Var gråkappan en folkmördare?

I måndags sände studio ett ett inslag om den svenska 500lappen, som är på väg att försvinna. Utgångspunkten var oviljan och protesterna i Skåne då den nuvarande sedeln infördes 1985. Invånarna i Lönsboda i Osby kommun protesterade då mot att Karl XI avbildades på sedeln i fråga. Kungen hade nämligen i april 1678 beordrat att Örkeneds socken, där Lönsboda ingår, skulle brännas ned och de manliga invånarna dödas. 307 år senare förklarade ortens invånare i en skivelse till regeringen att den nya 500lappen borde prydas ”av en värdig representant för det svenska folket, inte av en folkmördare”. Även om maningen inte fick någon praktisk verkan väckte den såpass stor uppståndelse att Rapport den gången fann anledning att ta upp saken.I studio ett´s  inslag intervjuades en man som berättade att han ännu 30 år senare undviker att lägga ut 800 kronor på en gång för att inte riskera att få en femhundralapp tillbaka och det framgick även att han och även andra ser avskaffandet av sedeln som en seger i efterhand (Sveriges radios hemsida).Var då Karl XI, som historiskt belästa människor vanligen förknippar med ärlighet och effektivitet, en folkmördare?

För att börja med själva termen ”folkmord”, som togs i bruk 270 år efter händelserna i Örkeneds socken, måste avsikten med ett sådant enligt FN:s stadgar vara att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. (Se folkmord, Wikipedia).   I Karl XI:s fall rörde det sig som vi sett om en specifik skånsk socken, inte om själva Skåne, som ur lokalpatriotiskt perspektiv kan definieras som ”nation” Det är med andra ord tvivelaktigt om ens våra dagars folkrättsexperter skulle använda termen ”folkmord” för att beteckna händelserna i april 1678.

Inslaget i Studio ett berörde knappt med ett ord bakgrunden till händelserna 1678. Man fick närmast intrycket att en grupp motståndsmän helt på eget bevåg bekämpat svenska staten och att kungen slutligen utsatt området för repressalier. Historikern Dick Harrisson kom dock med en antydan om verkliga förhållandet då han konstaterade att: ”så förde man krig på 1600-talet”. I april 1678 rådde krig i Skåne och så hade det varit i snart två år. Själva kriget hade inletts med den danska krigsförklaringen i september 1675 och i juni följande år landsteg danskarna i Skåne. Syftet var att återta de delar av Danmark som svenskarna erövrat vid freden i Roskilde 1658. Skåne var alltså inte ockuperat av svenskarna, det var svenskt territorium som vunnits enligt fredsavtal mellan två suveräna stater. Att bistå danskarna var följaktligen liktydigt med förräderi. Ändå var det just vad många skåningar gjorde. Varför de gjorde det är en sak för sig. Från Karl XI:s synpunkt var dessa människor inget annat än rebeller som måste straffas, i likhet med alla andra som trotsade ordningen i riket. Kungen försökte dock slå ann en försonlig ton i januari 1677, då han i ett manifest förkunnade att, trots att invånarna i Skåne och Blekinge visat sig trolösa, var han beredd att skona dem: ”såvida de hädanefter för slika tecken på trolöshet sig bättre akta”. Snapphanarna (en beteckning som i svenskarnas ögon innefattade både helt fristående gerillaförband och ”friskyttarna”, som verkade på egen hand men ingick i danska armén), fotsatte dock sin partisanverksamhet. De anföll inte endast reguljära svenska trupper utan även ”landsmän” som stödde svenskarna. Prästen i Järnarp överfölls flera gånger därför att han visat sig lojal mot svenske kungen. Vid ett tillfälle slog man ut hans tänder.

Det var mot denna bakgrund Karl XI i april 1678 beslutade att tre socknar, Örkened, Gammalstorp och Jemshög, skulle brännas och alla män i vapenför ålder dödas. I den order som utfärdades stod uttryckligen att kvinnor och barn skulle   skonas. Däremot skulle alla hus brännas och allt av värde föras bort (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nedbränningen_av_Örkeneds_socken ). 

Ordern fullföljdes i Örkened 22-23 april och så när som på två gårdar brändes hela socknen ned. Som tur var hade de flesta hunnit fly, så att bara tio personer dödades i angreppet. Föga förvånande pacificerades inte bönderna med denna metod, utan fientligheten mot svenskarna stärktes. Kungen avblåste därför aktionen mot de två andra socknarna, en omständighet som på intet sätt berörs av studio ett. Där nämns förövrigt inget om att man ursprungligen planerat att bränna tre socknar. .Av detta ser vi, dels att aktionen i realiteten fick mycket mindre omfattning än planerat, dels att den specifikt var riktad mot vapenföra män. Det som hände Örkeneds socken i april 1678 var inte någon masslakt på oskyldiga människor utan en straffexpedition mot potentiella rebeller. Mänskligt sätt var det som skedde naturligtvis förfärligt men inte värre än vad dåtida upprorsmän måste räkna med.

I TV programmet Jakten på snapphanarna från 1992, som denna texts ”historiska” citat hämtats ur, nämner Hans Villius att svenskarna efter kriget skonade flera av snapphanarna eftersom ”freden skulle vinnas”. Det vore läge för invånarna i Örkeneds socken att efter nästan 340 år följa segrarens exempel.