Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna

 

”Rosornas krig” är den vedertagna beteckningen för den konflikt och maktkamp som präglade England, eller åtminstone dess övre skikt, vid mitten av 1400-talet. Striden stod mellan rikets två ledande släkter, Lancaster(Röda rosen), och York(Vita rosen), och gällde frågan om makt och inflytande men ytterst rätten till tronen.

På senare år har historiker och författare påpekat att den klassiska benämningen egentligen är sentida och att ingen när det begav sig talade om ”ett krig mellan rosor”.  Även om dessa symboler ingick i familjernas heraldiska vapen, användes de inte som något särskilt utmärkande kännetecken för respektive släkt. Det var först på 1500-talet, när Tudors enhetsros – röd på utsidan, vit på insidan, skapades som föreställningen att en rosornas kamp utkämpats infördes i propagandan till förmån för den nya, enande dynastin.[1]

En samtida beteckning på stridigheterna skall istället ha varit ”Kusinkriget”(”theCousin War”. Det stämmer visserligen att detta inbördeskrig fördes mellan släktingar men uttrycket säger inte mycket – de flesta krig i Europa under medeltid och renässans fördes eller styrdes av personer vilka alla var mer eller mindre släkt med varandra och som råkat i gräl om något markområde, handelsprivilegier eller rätten att resa ett tronanspråk. En tredje, såvitt jag vet hittills oanvänd beteckning för senmedeltidens engelska konflikt vore ”the Women war”, ”kvinnornas krig”. Det är nämligen ett faktum att ”Rosornas krig” aldrig skulle blivit vad det var utan sina kvinnliga aktörer.

När Henrik VI av huset Lancaster drabbades av periodisk sinnessjukdom var det drottning Margareta av Anjou som övertog styret och ledde kampen mot motståndarna av huset York. För anhängarna var hon en hjältinna, för fienderna en falsk och grym varggina. När hertigen av York stupat i strid vid nyår 1460 lät hon pryda hans huvud med en papperskrona och spetsa det på stadsmuren i York. När hennes styrkor kort därefter besegrades i det blodiga slaget vid Towton flydde drottningen utomlands men fortsatte i tio år att kämpa för sina och familjens rättigheter.

Den nye kungen, Edvard IV av huset York, vann sin tron med hjälp av sitt svärd och understöd från inflytelserika adelsmän. Till sin oerhörda harm fick dessa emellertid uppleva hur ”deras kung” några år senare på eget initiativ gifte sig med en inhemsk adelsdam, Elisabet Woodville, vars familj dessutom tidigare hade stött Lancaster. Den nya drottningens omfångsrika släkt övertog snabbt inflytandet i riket varvid de forna rådgivarna trängdes ut. Detta gav upphov till nya oroligheter, som först tvingade kung Edvard till fångenskap sedan exil innan han 1471 i triumf kunde återta sin tron. Både Margareta och Elisabet fick sorgliga slut – de dog ensamma och bortglömda, den ena i landsflykt, den andra i kloster. De söner de fått med sina kungar hade mördats eller stupat i strid. Elisabet levde visserligen vidare genom sin dotters giftermål med den nye kung Henrik av huset Tudor, men hennes egen dynasti var krossad. Båda dessa drottningar efterlämnade emellertid minnet av starka beslutsamma kvinnor som eftersträvat att forma sitt eget öde, vilket inre alltid var så populärt i samtiden. Båda har också gjorts odödliga genom Shakespeares verk.

Utöver dessa huvudgestalter uppvisar ”Rosornas krig” också ett antal perifera men därför inte mindre fascinerade kvinnoöden. Vi har Katarina av Valois, Henrik V:s änka som efter kungens död gifte om sig med den Walesiske hovmannen Owen Tudor och därmed visade sig ge upphov till en ny dynasti, Margaret Beaufort, adelsdamen av kunglig härkomst som efter Rikard III:s kuppartade trontillträde tog kontakt med Edvard IV:s änka för att arrangera äktenskapet mellan hennes dotter och sin son– den överenskommelse som på sikt gjorde det möjligt för Henry Tudor att samla en armé av Rikards motståndare och på slagfältet vinna sin krona. Och så, den kanske mest bortglömda och ändå märkligaste av dem alla – Jacquetta av Luxemburg.

Jacquetta kom från en furstefamilj som på 12- 1300-talen med hjälp av kloka giftermål och investeringar varit en av de inflytelserikaste släktena i Centraleuropa. En anfader, Karl IV, var tyskromersk kejsare vid mitten av 1300-talet.  När Jacquetta föddes, omkring 1415, hade familjens inflytande emellertid minskat och hennes gren var nu vasaller till hertigen av Burgund. Det hindrade inte att man var stolta över sitt storslagna förflutna – man ansåg sig till och med ha gudomligt blod i ådrorna. Enligt sägnen härstammade huset Luxemburg från en hednisk vattengudinna som skulle ha förfört en riddare och avlat barn med honom. Då mannen upptäckt hustruns sanna identitet hade hon återvänt till sitt rätta element men kunde i familjens ödesstunder kommunicera med sina jordiska ättlingar.[2]

Oavsett detta mytiska ursprung var Jacquettas far greve av Saint-Pol i våra dagars norra Frankrike vid gränsen mot Belgien. Grevens faster, Jeanne av Luxemburg, var en framstående kvinna som bland annat lagt sig ut för Jeanne d’ Acre då denna en tid efter sitt fängslande hållits i förvar hos en annan av hennes brorsöner. Furstinnan försökte hindra att flickan utlämnades till engelsmännen, där hennes öde bara kunde bli ett. Det visade sig lönlöst men Jacquettas gammelfaster var hur som helst en furstinna i sin egen rätt vars exempel visade flickan att en kvinna mycket väl kunde ha egen vilja och höja sin röst mot männen, även om det på papperet var männen som styrde den politiska världen. Jacquetta måste ha känt sin äldre kvinnliga släkting och kan mycket väl ha träffat Jeanne d’ Acre under hennes fångenskap.

År 1433, då Jacquetta var omkring 18 år, giftes hon bort med hertig John av Bedford, farbror till Englands omyndige kung Henrik VI. Hertigen var då högste styresman över den del av Frankrike som engelsmännen ockuperat under de senaste årens framgångar i ”Hundraårskriget”.[3] Eftersom Bedford var äldst av krigarkungen Henrik V:s två kvarvarande bröder, blev hans nya hustru inte bara det engelskockuperade Frankrikes första dam utan också förnämst i rang vid engelska hovet. Hertigen avled emellertid efter två års äktenskap utan att paret fått några barn. Enligt all konvenans borde änkan nu ha dragit sig tillbaka i väntan på att förmyndarregeringen avgjorde vem hon lämpligen borde ingå nytt äktenskap med – kanske någon av Englands franska allierade eller någon ledande person inom regentskapet. Istället gifte sig Jacquetta 1436 - helt på eget initiativ, utan kungens tillstånd och i hemlighet med en av sin döde makes nedarbetare – officeren och väpnaren Richard Woodville. Han var visserligen adelsman och både han och hans far hade vunnit sina sporrar i den engelska armén. Men han var definitivt inget passande parti för en kvinna i släkt med tyskromerska kejsare och medlem av engelska kungafamiljen. Till straff för sitt självsvåld fick paret betala 1000 pund i böter men summan efterskänktes inom kort, kanske därför att man inte ville göra sig ovän med en duktig soldat med tanke på det brydsamma läget i Frankrike. Dessutom blev Henrik VI myndig vid denna tid – han tyckte om sin ingifta faster och hade överhuvudtaget svårt att neka sina närstående något.[4]

