Konsten att bli äldre - Gustav V:s 80årdag och min egen stundande 50årsdag

 

Det är bara att inse fakta – om tre dagar fyller jag 50 år! Rimligen innebär det att man levt de flesta åren av sitt liv. 50 är mitten – ”livets middagshöjd”. Sedan går det obevekligt nedåt, mot slutet. Men fest blir det på fredag – även om jag i skrivande stund inte är helt säker på detaljerna. Blir trots allt spännande och kanske får jag böcker med material till nya artiklar på denna blogg. I alla händelser får man träffa gamla vänner och det är alltid trevligt. Att bli äldre behöver inte heller ses som negativt – gammal är äldst brukar man säga och själv känner jag mig fortfarande ung och pigg. Är nog ändå ganska långt kvar! Det finns många som blivit avsevärt äldre än 50 – inte minst kungar och särskilt kungarna i ätten Bernadotte. Genomsnittsåldern för en svensk monark från 1810 och framåt ligger omkring 85-90 år. Det är bara Oscar I och Carl XV som dött före 70 – den ene på grund av sjukdom, den andre åtminstone delvis till följd av ett utsvävande leverne.[1]  Att som kung uppnå hög ålder anses för en stor ära och förlänar även bäraren ett visst skydd – ingen hotar en äldre man med att avskaffa hans ämbete och införa republik – ”det får vi eventuellt överväga senare”, säger politikerna och tar itu med nästa långdragna utredning som kommit fram till något viktigt, ödesdigert resultat vanligt folk inte förstår ett dugg av. Under tiden kan vi monarkister andas ut - Vårt kungahus blir kvar länge än. Kungliga jubileer engagerar folk i allmänhet, åtminstone förr i värden – som när Gustav V fyllde 80 1938.

 

Ingen svensk med tillgång till tidningar, radio eller biograf kan ha undgått att kungen fyllde jämnt 1938. Ägde man inte tillgång till något av dessa medier så gjorde grannen det eller så höll prästen församlingen uppdaterad(som vi säger numera), Kyrkklockor ringde och högstämda tal till monarkens ära klingade ut över landet. Gustav V hade suttit på tronen i trettio år och det var en bit kvar att slå dåtida rekordet bland svenska regenter, även om han närapå skulle lyckas.[2] Att fylla 80 år var däremot närmast unikt för en svensk kung i 1900-talets tidigare skede – det var bara Karl Johan, kungens farfarsfar, som tangerat det rekordet i januari 1843 och avlidit ett drygt år senare vid 81 års ålder.[3]  Att Gustav V blivit 80 var alltså i sig ett slags bedrift och firades bland annat med smålustiga kupletter och visor av tidens stora skalder – som Evert Taube och Jules Sylvain.[4]

16 juni 1938 var den stora dagen, men festligheterna drog ut i två dagar. Födelsedagsbarnets sonson Lennart Bernadotte var med som en sorts blandning av uppvaktande släkting och fotograferande reporter för Veckojournalen. När man läser hans memoarer(skrivna nästan 60 år efteråt och med långa citat ur en dagbok från tiden), är det främsta intrycket vilken oerhörd genomslagskraft detta firande hade – hela Stockholm verkar ha varit på benen för att i alla fall se något av de många evenemangen. Det var tal på Stadion, kanonsaluter på Riddarfjärden, manöver på Gärdet och så middagar med ännu fler tal och hyllningar. Att kasta sig mellan de olika avdelningarna och samtidigt försöka få tid till andningspaus hemma i lägenheten på Eriksbergsgatan var inte det lättaste – särskilt inte som man måste byta kläder inför varje delmoment. Manövern på Gärdet var festligast tyckte sonsonen och det tyckte säkert farfar kungen också, trodde han. Gustav V kom ridande som han varit 20 år, inte 80, svingade sig ur sadeln och fäste den vid sitt koppel. Sedan paraderade regementena så man kunde tro de ställt upp till strid. Slitsamt var det och mycket folk, men festligt som sagt. Framför allt var det härligt att se hur nöjd och rörd den gamle kungen var och omtyckt av sitt folk.[5]  Eftersom Lennarts egen far prins Wilhelm varit fiffig nog att födas 17 juni 1884, passade sonen och svärdottern på att i lugn och ro fira hans 54årdag på natten efter den stora festen det blev mest i form av pussar.[6]

Gustav V fick som bekant ytterligare 12 år att leva. 92 år hann han bli. Och nu skall man alltså själv snart fylla 50. Är kanske inte så tokigt ändå!                 

      

---

[1] Carl XV blev bara 46 år.

[2] Magnus Eriksson anses med sina 44 år och 222 dagar på tronen vara Sveriges näst längst regerade kung(på senare tid endast överträffad av Carl XVI Gustaf, som hittills regerat i 52 år, två månader och två dagar) Gustav V var svensk kung i 42 år och 325 dagar. Frågan är å andra sidan om dessa dateringar är fullt korrekta då kung Magnus besteg tronen vid tre års ålder 1319 och inledde sin verkliga regering först 1331-32, alltså vid 15-16 års ålder. Med detta synsätt var han svensk kung omkring 32-33 år, vilket 4r 4-5 år kortare än Gustav Vasas 37 år på tronen. Så räknat blir alltså "Vgurra” Sveriges näst längste kung sett till regeringstid. (Som nämns i tidigare inlägg föredrar skrivaren med en druckens envishet att skriva med V – ”Gustav V”, då han finner det ståtligare än det för denne kung allmänt vedertagna ”Gustaf”). .    

[3] Svenska kungar blev i äldre tid omkring 50-60 år som högst. Oscar II var dock 78 vid sin död i december 1907.

[4] Jag överlåter åt läsaren att själv bedöma det konstnärliga värdet av en av dessa visor Visa tryckt i år om kung Gustav V.

[5] En gemenskap som tycks bestå ännu nära 90 år senare.

[6] Lennart Bernadotte, Mainau min medelpunkt(1995),s. 60-64. För glimtar från Gustav V:s 80årsfirande, se Gustaf V:s 80-årsdag.

Marie Antoinettes födelse

 

Hur och var Marie Antoinette dog vet förmodligen de flesta, men hur många känner till var och när hon föddes?

I historiens backspegel är det onekligen ironiskt att Maria Teresias legendariska dotter var den yngsta i en skara på åtta flickor och det femtonde av sammanlagt sexton barn. Inget omkring hennes födelse antydde den ödesdigra roll flickan skulle få i världshistorien – kejsarinnan brydde sig knappt om att avbryta sitt skrivarbete för att genomgå förlossningsprocessen. In i det sista signerade hon dokument. När allt var över och hon tagit igen sig en smula fortsatte hon jobba. Denna kvinna, som bokstavligt talat fått kämpa för att överta sin faders tron och satt närmare tjugo barn till världen betraktade inte barnafödande som någon större tilldragelse – Mina främsta barn är mina undersåtar, brukade hon säga.[1] Omgivningen konstaterade att hon aldrig tidigare verkat så pigg efter en förlossning. Det var 2 november 1755 i Hofburgpalatset i Wien.

Den nya ärkehertiginnans födelse var alltså ingen större sensation. Kejsarinnans hovmarskalk konstaterade helt kort i sin dagbok att ”Hennes Majestät har lyckligen nedkommit med en liten men fulländat välskapad ärkehertiginna”. Det innebar inte att flickans tillkomst gick obemärkt förbi – tvärtom. Dopet ägde rum klockan tolv nästa dag i habsburgarnas ”församlingskyrka”, helgad åt Augustinus. Festligheterna pågick i fyra dagar och åtminstone de två sista dagarna var det fritt tillträde för Wienarna. Det var också tullfritt att gå in i staden. Som alla flickor i släkten döptes den lilla till Maria, i hennes fall med tillnamnet Antonia. I familjen kallades hon Antoine, som senare i Frankrike blev Antoinette. Att man använde den franska formen av hennes tillnamn redan hemma i Wien var en tribut till det inflytande Frankrike skaffat sig inom europeisk kultur, trots att Habsburg och Bourbon av tradition var antagonister och såg på varandra med stor misstänksamhet.[2]

De som diskuterar Marie Antoinettes ursprung brukar fokusera på hennes franska bakgrund, ett arv från hennes far Frans Stefan av Lothringen.[3] På den sidan fanns också kopplingar till huset Stuart, som regerat både England och Skottland under 1600-talet. Maria Teresia var Habsburgska, med släktband tillbaka till Ferdinand och Isabella som regerat var sitt kungarike och drivit morerna ur Spanien under 1400-talet. Ett för Marie Antoinette förmodligen okänt men för svenskar mer olycksbådande släktskap på faderns sida hade kopplingar till Nordens blodiga historia. Flickans anmoder i åttonde led var Kristina av Danmark, yngre dotter till Kristian II och född 1521.[4]

Långt viktigare än dessa avlägsna förfäder var det fördrag som undertecknades ett halvår efter den nya ärkehertiginnans födelse och som innebar den slutgiltiga bekräftelsen på en stor omvälvning som planerats en längre tid. Österrike och Frankrike, dessa två stormakter som varit fiender så länge, gick samman i en försvarsallians främst riktad mot Preussen.[5] England(Storbritannien), som tidigare stått på habsburgarnas sida, var nu i sin tur allierat med Preussen. Problemet var att det nya förbundet ingåtts på högsta nivå, mellan furstarna och deras ministrar, utan att förankras vare sig inom deras familjer eller bland undersåtarna. I synnerhet franska kungafamiljen hade ytterst svårt att tänka sig en framtid där Versallies första dam och Frankrikes drottning skulle hämtas från kejsarhovet i Wien.[6]  Inte heller dessa händelser var för närvarande av särskilt intresse för den nyfödda prinsessan. Hon låg trygg i sin ammas famn, glatt diande. Amman hette Constance Weber och var hustru till en jurist. Hon hade nyligen fått en son som hette Joseph, precis som kejsarparets äldste son. Constance var känd för ”sin vackra figur och ännu vackrare själ” Det passade bra att hon tog hand om lilla Antoine den första tiden. Att amma en kunglighet var lukrativt – det innebar livstidspensioner och ökade möjligheter till framtida karriärer, både för amman själv och för familjen. När hennes dotter blivit äldre tog Maria Teresia gärna med henne till Webers och förmanade då Constance att vara rädd om Joseph, som betraktades som Antoines fosterbror. Ännu fanns inga moln på den blivande drottning Marie Antoinettes himmel.[7]        

