Det må vara sant att kvinnornas roll i historien gärna glöms bort men det är även ett historiskt faktum att många av historiens mera kända män haft en dominerande mamma. Fäderna har ofta spelat en underordnad roll i sönernas liv och ibland helt manövrerats ut. Detta gäller flera kungar vilka av eftervärden fått namn som stora fältherrar eller politiker: Alexander den store, Ludvig XIV, Karl XI, Gustav III, Napoleon… Gustav II Adolf utgör ett gränsfall. Hans far var minst lika dominant som sin hustru Kristina. Men Karl IX dog tidigt och hans änka visade snart att hon ämnade hålla kontroll över sina söners göranden och låtanden, inte minst beträffande äldste sonens giftermålsplaner, även om han råkade vara kung och krigare.[1]
Det är att märka att ingen av mödrarna till ovanstående regenter, med undantag för Anna av Österrike som faktiskt styrde Frankrike flera år i Ludvig XIV:s namn även om det skedde med god hjälp av Mazarin, har regerat över något rike i praktisk mening, ofta inte ens rent formellt. För sina regerande söner har dock alla dessa kvinnor spelat en viktig roll på det rent personliga planet och ofta väckt minst sagt blandade känslor hos dem: kärlek vördnad, fruktan, hat.[2] En annan av dessa kvinnor utan formell makt men med stort inflytande är prinsessan Sophie av Bayern, österrikisk ärkehertiginna och mor till kejsar Frans Josef av Österrike.
Sophies far tillhörde ätten Wittelsbach, en av de stora tyska furstefamiljerna, som sedan urminnes tider varit furstar och kurfurstar av Bayern. Vid tiden för Sophies födelse stod man just i begrepp att uppnå kunglig status eftersom kurfurst Maximilian Josef valt att understödja den nye franske kejsaren Napoleon och inom kort rentav skulle gifta bort sin äldsta dotter i första äktenskapet med dennes styvson Eugene. Sophies egen mor, den nye kungens andra hustru Karolina, kom från furstefamiljen i Baden och var något så omvälvande som en protestantisk drottning i det katolska Bayern. Av Karolinas många systrar var en drottning av Sverige(gift med Gustav IV Adolf), en kejsarinna av Ryssland och en tredje storhertiginna av Hessen Darmstadt. Karolina själv blev också fruktsam och fick med tiden fem döttrar och en pojke som överlevde spädbarnsåren. Sophie var nummer tre i skaran.
Genom att i tid överge Napoleons sjunkande skepp lyckades kung Maximilian behålla sin tron och kunde 1824 gifta bort den sköna Sophie med en yngre son till den österrikiske kejsar Frans I. Denne var för övrigt redan gift med en halvsyster till Sophie, en av Maximilians döttrar från första äktenskapet.[3] Vid sin ankomst till Wien fann den nya ärkehertiginnan ett åldrande hov, slitet av de många påfrestningarna under Napoleonkrigen och egentligen bara intresserat av att skydda sitt välde mot revolutionära tendenser. Hennes svåger kronprins Ferdinand var, som man säger numera, psykiskt och fysiskt funktionshindrad, hade talfel, vattenskalle och dessutom epilepsi. Av hovet betraktades han på sin höjd med medlidsamt överseende.[4] Sophies egen make var en anndaglig, godmodig man utan andra verkliga intressen än jakt. Med tiden skulle Sophie bli en verklig maktfaktor inom kejsarfamiljen och under 1848 års revolt var det hon som ledde kampen för att bevara monarkin. Hon betecknades allmänt som ”den ende mannen” bland habsburgarna. Det kom dock att dröja sex år innan hon efter flera missfall lyckades nedkomma med en fullgången son, den blivande kejsaren Frans Josef. Under tiden fanns vid österrikiska hovet två unga män av kunglig börd som drivits i landsflykt av krigsårens stormar och som, åtminstone rent sällskapligt, säkert var mer stimulerande än ärkehertig Frans Karl.
