Det berättas
att Österrikes kejsare någon vecka efter skotten i Sarajevo 1914 skall ha sagt:
”Det är bara jag som inte dör”. Två århundraden tidigare måste liknande tankar ha
föresvävat Ludvig XIV,
År 1711 hade
Ludvig regerat i 50 år, om man räknade från hans reella makttillträde vid
kardinal Mazarins död 1661. Lade man till de år kungen stått under sin mors och
sin försteministers övervakning och förmynderskap blev det 68. Då Ludvig grep
regeringstyglarna var kungamakten försvagad. Sedan Henrik IV:s död 1610 hade
Frankrike i realiteten styrts av ministrar, av vilka två varit utlänningar.
Antingen hade kungarna varit omyndiga eller för svaga att själva ta ledningen.
Ministrarnas styre var ofta impopulärt och under sin barndom hade Ludvig sett
upprörda folkmassor marschera mot palatset i protest mot hans mors och hennes
gunstlings politik, Vid några tillfällen hade kungafamiljen rentav måst fly
från Paris. När Ludvig grep makten 1661 hade han som huvudmål att stärka kungamaktens
ställning inåt och sitt rikes stormaktsställning utåt. Inåt hade
allt gått planenligt. I början av 1710-talet fanns i Frankrike ingen politisk
fraktion som vågade trotsa Ludvig XIV. Det nya kungaresidenset Versallies var
en tydlig symbol för solkonungens makt: ”Staten, det är jag”, kunde han med
rätta säga, samtidigt som han bemödat sig att ha kompetenta medhjälpare omkring
sig. Vad arvtagare till tronen beträffade, en viktig detalj i tryggandet av
kungamakten, rådde det i början av 1700-talet ingen brist på sådana. Vid sekelskiftet
1700 var kungen sedan länge farfar och fyra prinsar stod redo att i tur och
ordning gripa spiran. Drygt tio år senare tycktes plötsligt allt falla sönder.
De gamla
ministrarna drottningen och kungens bror var sedan länge borta och nu krävde
döden sina skördar bland Ludvigs ättlingar. I april 1711 dog den snart 50årige
kronprinsen i smittkoppor och tio månader senare följde hans äldste son och
sonhustru honom i graven. I mars 1712 dog hertigen av Bretagne, kungens äldste
sonsonson. Ytterligare två år senare dog hertigen av Berry, den yngste
sonsonen. På sommaren 1715 var bara den femårige Ludvig av Anjou kvar av
kungens ättlingar inom äktenskapet. Men alltjämt var den gamle fursten, som
fötts på 1630-talet vid liv.
Samtidigt hade den franska utrikespolitiken
gått över styr. Efter den spanske kungen Karl II:s död hade en fransk prins
utsetts till arvtagare i Madrid. Detta ledde till krig som orsakade stora
förluster i döda och sårade, också bland adeln. Till råga på allt drabbades
Frankrike av den fruktansvärda kölden 1708-09, samma köld som lamslog
karolinerna i Ryssland. Vinstockarna förstördes och bläcket stelnade då man
skrev brev. Några år senare var kungen så desperat av alla motgångar och olyckor att han i en proklamation manade
folket att hålla ut och försäkrade att han önskade fred men att fienden
ställde för stora krav. I ett brev till en av sina generaler sade han sig hellre vilja dö i strid än se
fienden inta ”min huvudstad”, om han nu menade Paris eller Versailles. Slutligen fick man fred med både Habsburg och
Storbritannien. Den franske prinsen Filip erkändes som spansk kung men han fick
inte ärva den franska tronen. En del besittningar i Flandern förblev i fransk
ägo men mycket gick förlorat. Dessutom tvingades den engelske tronpretendenten
James Edvard, som växt upp i Versallies och varit så älskad av kungen, att
lämna landet. Det var knappast möjligt att se allt detta som annat än nederlag.
Utåt tog kungen alla katastrofer med behärskning: ”Vi måste underkasta oss”,
hade han sagt vid sonens död 1711 och pekat mot himlen, Men det var tydligt att
de ständiga bedrövelserna tog på krafterna: ”Jag kommer att lida mindre i nästa
värld”, hoppades han sorgset.
Ludvig hade dock inte förlorat sin handlingskraft. På sommaren 1714 förkunnades, till de bördsmedvetnas förskräckelse, att kungens båda söner med markisinnan de Montespan upptagits i tronföljden. Under förutsättning att alla andra arvsberättigade avled skulle tronen gå till hertigen av Maine och därefter till hans bror Toulouse. Visserligen verkade detta vara en avlägsen möjlighet men de senaste årens dödsfall visade hur snabbt situationen kunde ändras. Med detta beslut hade Ludvig gjort vad han kunde för att stärka tronföljden och dynastin. Nu återstod endast att invänta slutet.
Ludvig hade dock inte förlorat sin handlingskraft. På sommaren 1714 förkunnades, till de bördsmedvetnas förskräckelse, att kungens båda söner med markisinnan de Montespan upptagits i tronföljden. Under förutsättning att alla andra arvsberättigade avled skulle tronen gå till hertigen av Maine och därefter till hans bror Toulouse. Visserligen verkade detta vara en avlägsen möjlighet men de senaste årens dödsfall visade hur snabbt situationen kunde ändras. Med detta beslut hade Ludvig gjort vad han kunde för att stärka tronföljden och dynastin. Nu återstod endast att invänta slutet.
