst kapitel 4.