Den ene var ”Napoleon II”, kejsar Napoleons son med ärkehertiginnan Marie Louise, en gång arvtagare till Frankrikes tron. Han kallades numera hertigen av Reichstadt och även om han inte levde i fångenskap betraktades han av habsburgarna som något av en potentiell säkerhetsrisk, som helst borde avhålla sig från politiken. Den unge mannen var ståtlig med vackra lockar och hade, helt i sin faders anda, stort kvinnotycke. Exakt vilka känslor ärkehertiginnan hyste för kejsarsonen är svårt att avgöra. Som lojal habsburgare, låt vara ingift, borde Sophie hyst misstro mot ”det korsikanska odjurets” avkomma. Å andra sidan var han ännu ung, bara 13 år när Sophie kom till Wien och minst lika mycket en Habsburg som en Bonaparte.[5] Dessutom hade ju Napoleon en gång givit Wittelsbacharna en kungatron och Sophie tyckte lika illa om den kallsinnige kansler Metternich som hertigen gjorde. Alltså var det naturligt att de båda blev vänner. De gick på teatern och operan tillsammans och lär rent av ha delat sorgen över Napoleons ensamma död på ST Helena.[6] Åtminstone den yngre av ärkehertiginnans två äldsta söner, den charmige buspojken Max, ansågs senare vara mycket lik hertigen av Reichstadt till utseendet. Hertigen hade emellertid avlidit strax före pojkens födelse i juli 1832, bara 21 år gammal.[7]
Den andre utländske tronpretendenten i habsburgarnas huvudstad var prins Gustav, son till Gustav IV Adolf och arvtagare till den svenska tronen. Eftersom de nya makthavarna i hans forna hemland inte tillät honom att tituleras som svensk prins hade han så småningom övergått till att kalla sig ”prins av Vasa”, en titel som ogillades än mer i Stockholm, i synnerhet av kung Karl Johan.[8] Ärkehertiginnan Sophie hade starkare band till den svenske än den franske tronpretendenten. Hon och Gustav var köttsliga kusiner på sina mödrars sida. Gustav var dessutom sex år äldre än Sophie och nära tolv år äldre än Reichstadt. De båda ungdomarna hade träffats medan Sophie fortfarande bodde i München. Då hade de dansat tillsammans flera gånger. Gustav var lång och ståtlig när han i mitten av 1820-talet, ungefär samtidigt som Sophie, kom till Wien för att ta tjänst i kejsarens armé.
Som alltid när det handlar om ”kändisars” inbördes relationer är det svårt att avgöra vad som är skvaller och vad som är sant. Hovkretsar och de som rör sig i dessa älskar att skvallra om högheternas äventyr till höger och vänster. De som på sin tid hävdade att både blivande kejsar Frans Josef och brodern Max i själva verket var sonsöner till Gustav IV Adolf av Sverige hade sina skäl att göra det och de som senare, med hänvisning till ärkehertiginnan Sophies höga moral och ”pliktkänsla”, menade att något sådant var omöjligt ville naturligtvis göra allt för att försvara habsburgarnas heder. Att en prinsessa umgås med en man hon inte är gift med innebär inte per automatik att de är ett älskande par, men även den plikttrognaste furstinna kan inleda ett kärleksförhållande utom äktenskapet, under förutsättning att hon lyckas övertyga sig själv att hon har rätt att göra det.[9]
Att Gustav och Sophie var nära vänner står utom tvivel. Han hälsade ofta på henne i Hofburg eller Schönbrunn. I egenskap av kungason, låt vara avsatt, kunde han göra det utan att bryta mot etikettens stränga regler. Även de som avvisat tanken på ett kärleksförhållande medger att prinsen tycktes förälskad i ärkehertiginnan. Naturligtvis gick det snart rykten om vad som pågick och kejsaren förklarade att Sophie inte borde umgås för öppet med Gustav så länge denne inte var gift. När efter många om och men detta lyckliga tillstånd väl uppnåtts, genom giftermål med en annan kusin, var brudens mor likafullt övertygad om att ärkehertiginnan medvetet saboterade äktenskapet för att få behålla Gustav för sig själv. Under allt detta hade prinsen avancerat till chef för ett hedersregemente, där för övrigt även hertigen av Reichstadt ingick med överstes rang. Det kallades givetvis Vasaregementet och var under den blivande kejsar Frans Josefs uppväxtår pojkens favoritregemente. Kejsarfamiljen umgicks fullt naturligt med prins Gustav, som Frans Josef kallade ”onkel”. Ett tag var det tal om att Gustavs dotter Carola, tre år yngre än Frans Josef, skulle gifta sig med den unge kejsaren. Detta blev dock inte av, vilket onda tungor naturligtvis förklarade med att kontrahenterna i själva verket var halvsyskon. Ett logiskt argument för att så inte var fallet är att det knappast är troligt att den landsflyktige prinsen kring 1830, då Frans Josef föddes, skulle riskera sin redan ömtåliga ställning genom att avla barn med en gift Habsburgprinsessa som mycket väl kunde tänkas föda en tronarvinge. Vid pojkens födelse i augusti 1830 noterades dock, som något positivt skall kanske tilläggas, att barnet saknade den karaktäristiska ”habsburgska underläppen".[10]
Vilken uppfattning man än väljer att anta i frågan, så visst är tanken spännande: Var kejsar Frans Josef av Österrike i själva verket Gustav IV Adolfs sonson?[11]
[1] I
rättvisans namn bör nämnas att Filip II av Makedonien, Alexander den stores
far, alls inte var någon obetydlig man utan tvärtom stor både som politiker och
fältherre. Hans fjärde hustru Olympias var dock en högst ambitiös kvinna och
det är tänkbart att hon initierade mordet på sin make då denne visade tecken på
att gynna en ny hustrus familj framför henne själv och sonen Alexander.