De nygifta slog sig ned på godset Grafton i Northhamptonshire. I mellersta England. Inom loppet av 21 år, 1437-58, föddes fjorton barn i äktenskapet av vilka tretton uppnådde vuxen ålder, mycket ovanligt på medeltiden. Under många år tjänade de troget huset Lancaster och både Richard och Jacquetta stod kungaparet nära.[5] När vinden ohjälpligt vände till Yorks fördel 1461 slog de emellertid om och övergick i Vita rosens tjänst. Det var deras äldsta dotter Elisabet som 1464 under dunkla omständigheter och med bistånd av sin mor gifte sig med kung Edvard IV av England, ett äktenskap minst lika skandalomsusat som när Jacquetta gifte sig med sin fattige riddare nästan trettio år tidigare – fast tvärtom så att säga. Senare anklagades Jacquetta inte mindre än två gånger(en gång i livet, en gång postumt), för att ha brukat trolldom i syfte att få dotterns äktenskap till stånd. Hon avled hur som helst i relativt lugn i maj 1472 vid 56-57 års ålder. Hennes man hade dock avrättats(i praktiken mördats), några år tidigare i de stridigheter som alltjämt rasade i det politiskt oroliga England. Förhoppningsvis dog hon i tron på en ny ljus framtid för familjen. Kungaparet hade nyligen fått sin äldste son, Edward, som en dag skulle efterträda sin fader på tronen. Jacquettas barnbarn skulle bli kung av England.[6]

 

Romanförfattaren och historikern Philippa Gregory har skrivit en bok om denna kvinna: The Lady of the Rivers(Den blå hertiginnan)svensk översättning 2014). Den sträcker sig från Jacquettas ungdomstid hos släktingar i Frankrike på 1430-talet till dottern Elisabets första möte med Edvard IV 1464. Läsaren får tidens dramatiska händelser skildrade genom berättarjagets ögon, från bålbränningen av Jeanne d’ Acre 1431 till det blodiga slaget vid Towton nästan på dagen 30 år senare.[7]

Det märks att författaren fascineras av sägnen om sin hjältinnas gudomliga ursprung. Jacquetta får av sin gammelfaster, grevinnan av Luxemburg, lära sig konsten att spå framtiden i kort och visar sig väl förtrogen med de rätta formlerna för att vinna en mans hjärta, en konst hon beredvilligt delger sin dotter. Inte heller sviker anmodern henne – så snart fara hotar ”sjunger floden” budskapet för henne. Hennes första man, hertigen av Bedford, har också uttryckligen valt Jacquetta för hennes jungfrulighet och förmodade förmåga att avslöja framtiden genom spegelskådning. (Hur egendomligt det än kan verka är det inte helt osannolikt att giftermålet verkligen skedde av dessa orsaker).[8] Hennes siargåva visar sig regelbundet – både genom syner i vaket tillstånd och i drömmar. I krislägen drar sig Jacquetta(trots hennes nye makes skepsis), inte för att på magisk väg söka utläsa framtiden, både för hovets och sin familjs räkning.

Ändå är det ingen renodlad ”häxa” vi möter i romanen. Gregorys huvudperson är framför allt en kvinna som vill forma sitt eget öde och bli älskad för sin egen skull. Inget bereder henne större sorg än insikten att hennes förste make aldrig har älskat och aldrig kommer att älska henne som kvinna och aldrig är hon så lycklig som då hon vilar i sin älskade Richard Woodvilles famn, ett gift par som älskar varandra och ingenting annat. Vad består för övrigt ”magi” i, frågar Jacquetta en gång retoriskt sin äldsta dotter: Är det kanske bara att inse vad man önskar, anpassa sig efter det och försöka nå målet eller(ännu svårare), inse att det kanske aldrig kommer att uppnås. När du förlagt ett föremål, tänker efter och kommer ihåg var det ligger – är det inte också ett slags magi? 

Överförd till svensk litteraturtradition kan Gregory ses som en kombination av Anna Sparre, med sina romanporträtt av medeltidens och Vasatidens kvinnliga historiska gestalter och Elisabet Nemert, vars ståndaktiga och rättsinnade kvinnliga hjältar i historisk tid i slutändan överlever sina prövningar, inte minst med hjälp av mystiska gåvor.

När man läst ”Den blå hertiginnan” går det alldeles utmärkt att ta sig an samma författares ”Den vita drottningen”, som handlar om Elisabet Woddvilles stormiga men ändå lyckliga äktenskap med Edvard IV och hennes kamp för att överleva efter hans död. Boken om dottern börjar precis där berättelsen om modern slutar – med Elisabets första möte med sin blivande make.[9] Jacquetta deltar naturligtvis i handlingen och hjälper på mer än ett sätt till att förena paret. Tillsammans berättar dessa böcker, om än i fiktiv form, historien om två av Englands mest fascinerande kvinnoöden. Att Jacquetta av Luxemburg och Elisabet Woodville är anmödrar till både Elisabet I av England och Maria Stuart av Skottland framstår som fullt logiskt.    

                    

      

                               

 

---

[1] Se till exempel Conn Igguldens historiska kommentar till sin roman Stormfågel(2013).och Terry Brevertons biografi över Henrik VII(2016, nyutgåva 2019).

[2] Melusine - Wikipedia. Enligt efterordet till Gregorys roman ägde Jacquetta ett exemplar av Melusinasagan 

[3] Detta område omfattade stora delar av dagens norra Frankrike, med Paris och Normandie. Därtill kom Calais med omnejd som erövrats vid mitten av 1300-talet och ”hertigdömet Akvitanien” i sydvästra Frankrike, som tillhört England sedan Högmedeltiden.

[4] 80 år senare skulle prinsessan Mary, yngre syster till Henrik VIII och ättling i tredje led till Jacquetta och Ricard, Woodville, efter ett kort äktenskap med Frankrikes kung på eget initiativ gifta sig med Charles Brandon, hertig av Suffolk och broderns vapendragare. Detta par ålades att betala hela 2400 pund i böter men togs liksom sina anfäder till nåder igen. Överhuvudtaget framstår händelserna vid Henrik VIII:s hov, med kungens minst sagt vidlyftiga kärleksliv, som mindre svårbegripliga med hänsyn till motsvarande förvecklingar under Rosornas krig.      

[5] Richard Woodville tilldelades 1448 den visserligen inte helt okända men mycket ovanliga titeln baron Rivers. Delvis kanske tack vare att Jacquetta var släkt med den nya drottningen, Margareta av Anjou. Anspelar namnet Rivers måhända på Jacquettas härstamning från den mytiska vattengudinnan? Se Richard Woodville, 1st Earl Rivers - Wikipedia 

[6] Så blev det inte. Jacquettas båda dottersöner ör identiska med de olyckliga ”prinsarna i Towern”, sannolikt mördade på order av sin farbror, Rikard III. I gengäld blev hennes dotterdotter drottning av England, stammoder för huset Tudor och anmoder till alla Englands och Storbritanniens följande regenter

[7] Jeanne d’ Acre brändes på bål 30 maj 1431. Slaget vid Towton stod 29 mars 1461.

[8] På svenska Wikipedia uppges att hertig John av Bedford skall ha gift sig med Jacquetta av Luxemburg med det för tiden fullt normala syftet att ”öka Englands inflytande på kontinenten”(se Jacquetta av Luxemburg – Wikipedia). Alison Weir uppger å andra sidan i Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), att hertigen av Burgund(med vars syster Bedford tidigare varit gift), blivit mycket förargad över det nya äktenskapet och att det verksamt bidragit till hans övergång till franska sidan i Hundraårskriget. Weir betecknar i sin tur Jacquetta som ”vacker(beautiful”), och antyder med andra ord att Bedford varit ”tänd” på den 25 år yngre flickan, Det är i och för sig inte orimligt med tanke på tidens seder i kungliga familjer men skulle hertigen av Bedford, av eftervärlden allmänt ansedd som en klok och eftertänksam politiker, på grund av en tillfällig lidelse ingått ett äktenskap som kunde befaras skada hans relation till sin förre svåger och därmed på sikt rasera grunden för Englands närvaro i Frankrike? Om Bedford, som i Gregorys roman, hoppats kunna utnyttja Jacquettas ”gåvor” för sina egna och Englands syften vore det däremot begripligt, om än kanske svårförståligt i våra sekulariserade och mindre vidskepliga ögon.

[9] Lustigt nog men inte alls ologiskt skrevs ”The White Queen” före ”The Lady of The Rivers”. Gregory berättar i efterordet till svenska översättningen av ”den blå hertiginnan” att det var under arbetet med romanen om Edvard IV:s drottning som intresset för hennes mor väcktes.