---

[1] Maria Teresia var äldsta dotter till kejsar Karl VI av tyskromerska riket. Hans död utan manlig arvinge 1740 utlöste det så kallade ”österrikiska tronföljdskriget,” där främst Frankrike och Preussen stod mot de österrikiska habsburgarna  och England(Storbritannien). Som ofta var det i själva verket flera krig som löpte samman i ett. För Maria Teresias del blev resultatet främst att hon behöll sin fars arvländer och hans tron men förlorade Schlesien till Preussen. Freden slöts i Aachen 1748. 

[2] Det var som med engelskan under 18-1900-talet. Oavsett vad man ansåg(anser), om kolonialismen accepteras engelskans status som världsspråk, åtminstone i Europa och USA. 

[3] Frans Stefan hade rang av kejsare och medregent men makten låg i praktiken i Maria Teresias händer. Hennes gemål beskrivs som kulturellt intresserad och förtjust i trädgårdar men lat. En kvinnokarl som avgudade sin familj.

[4] Kristina av Danmark var i sitt andra äktenskap gift med hertig Frans I av Lothringen.  Marie Antoinette kan därmed sägas utgöra den förenande länken mellan två av de blodigaste händelserna i Sveriges och i synnerhet Stockholms historia – blodbadet på Stortorget och Fersenska kravallerna. Se Kristina av Danmark – Wikipedia och följande släktlinje.

[5] Med ”Österrike” menas här naturligtvis hela det tyskromerska riket med Wien som centrum.  

[6] Detta är förvånande med tanke på att både Ludvig XIII och Ludvig XIV varit gifta med prinsessor från habsburgarnas spanska gren, trots att Frankrike samtidigt varit i krig med Spanien.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002).

Konsten att skriva ett bygdespel - Lennart Bernadotte som dramatiker

 

Ibland får man ett hugskott, gör en stor upptäckt och får Nobelpris! Eller kommer på en ny design för hemmamöbler och står plötsligt som ledare för en hel företagskedja. Det gäller bara att få den där snilleblixten! Problemet är att man sällan själv inser vilket genidrag man har gjort. Många får inte uppleva resultatet och skulle aldrig ha kunnat föreställa sig att deras lilla idé ”den där gången för länge sedan” verkligen lämnat så djupa spår. De flesta sådana här hugskott har med teknik eller andra former av vetenskap att göra men de kan också dyka upp inom kulturen. Ett fint(men allmänt mindre känt,) exempel på det finns inom släkten Bernadotte.

Det är många Bernadotter, både kungliga och icke kungliga, som sysslat med kultur. Mest känd är väl målaren prins Eugen med sina vackra landskapsvyer eller ”sångarprinsen Gustav(”sjung om” och ”Glad såsom fågeln).” Den som läst på lite extra vet kanske att både Karl XV och Oscar II försökte sig som poeter(Karl dessutom som målare). Oscars skriverier är kanske, för att utrycka sig finkänsligt, en aning svårsmälta – han blev lätt för mång- och storordig.[1] Karls poetiska förmåga må bedömas av andra. De båda bröderna blev också goda vänner med och understödde flera av tidens kulturpersonligheter - Karl ”sponsrade” exempelvis den unge August Strindberg i början av hans karriär.[2]  Att Gustav V:s yngre son Wilhelm kallades ”diktarprinsen” vet kanske inte så många svenskar idag men han omgav sig med en omfångsrik vänkrets av sin tids kulturpersonligheter ur olika genrer och skrev både reseskildringar och poesi. Hans son Lennart är känd som ”blomsterprinsen”. Rent allmänt vet man förmodligen att han bodde på slottet Mainau i Tyskland större delen av sitt liv och där skapade ett rent paradis inom hortikulturen. Han hade dock många andra strängar på sin lyra, eller snarare luta och gitarr, som han gärna spelade i yngre dagar. I Sverige blev han mest känd för sitt arbete inom fotokonst och film men sjöng också vackert och drog sig inte för att sätta ihop tillfällighetskupletter om så skulle vara, bland annat när vännen Evert Taube fyllde år. I trakterna kring tätorten Köpmanholmen, sydväst om Örnsköldsvik i Ångermanland, minns man dock Lennart Bernadotte av helt andra skäl.               

Under förra hälften av 1940-talet var Lennart Bernadotte en drygt 30-års man som mer eller mindre flytt från Tyskland för att undgå nazisternas klåfingrighet. Det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna bosätta sig permanent på det gamla ordernsslottet i Bodensjön som farmodern och hennes bror testamenterat åt honom.[3] Den suspenderade prinsen hade gjort sig ett namn som fotograf och filmman – ja även som skådespelare. Dessutom var han starkt engagerad i ideella verksamheter, som Barnens och De bindas dag. Någon gång under andra världskriget – det framgår inte exakt när men bör ha varit sensommaren eller hösten 1942, besökte herr Lennart Bernadotte den lilla orten Köpmanholmen sydväst om Örnsköldsvik, där familjen Hedberg, vänner till hans far, drev ett större industriföretag.[4] Efter några misslyckade försök som fiskare övergick den forne prinsen och hertigen av Småland till att samtala med Ingeborg Hedberg, styrelseordförande i traktens hembygdsförening. De båda tog en promenad och hamnade på en stor äng som sluttade ned mot Nätraälven, ovanför hembygdsgården – Vilken fin teaterscen, tänkte Bernadotte:[5]

-          Här brukar ni väl spela teater, frågade han närmast retoriskt.

-           Nej, svarade fru Hedberg, det har vi aldrig gjort.

-           På en sådan här plats. Den är ju som skapad för skådespel!

-          Vi har inga pjäser.

-          Det går väl att göra något åt, tyckte Bernadotte.

Fru Hedberg fick glimten i ögat – Skriver du en pjäs åt mig?

Bernadotte blev nu lite ställd, men svarade halvt på skoj – Javisst, det går väl bra,

-          OK, genmälde fru Hedberg och skakade hand.

Gustav V:s sonson erfor här ett ögonblicks fasa men samlade sig snabbt – Har du någon bygdehistoria som jag kunde spinna vidare på?

-          Ja, vi har sägnen om den despotiske storbonden som dödade prästen framför altaret, fast vad som är sant är ju svårt att avgöra efter så lång tid.

Här fanns ett fint stoff till drama, tänkte Lennart. Sedan gällde det förstås att hitta lämplig ensemble, men Ingeborg Hedberg var säker på sin sak – Skriv du pjäsen så hittar jag skådespelarna.     

Eftertankens kranka blekhet grep honom – Vad hade han gett sig in på! Men en uppmuntrande stämma viskade i hans inre – Visst fixar du det. Visa vad du kan!

 

Det tog sin tid, omkring 1,5 år gissade han senare, men på vårkanten 1944 dök bygdespelet Kam i Nesom upp med sin intrig och sina karaktärer. Lennart beskriver i sina memoarer hur spännande och roligt det var att se de olika gestalterna ta form i fantasin och, ännu underbarare, att när skådespelet väl antagits av Ingeborg Hedberg, finna att hon lyckats hitta precis de rätta skådespelarna till varje roll: - De spelade inte, de föreställde inte de var. Att ge dem regi var en njutning, skriver greve Lennart. 

Projektet brottades med svårigheter som med 80 års distans och en helt annan teknikvärld nästan kan verka medeltida – eftersom man inte hade någon som helst ljudförstärkning måste alla vara noga med att tala högt och tydligt. Inga peruker – det blev till att låta håret växa till rätt längd inför premiären! Scenkläderna var(åtminstone delvis), gjorda av filt och pappersmassa – billigt men inte så lätt att använda som material för sömnad. Tillslut sommaren 1945, med andra ord strax efter krigsslutet, var det dags för premiär på skådespelet Kam i Nesom, där kärlek och rättvisa segrar över ondska och grymhet under brytningstiden mellan asatro och kristendom.[6] Författaren var själv sufflör och ”skådespelet blev en stor framgång”.

När man läser greve Lennarts minnen av denna tid, är det bestående intrycket hans och aktörernas genuina glädje över ett fint samarbete Han skriver:

– Känslan att väcka tankar och hugskott till liv med hjälp av äkta människor. Sällan har jag utanför Mainau upplevt något dylikt. Jag känner ännu värmen och hänförelsen när jag ledde min entusiastiska och av premiärnervositet eggade skara mot seger.

 

30 år senare skrevs ytterligare ett bygdespel – Häxan, med handlingen förlagd till samma trakter men med motiv från 1600-talet. Här får vi inte samma utförliga beskrivning av styckets tillkomsthistoria och premiär, troligen därför att författaren inte själv haft möjlighet att leda arbetet på samma sätt som med Kam i Nesom.[7]   Kontakterna från förra gången fanns emellertid delvis kvar och traktens entusiaster sägs ha klarat uppgiften ”med den äran”. Som avslutning på berättelsen om sitt författarskap skriver greve Bernadotte;

”Mina båda bygdespel har hittills framförts nästan varje sommar. För samordning av verksamheten har de ansvariga på de berörda orterna bildat den gemensamma institutionen Bernadotte-spelen. Det är inte utan att man känner sig stolt, tacksam och hedrad”.