[2] Det kan
tilläggas att regerande drottningar sällan fått barn genom historien. Oftast
sker det innan de blivit regenter, som Katarina av Medici och Katarina den
stora. Det är också ganska vanligt att regerande mödrar får ett konfliktfyllt
förhållande till sina barn, som just Katarina den stora. De enda europeiska
kvinnliga regenter som lyckats bygga upp stora familjer i historisk tid är
kejsarinnan Maria Teresia och drottning Victoria
[3] Detta
var inte fullt så illa som det låter, eftersom ärkehertig Frans Karl
härstammade från ett av kejsarens tidigare äktenskap. Ändå utgör Maximilians
giftermålshandel ett tydligt exempel på kungligheters envisa benägenhet att
gifta bort sina ättlingar med nära släktingar. Bortsett från risken för inavel,
som naturligtvis fick sina följder rent genetiskt, skapar detta system ett
oerhört trassel för eftervärlden i försöken att skilja en kunglighet från en
annan.
[4] Trots
detta blev Ferdinand kejsare vid faderns död 1835, även om den verkliga makten
liksom förr låg hos kanslern furst Metternich. Ferdinand I skulle regera i 13
år, för att sedan abdikera under revolutionsåret 1848. Hans undersåtar kallade
honom vänligt ”Ferdinand den gode” eller ”den godmodige”. Han avled 1875.
[5]
Reichstadts mor var syster till ärkehertig Frans Karl och hade gifts bort med
Napoleon 1810. Sonen föddes i mars 1811 och fördes till Österrike efter faderns
fall. Man strävade därefter att få honom att glömma sitt franska ursprung. Av
förstårliga skäl glömde han snart franskan men kärleken till fadern lär aldrig
ha upphört.
[6] Eftersom
kejsaren dog redan tre år innan Sophie kom till Wien är det väl troligare att
de begrät hans ensamma exil i allmänhet.
[7] Angående
ärkehertiginnan Sophies relation till hertigen av Reichstadt, se Joan Haslip, den ensamma kejsarinnan, en biografi över
Elisabet av Österrike(svensk översättning 1968), s. 19 och 24.
[8] Historien
om striden beträffande den landsförvisade prinsens titel är i sig fascinerande
läsning. Se Harald Hultman, prinsen av
Vasa, den siste gustavianen(1975), s. 142-54. Den fortsatta texten bygger
på uppgifter hämtade ur denna bok. I förbigående kan man undra om den omständigheten
att prins Gustav var så väl sedd i just Wien, där Karl Johan en gång blivit så
grovt kränkt, irriterat kungen extra mycket https://bosonshistoria.blogspot.com/2018/04/ambassadoren.html.
[9] Ett
svenskt exempel på en sådan furstinna är den stolta och plikttrogna men
samtidigt uppenbart kärlekstörstande och i sitt äktenskap olyckliga Victoria av
Baden och hennes relation till doktor Axel Munthe.
[10 ] Ulf Irheden, Frans Josef, Kejsare i katastrofernas tid. En biografi(2018), s. 19.
[11] För den som gärna vill tro att så var fallet kan noteras att kejsaren onekligen hade en del personlighetsdrag gemensamma med den avsatte svenske kungen. Båda var pedantiska, tillknäppta och sparsamma och de hyste samma intresse för "den representativa sidan" av militärlivet; paraderna, uniformerna exercisen. Frans Josef delade i ungdomen Gustav IV Adolfs intresse för teckning, dock inte för musik. Bägge hyste också stor kärlek till sina familjer, samtidigt som deras stelt formella läggning gjorde det svårt att ge kärlek tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar