Att Erik XIV var gift med Karin Månsdotter vet väl de flesta svenskar. Giftermålet mellan en kung och en kvinna av folket var på sin tid en oerhörd skandal som – även om det inte utgjorde det huvudskaliga skälet till Eriks avsättning några månader senare, gav motståndarna de vapen och den ammunition de behövde i sin propaganda mot kungen. Även om Karin var det stora undantaget som bekräftade regeln – att kvinnor av folket aldrig blev drottningar, var det relativt vanligt i samtiden att kvinnor / ibland även män, som inte var av kunglig eller furstlig börd gifte sig eller var nära att få gifta sig med kungligheter. Av Henrik VIII:s sex gemåler kom bara två ur furstliga familjer – endast en(Katarina av Aragonien), var av tvättäkta kunglig härkomst. Gustav Vasa och Johan III gifte sig båda i sina senare äktenskap med inhemska adelsdamer, viket(i synnerhet i Johans fall), väckte missnöje hos omgivningen, som ansåg att kungen ”gifte ned sig”. [1] Varken Gustav eller Johan behövde dock frukta uppror på grund av sina äktenskap – kanske därför att de var så pass etablerade på sina troner att ingen inom adeln verkligen vågade göra revolt mot dem. De hade också, vilket är nog så viktigt, tidigare varit gifta med kvinnor av kunglig eller furstlig börd och fått söner med dessa. Tronföljden var alltså tryggad. Kungar som gift sig med kvinnor av icke kunglig börd utan att först ha arvingar av ”rätt” härkomst brukar däremot få tråkigheter – om inte regelrätta uppror så åtminstone svidande kritik. Allra värst är det om kungen gift sig av ren kärlek, verkligen älskar flickan för hennes egen skull. In i modern tid var det något fult och lite skrämmande med kungligheter som blev riktigt kära i någon – kungar ingick äktenskap av politiska skäl, inte av kärlek.[2]
Edvard IV av England, framgångsrik krigare och känd kvinnokarl, fick stora delar av aristokratin och nästan hela familjen emot sig då han, först i hemlighet sedan officiellt, äktade adelsdamen Elisabet Woodwille 1464. Hon var visserligen av förnämlig europeisk aristokrati på sin mors sida men ändå uppväxt på ett mindre gods på landsbygden, dit hennes föräldrar dragit sig tillbaka sedan Rosornas krig ohjälpligt svängt till huset Yorks fördel.[3] Kung Edvard hade träffat den omkring fem år äldre Elisabet mer eller mindre av en slump under en av sina resor i riket och blivit blixtförälskad. Trots att han resten av livet fortsatte med sina notoriska kärleksförhållanden utom äktenskapet förblev han henne ändå trogen till döden. Att drottningen hade en talrik släkt som raskt lade beslag på alla viktigare och inkomstbringande poster i riket bidrog i hög grad till missnöjet. Det gick rykten att Elisabet brukat trolldom för att snärja kungen. Uppror bröt ut och en kortare tid tvangs Edvard i exil. Han kom emellertid tillbaka och regerade England ytterligare 12 år innan han avled 1483. Efter hans död föll dråpslaget. Edvards yngre bror gjorde statskupp och utropades till kung Rikard III. Edvards och Elisabets båda söner förklarades för illegitima och försvann i Towern. Trots att Rikard snart själv stupade i ett slag mot adelsmannen Henry Tudor, (som efter sin tronbestigning som Henrik VII äktade det forna kungaparets äldsta dotter), var Elisabet Woodwilles politiska roll ändå över. Hon avled i kloster 1492.[4]
Sigismund August II av Polen, som regerade vid mitten av 1500-talet, var gift tre gånger.[5] Två av gemålerna var systrar och tillhörde ätten Habsburg men den tredje(nummer två i ordningen), var den polsk-litauiska adelsdamen Barbara Radzivwill. Hon beskrivs som både vacker, beläst och språkkunnig och var dessutom jämnårig med Sigismund. De hade träffats då han var ståthållare i nuvarande Vilnius i Litauen. Hon var änka efter en adelsman, han vantrivdes med sin habsburgska gemål – De blev ett par! När hustrun avled ungefär vid samma tid gifte sig Sigismund och Barbara i hemlighet och när prinsen, som nu var nära 30 år, avslöjade för sina föräldrar vad som hänt blev det ramaskri – Vilken skandal! Vilken mesallians! Aristokratin tyckte likadant. Skulle släkten Radziwill nu göra sig breda på bekostnad av Podsedkowski eller Sapieha. Upplös äktenskapet! Nej, sade Sigismund. Hellre avstår jag från tronen! Båda sidor var lika envisa. När Sigismund August blev kung sökte han stöd hos både katolska kyrkan och grannriket Ungern – i praktiken habsburgsk vasall, för att få Barbara officiellt erkänd som sin drottning och skaffa flankskydd i händelse av revolt. Tillslut förvisade Sigismund både sin mor och sina systrar från hovet, trött på deras gnällande om ära, värdighet och politiska allianser och i december 1550 blev Barbara äntligen krönt till drottning. Dessvärre var hon då redan sjuk – om det nu var cancer, förgiftning av en elak svärmor eller en kropp utsliten av många missfall som låg bakom. Barbara Radziwill avled i maj 1551 vid bara 30-31 års ålder. Även om tiden som drottning blev kort är Barbaras och Sigismunds förhållande väl ihågkommet av eftervärlden, som gjort det till föremål för flera litterära verk.[6]
En
renässanskung som inte lyckades få
gifta sig med kvinnan han älskade var Fredrik II av Danmark, kusin till Erik
XIV och därtill dennes motståndare i nordiska sjuårskriget. Fredrik var äldste son
till Kristian III och hans drottning, Dorothea av Sachsen-Lauenburg. Då Fredrik
visade sig vara dyslektiker(eller, som man trodde på den tiden trög och
obegåvad), dröjde det länge innan han släpptes fram i politiken. Långa perioder
vistades han på slottet Malmöhus i det danska Skåne. Chef för prinsens hov där
var en man som hette Eiler Hardenberg - adelsman, soldat, ämbetsman och riksråd.
Fredrik hade stort förtroende för sin hovmästare och säkert innebar detta att
han kom i närmare kontakt med gunstlingens familj. Eilers brorsdotter Anne
tjänstgjorde som jungfru i drottning Dorotheas uppvaktning och var känd som en
både begåvad och trevlig flicka med intresse för musik. Dessutom var hon duktig
på att brodera. Såväl drottningen som hennes dotter(Fredriks syster Anna),
trivdes i fröken Hardenbergs sällskap. Anne var omkring fem år yngre än prins
Fredrik.[7]
Exakt vad som nu hände tycks inte fasställt med säkerhet. Vad som står klart är
att Danmarks blivande konung vid omkring 25 års ålder varit inställd på att
gifta sig med moderns hovdam. Ett problem, bortsett naturligtvis från Annes
”låga börd”, var att hon redan var trolovad med en adelsman som, i likhet med
Annes farbror, ingick i Fredriks hovstat på Malmöhus. Drottning Dorothea bad sin son att inte söka
påverka eller bryta denna trolovning. 1559 blev Fredrik kung vid 25 års ålder.
Under de
närmaste dryga tio åren rådde ett status quo läge, där kungen fortsatte att
umgås med Anne medan familjen låg över honom med krav på att skaffa sig en
värdigare gemål. Annes fästman tycks ha dragit sig ur spelet för tillfället,
kanske av hänsyn till kungen som han ju kände sedan tiden i Skåne. De var
dessutom jämnåriga. Inte ens det faktum att Annes farbror med tiden kom i svår
onåd fick Fredrik att bryta med henne. Detta tröstlösa spel fortsatte under
hela nordiska sjuårskriget. Tillslut utbrast kungen frustrerat att han var
trött på att ständigt få förslag på lämpliga drottningkandidater. Han ville ha Anne Hrdenberg! Men
motståndarna var lika envisa. Alla knorrade – kungamodern, syskonen, adeln. Man
tog kontakt med Annes gamla fästman och bad honom göra slag i saken, Även
Fredrik började nu vackla. Kanske insåg han att ett äktenskap som ingen stödde
inte kunde leda till annat än tråkigheter för både honom själv och Anne –
kanske rentav till uppror och avsättning såsom hade skett i Sverige några år
tidigare.[8]
Slutligen gifte sig Fredrik med sin avlägsna släkting, Sofia av Mecklenburg
sommaren 1572.[9] Anne
fick behålla de smycken kungen givit henne under deras långa bekantskap. Hon
gifte sig med sin adelsman ett halvår efter det kungliga bröllopet, men
sorgligt nog avled han efter bara några månader. Fredrik II av Danmark avled i
april 1588. Anne Hardenberg, som inte gift om sig efter makens död, följde dem
båda i graven tio månader senare.
[1] Johan III:s andra hustru var adelsdamen(snarare flickan), Gunilla Bielke, jämnårig med kungens egen dotter.
[2] Att ”det bara säger klick” är alltså en högst modern och sentida företeelse i kungliga äktenskap. Kungar som haft framgång i sin politik eller lyckats göra sig helt enväldiga brukar å andra sidan kunna tillåta sig det mesta i fråga om giftermål. Henrik VIII av England är ett väl känt och ovan omnämnt exempel men även Peter den store av Ryssland, som i likhet med Erik XIV både gifte sig med och krönte en kvinna av bondesläkt till sin drottning. I motsats till kung Erik väntade tsaren med detta vågade steg tills han avslutat ett framgångsrikt krig, ironiskt nog mot Sverige.
[3] Föräldrarna hade dessutom själva gift sig utan tillstånd under Henrik VI:s omyndighet.
[4] Om Elisabet Woodwille och hennes familj, se bland annat Dynastihistoria: Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna.
[5] Sigismund August blev 1563 svåger till dåvarande hertig Johan av Finland(senare Johan III av Sverige), genom dennes äktenskap med kungens syster Katarina.
[7] Fredrik II av Danmark föddes 1534.
[8] Katarina Harrison Lindbergh, som berör Fredrik II.s relation med Anne Hardenberg i ett litet avsnitt av sin bok Nordiska sjuårskriget 1563-1570(2020), menar att kungen borde ha sänt sin svenske släkting och trätobroder Erik XIV ”en erkännandets tanke” vid nyheten om följderna av dennes äktenskap. Enligt skrivarens åsikt är det dock knappast troligt att Fredrik II känt någon särskild solidaritet med en kung som både var hans fiende och dessutom gift sig med en krogpiga – förmodligen knappast bättre än en hora i danske kungens ögon. Kärleksrelationen mellan Fredrik och Anne påminner för svenskt vidkommande mera om Gustav II Adolfs romans med Ebba Brahe på 1600-talet än om Erik XIV och Karin Månsdotter.
[9] Det var dock inte meningen att kungen skulle gifta sig med henne utan med den furstinna i vars följe hon ingick Kanske ville Fredrik visa att han alltjämt var en fri man.