Av sökningar på nätet framgår att åtminstone Kam i Nesom spelats regelbundet sommartid, om än inte varje år. Senast det med säkerhet framfördes i Ångermanland var 2017, även om det framgår att planer funnits att sätta upp spelet till 75årsjubleet 2020.[8] Ännu för några år sedan uppfördes det på samma äng där en gång Lennart Bernadotte vandrade omkring med en energisk dam och spontant frågade: ”Ni brukar väl spela teater här”? Vilka succéer kan inte uppstå av en slump!                               

---

[1] Herman Lindqvist diskuterar kung Oscars litterära verksamhet i sin biografi Oscar II, den konungsligaste av alla kungar(2022).

[2] Kanske ett skäl så gott som något till den avsky broder Oscar senare kom att hysa mot den etablerade författaren?

[3] Noga räknat åt prins Wilhelm, med avsikt att efter dennes död övergå till sonen. I praktiken blev det från början Lennart som tog ansvar för ”eländet”, som prinsen betecknade det då ganska förfallna och vanvårdade Mainau. Med tanke på resultatet måste man säga att arrangemanget utföll lyckligt.

[4] Titeln greve av Visborg erhölls först 1951.

[5] Följande replikskifte och citat är hämtade ur Lennarts Bernadottes memoarer, Mainau- min medelpunkt(1995), s. 80 ff. Även om några ord och formuleringar bytts ut återges texten i stort sett ordagrant.   

[6] Av Nätra hembygdsförenings historik framgår att spelet uruppfördes 15 juli 1945, alltså för nästan exakt 80 år sedan. Det är inte utan att man i efterhand undrar om spelets upplägg gjorts med en liten blinkning åt det aktuella världsläget. Själva författandet tycks nära på ha sammanfallit med västmakternas landstigning i Frankrike. Angående Nätra hembygdsförening, se Historik | Nätra Hembygdsförening.

[7] Av ovannämnda historik framgår att det senare spelet uruppförts 1977.

[8] Det har även uppförts på skansen i Stockholm.

Peter II - Den okände pojktsaren

 

De olyckligaste kungarna är utan tvivel de som aldrig varit något annat än ett verktyg i andras händer. Förklaringarna till varför det blivit så kan vara många – sjukdom, svag karaktär, låg ålder. En del av dessa furstar blir ihågkomna av eftervärlden, särskilt om de fallit offer för revolutioner. Varken Ludvig XVI av Frankrike eller Nikolaj II av Ryssland kan med bästa vilja kallas framstående eller kompetenta härskare, men deras namn har åtminstone förblivit odödliga. Sett till den rent personliga sidan av saken framstår båda dessa män också som hederliga, strävsamma och omtänksamma. De må ha misslyckats som regenter men ingen kan betvivla deras ärlighet och rättskaffenhet. Deras kärlek till sina familjer är också omvittnad. Samtidigt som de väcker medlidande kan man inte undgå att känna respekt inför det stoiska lugn de alltsomoftast visat inför sina olyckor. Kungligheter som i praktiken aldrig haft en chans att utveckla sin egen personlighet inger å andra sidan på sin höjd medlidande men blir i regel bortglömda av eftervärlden. Av någon anledning, men kanske inte så underligt med tanke på landets genom historien minst sagt stränga politiska kultur,  uppvisar Ryssland ett ovanligt stort antal pojkar som till namnet innehaft  högsta makten men aldrig varit annat än marionetter i omgivningens händer. Det mest upprörande exemplet utgörs av Ivan VI, spädbarnet som blev tsar vid ett års ålder för att efter några månader kastas i fängelse, där han fick tillbringa cirka tjugo år för att slutligen mördas under ett uppror. Ett minde känt exempel är Peter II.      

Peter föddes i oktober 1715 som son till tronföljaren Alexej och en dotter till hertigen av Braunschweig-Lüneburg. Eftersom hennes syster var gift med kejsar Karl VI hade Ryssland nu en viktig förbindelse med habsburgarna, liksom också med kurfursten av Sachsen, tsarens allierade i kriget mot svenskarna. Sorgligt nog men inte särskilt förvånande med tanke på parets minst sagt olikartade kulturella bakgrund, blev äktenskapet olyckligt. De fick ändå två barn, dottern Natalia och sonen Peter. Bara några dagar efter Peters födelse avled modern på grund av en olycka och en följande svår förlossning. Några månader senare rymde tronföljaren Alexej hemifrån av rädsla för sin far, tsar Peter I(den store).[1]  Sedan Alexej lockats hem fängslades han, förhördes och avled småningom i fångenskap, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far.[2] Unge Peter stod alltså föräldralös vid knappa tre års ålder och eftersom tsaren betraktade sitt första äktenskap och den livsfrukt som kommit därav som ett misslyckande vilket helst borde glömmas redan idag, intresserade sig ingen på allvar för sonsonens uppfostran. Hans första ”lärare” var borgarkvinnor från den förort utanför Moskva där västerlänningar brukade bosätta sig. En av dessa kvinnor var hustru till en vinhandlare, något som kanske bidrog att tidigt ge pojken smak för alkohol.[3] Med åren, allteftersom det blev tydligt att Peter en dag kanske skulle bestiga tronen, tog de ledande rådsherrarna itu med att försöka organisera hans utbildning till något så när funktionsduglig härskare. Det visade sig emellertid att pojken redan utvecklat stark motvilja mot studier – något han aldrig helt kom över under sitt korta liv. De snabba kast och ommöbleringar som präglade Rysslands politiska toppskikt vid mitten av 1720-talet gjorde det också svårt att åstadkomma och genomföra en fast utbildningsplan, byggd på rutin – vilket kotteri styrde Ryssland för närvarande och vilka planer hade de för prinsen?                 

I maj 1727 avled kejsarinnan Katarina, Peter den stores änka. Hon efterlämnade endast döttrar, av vilka den äldre dessutom nyligen gift sig med hertigen av Holstein-Gottorp, en systerson till Karl XII. I synnerhet de gamla bojarsläkterna, som sett sin makt kraftigt beskuren under gamle tsar Peter, önskade hans 11-årige sonson och namne till tronarvinge i förhoppning om en återgång till forna tider.  Furst Menshikov, en av den gamle tsarens närmaste medarbetare, hade emellertid, redan före Katarinas död, sett till att få pojken trolovad med sin äldsta dotter Maria och räknade därför med att lugnt kunna regera Ryssland under tsarens omyndighet - kanske även senare.[4] De första månaderna hade han också total kontroll över både styret och Peter II och förde sig som Rysslands verklige herre. Menshikovs ohämmade maktfasoner irriterade dock så gott som hela hovet och adeln och även unge Peter, som i likhet med många svaga härskare kompenserade sin underlägsenhet med stark medvetenhet om sin upphöjda ställning och känslighet för allt som kränkte den. Efter en tids frånvaro på grund av sjukdom fann Menshikov vid sin återkomst kuppen mot honom i stort sett redan fullbordad. I sluter av oktober 1727 arresterades han och fördes till allt avlägsnare delar av riket, för att slutligen avlida i en liten sibirisk ort i november 1729.[5]      

Den egentliga makten i Ryssland övertogs nu av familjen Dolgorukij – en gammal bojarsläkt med anor tillbaka till Ruriks dagar på 900-talet. Dess nuvarande huvudman Aleksej hade, åtminstone till namnet, tjänst som tillförordnad lärare eller ”guvernör” hos den omyndige tsaren. Hans son, Ivan, var en elegant adelssprätt på tjugo år som snabbt blivit god vän med Peter och nu följde honom mellan fester och jaktpartier, där den knappt tonårige pojken lär ha fört sig som ”den simplaste av ryssar” - fullt i klass med de orgier farfadern brukade ägna sig åt när andan föll på, dock utan att äga dennes begåvning och mångsidiga intressen.

   För att garantera sin framtida maktställning, kanske också för att avvärja en homosexskandal, sammanförde familjen Dolgorukij Peter med Ivans syster Katarina och lät proklamera deras förlovning. Efter första tidens förtjusning verkade tsaren måttligt intresserad, men familjen gav sig inte. Efter att en sen afton ha arrangerat ett möte mellan de unga tu steg plötsligt flickans far, furst Aleksej, fram och förklarade sig kränkt å sin dotters och familjens vägnar – förlovningen bekräftades vid en högtidlig ceremoni i ett av Moskvas palats vintern 1729. Men Peter verkade fortfarande inte riktigt med på noterna – han var tyst och dyster. Allt tycktes stå och väga. Då, i januari 1730, insjuknade Peter plötsligt i vad som först antogs vara förkylning efter en ceremoni vid Neva på trettondagen.[6] Efter några dagar visade det sig att pojken fått smittkoppor, en på den tiden så gott som dödlig sjukdom. Efter tre svåra veckor avled Peter II, 30 januari 1730, den dag då hans giftermål med Katarina skulle ha ägt rum. Peter blev 14 år. Familjen Dolgorukij försökte först förfalska ett testamente där Peter gav tronen till sin fästmö. Den illa förberedda kuppen misslyckades och flera medlemmar av familjen deporterades, på samma sätt som de själva några år tidigare deporterat Menshikov, Både furst Aleksej och Peters vän Ivan avled i exilen medan Katarina hann bli benådad och slutade som hovdam hos kejsarinnan Elisabet, faster till den döde tsaren.[7]

Peter II ”regerade”, om det nu är en korrekt benämning, Ryssland i två år och 8 månader. Han kan sannerligen beskrivas som ett verktyg i andras händer.[8]             

---

[1] Ironiskt nog flydde Alexej till den döda hustruns svåger, kelar Karl VI.

[2] Angående tsrevitj Alexejs dramatiska och olyckliga liv, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. Och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland"..

[3] Att en sjöman lär ha undervisat prinsen i navigation, om än bara helt ytligt, kan möjligen tyda på att Peter den store trots allt hyst visst intresse för sin sonson(navigation var ju ett av tsarens stora intressen). 

[4] Det var samme Menshikov som en gång för rysk räkning lett kapitulationsförhandlingarna vid floden Dnepr med de besegrade svenskarna efter slaget vid Poltava och Karl XII:s flykt till Turkiet.

 

[5] Det skall kanske i rättvisans namn påpekas att den forne statsmannen och generalen – som en gång börjat som bagarbiträde, visat sig tapper i sitt elände. När hans grannar i den sibiriska byn trakasserade familjen skall han ha ropat: ”Slå gärna mig men låt kvinnorna vara”.  Hans dotter Maria, tilltänkt tsaritsa av Ryssland, avled liksom han själv och hans hustru i exilen. Övriga barn befriades  av senare regenter och fortsatte familjens karriär vid hovet.    

[6] Som bekant är trettondagen inom ortodoxa kyrkan den dag då gåvor utdelas till åminnelse av de tre konungarnas ankomst till Betlehem – alltså motsvarigheten till de västliga kyrkornas högtidlighållande av Juldagen eller Julafton.    

[7] Familjen Dolgorukij fortsatte att vistas nära tronen. Då tsarfamiljen 1917 fördes till Sibirien ingick en furst Dolgorukij i deras följe. Han följde med till Jekaterinburg men fördes sedan bort och avrättades av allt att döma före massakern i Jepatjevs hus.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på tredje kapitlet Henri Troyarts bok Fantastiska furstinor(svensk översättning 1999). Se även Peter II of Russia - Wikipedia.

Rysk envåldshärskare besöker London

 

Så har London fått celebert besök! USA:s nuvarande president lär vara det första nordamerikanska statsöverhuvud som besökt Storbritannien två gånger. Historiskt sett är ju detta med gästande stadschefer och presidenter någonting nytt. Fram till 1700-talet hände det nästan aldrig att kungar och likställda besökte varandra, inte ens när man förde viktiga förhandlingar om krig och fred.[1] Dess mer uppskakande slog nyheten ned då Rysslands tsar Peter i december 1696 för rikets ledande män, såväl världsliga som andliga, tillkännagav sin avsikt att företa en längre resa(”en ambassad)” genom Västeuropa, med särskild betoning på Nederländerna, England och Tyskromerska riket.  Om det var ovanligt för en västeuropeisk härskare att lämna sitt rike var bara tanken närmast hädisk för en ryss – det innebar ju att umgås med hedningar, äta deras mat, kanske till och med(hemska tanke), anlägga västerländsk klädedräkt eller raka av sig skägget! En ryss som reste utomlands betraktades kort sagt som suspekt av sina landsmän. Tsar Peter, vid denna tid en ung man på 24 år och långt ifrån någon ”Peter den store”, hade emellertid redan hunnit sätta sig tillräckligt i respekt för att ingen skulle drista sig att ifrågasätta hans beslut, i alla fall inte rakt upp och ner, och alltså beredde sig förvåren 1697 ett följe på nära 250 personer för sin långa färd till ”det barbariska västerlandet”.[2] I följet fanns diplomater, adelsmän, tjänare mm och dessutom en grupp unga män som betecknades ”volontärer”. De hade till uppgift att under färden ta kontakt med framstående personer på de platser man besökte och rent allmänt bekanta sig med västerlandets kultur och seder. Bland dessa ynglingar fanns en man som kallade sig Pjotr Michajlov(ibland med tillägget ”timmerman”). Det var ingen annan än tsaren, som under denna resa officiellt ville framstå som en vanlig, enkel man i sitt eget följe. Att på något sätt avslöja vem ”timmermannen” var lär i princip ha varit belagt med dödstraff – men naturligtvis visste alla, både i följet och de ansvariga i de städer man gästade, hur det låg till.[3]

Resan blev i praktiken ett slags kombination av bidningsresa, upptäcktsfärd, yrkesutbildning och spionresa. Tsaren ville lära sig mer om europeisk militär- och byggteknik och knyta viktiga kontakter med Europas ledande män, både politiskt och intellektuellt, men samtidigt få kunskap om olika rikens och städers försvarsanläggningar. Detta senare var inte minst fallet i svenska Baltikum. Den gamle guvernör Erik Dahlberg, en man med egen erfarenhet av spionverksamhet från Karl X Gustavs dagar, blev minst sagt misstänksam då hans ryska ”gäster” tecknade av Rigas befästningar och mätte djupet i vallgravarna. ”timmerman Pjotr” tyckte för sin del att svenskarna visade sig ohövliga när de inte utan vidare lät honom och hans följe gå omkring hur som helst i staden. I brev hem hävdade Peter att han och de andra behandlats ”som slavar”, samtidigt som han helt skamlöst med osynlig skrift återgav uppgifter om stadens garnison och försvar och konstaterade att svenskarna var ”föga tillmötesgående”.[4]             

Färden fortsatte och kom att omfatta allt från suporgier till lärda, politiska samtal ned kurfurstinnan av Hannover. På ett varv i Amsterdam byggde tsaren egenhändigt en fregatt och fick betyg som ”skicklig timmerman”. Han antastade borgarkvinnor på öppen gata och studerade döda kroppar i Amsterdams anatomiska teater. Efter några månader fortsatte Peter mot England, som ofta enbart följd av sina närmaste förtrogna.         

Vistelsen i England präglades av den säregna blandning av rå hänsynslöshet och genuin nyfikenhet på främmande kulturer och seder som var karaktäristisk för den man som på gott och ont lade grunden till det moderna Ryssland. När Kung Vilhelm III, som skickat tsaren sin egen lustjakt för överfarten till England, besökte sin gäst i det ståtliga borgarhus i London där han inkvarterats, var Peters rum så inpyrt med dåliga odörer att kungen bad att få öppna fönstret. Å andra sidan tillbringade tsaren en dag i Överhuset och anmärkte att det inte var så dumt att undersåtarna hade rätt att säga sin mening: ”På den punkten borde vi ta efter England”.[5] Tsaren uppförde sig delvis som en ordinär turist – han besökte Towern i London och universitetet i Oxford men hyste ett särskilt intresse för skeppsvarv och andra former av industrier – bland annat besöktes en likkistfabrik. En av tidens ledande kyrkomän, biskop Burnet av Salisbury som träffade Peter vid flera tillfällen, konstaterade att denne hade större begåvning och kunskaper än man skulle tro om en man med hans bakgrund. Hans temperament och anlag för grymhet var emellertid sådana att den djupt fromme prelaten förundrade sig över att Gud ”upphöjt en så våldsam man till en så hög maktposition över en så stor del av världen”. 

I trots av den höge gästens många besvärande egenheter uttryckte kung Vilhelm vid tsarens avfärd sin lycka ”att ha fått motta en man av sådan kvalitet” och utbad sig ynnesten att Peter skulle sitta modell för hovmålaren Kneller, vilket också skedde. De båda furstarna utbytte gåvor – Peter fick en fregatt medan britternas konung förärades en oslipad diamant. Vare sig kung Vilhelms omdöme om tsaren dikterades av äkta känslor eller av lättbad att bli av med en påfrestande besökare, var den amiral i förstaden Deptford vid Themsen som fick den tvivelaktiga äran att några månader hysa Peter i sitt hus(tsaren hade lämnat sin Londonbostad), knappast angelägen om ett återbesök. Efter ryssarnas avfärd fann han bostaden fullkomligt förstörd – fönster och dörrar krossade eller borttagna, tapeterna nerspydda, parkettgolvet uppbrutet, dyrbara målningar använda som måltavlor för pistolskjutning, trädgården demolerad. Det blev nödvändigt att bygga om huset. Kostnaderna betalades ur engelska statskassan.

Vad man än må anse om USA:s nuvarande president: kung Charles behöver åtminstone inte bygga om Windsor efter det nyligen genomförda statsbesöket.[6]     

---

[1]  Den ende svenske kung efter Kalmarunionens fall och före Gustav III som själv lett en förhandlingsdelegation är Gustav Vasa under förhandlingarna med Danmark 1524. Karl X Gustav var ännu ”bara” Kristinas kusin och presumtive fästman då han deltog i förhandlingarna efter trettioåriga kriget.

[2] Tsaren kom att stanna borta i nära 1,5 år.

[3] Att använda ”pseudonym" var i och för sig inte ovanligt för en prins eller kung på resa, vare sig det nu skedde av försiktighet eller längtan efter spänning. Gustav II Adolf kallade sig ”överste Gustav Carlsson” då han for på friarfärd i Tyskland. De flesta tilldelade sig själva mer eller mindre egenkonstruerade grevetitlar – som ”greven av Haga”(Gustav III), eller greve von Falkenstein(kejsar Josef II). Att beteckna sig som hantverkare var något unikt. Översatt till svenska kallade sig tsaren ”timmerman Peter Mikaelsson”.   

[4] Vi ser att ryska ledares åsikt att omvärlden utan knot bör acceptera deras expansionspolitik har djupa rötter. Å andra sidan bör vi minnas att det på Peters tid inte fanns något allmänt accepterat regelsystem eller överstatliga institutioner med uppgift att reglera staternas och folkens förhållande till varandra.

[5] Troyat ifrågasätter, säkerligen med rätta, huruvida Peter verkligen menat allvar med sina ord. Det bör också noteras att det var överhuset tsaren besökte. Inget sägs om att han skulle varit varit så djärv att han besökt underhuset, den verkliga ”folkförsamlingen” i Storbritannien.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyats biografi över Peter den store(svensk översättning i nyutgåva 1993), kapitel 6, främst s. 93-99.