På
sensommaren 1715 kände kungen smärtor i ena låret och det konstaterades att
kallbrand utbrutit. Läkarna vågade inte amputera benet och även om så skett
hade Ludvig förmodligen inte levt länge. Vid denna tid led han av både gikt och
njursten och de som såg honom förfärades över hur avmagrad han blivit. Den 17
augusti intog kungen sängen för gott, med hovläkaren Fagon ständigt vid sin
sida.
Den 25 augusti inföll den helige Ludvigs dag, en av de största helgdagarna i Frankrike. Denna dag fick kungen definitivt besked att inget mer stod att göra. Medan en kör musiker höll konsert nere i parken och utanför hans rum biktade han sig och tog nattvarden, varefter han började ta avsked av sitt hov och sin familj. Allt skedde offentligt, på samma sätt som kungen alltid hade levt. Hans svägerska tyckte att det var som om kungen förberedde sig för en vanlig resa. Han manade sin brorson, hertigen av Orleans som skulle förestå riket under efterträdarens omyndighet, att sköta kungadömet som om det varit hans eget och också att respektera Madame de Maintenon, som varit Ludvigs trogna följeslagerska i många år. Hon hade enbart givit honom goda råd, sade han och på alla sätt sökt frälsa hans själ.
Också den lille kronprinsen kallades in. Pojken var fem år gammal. Kungen hade varit ett år yngre då hans egen far dog, sjuttiotvå år tidigare. Vilka faror och frestelser väntade gossen som nu stod vid hans säng? Den döende såg på prinsen och sade: ”Ni kommer att bli en stor kung. Tag inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Han lade också sin efterträdare om hjärtat att söka lindra folkets nöd: ”vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra”. Det var som om han besvor pojken att inte regera som han själv gjort, som om han redan anade den kommande revolutionen.
Prinsarna av blodet manades att hålla sams, säkert med tanke på de oroligheter kungen själv upplevt under Fronden Hovmän som beklagade det förestående dödsfallet fick en lugn tillrättavisning: ”Trodde ni jag var odödlig? Själv har jag aldrig trott det”. Avskedet från Madame de Maintenon var särskilt svårt. Hon var tre år äldre än han och sannolikt hans morganatiska hustru sedan drottningens död 32 år tidigare. Ludvig var orolig; hur skulle det nu gå för henne, hon hade ju inte samlat på sig något att leva av. ”jag tänker endast på min Gud”, svarade den fromma gamla damen. Ludvig tröstade sig också med att de snart skulle ses igen, hon kunde inte ha långt kvar menade han. Av tradition borde en kunglig älskarinna lämna hovet då kungen låg för döden. Flera gånger reste Madame också sin väg men kallades ständigt tillbaka. Först efter tredje avskedet skildes de för alltid.
Den 25 augusti inföll den helige Ludvigs dag, en av de största helgdagarna i Frankrike. Denna dag fick kungen definitivt besked att inget mer stod att göra. Medan en kör musiker höll konsert nere i parken och utanför hans rum biktade han sig och tog nattvarden, varefter han började ta avsked av sitt hov och sin familj. Allt skedde offentligt, på samma sätt som kungen alltid hade levt. Hans svägerska tyckte att det var som om kungen förberedde sig för en vanlig resa. Han manade sin brorson, hertigen av Orleans som skulle förestå riket under efterträdarens omyndighet, att sköta kungadömet som om det varit hans eget och också att respektera Madame de Maintenon, som varit Ludvigs trogna följeslagerska i många år. Hon hade enbart givit honom goda råd, sade han och på alla sätt sökt frälsa hans själ.
Också den lille kronprinsen kallades in. Pojken var fem år gammal. Kungen hade varit ett år yngre då hans egen far dog, sjuttiotvå år tidigare. Vilka faror och frestelser väntade gossen som nu stod vid hans säng? Den döende såg på prinsen och sade: ”Ni kommer att bli en stor kung. Tag inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Han lade också sin efterträdare om hjärtat att söka lindra folkets nöd: ”vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra”. Det var som om han besvor pojken att inte regera som han själv gjort, som om han redan anade den kommande revolutionen.
Prinsarna av blodet manades att hålla sams, säkert med tanke på de oroligheter kungen själv upplevt under Fronden Hovmän som beklagade det förestående dödsfallet fick en lugn tillrättavisning: ”Trodde ni jag var odödlig? Själv har jag aldrig trott det”. Avskedet från Madame de Maintenon var särskilt svårt. Hon var tre år äldre än han och sannolikt hans morganatiska hustru sedan drottningens död 32 år tidigare. Ludvig var orolig; hur skulle det nu gå för henne, hon hade ju inte samlat på sig något att leva av. ”jag tänker endast på min Gud”, svarade den fromma gamla damen. Ludvig tröstade sig också med att de snart skulle ses igen, hon kunde inte ha långt kvar menade han. Av tradition borde en kunglig älskarinna lämna hovet då kungen låg för döden. Flera gånger reste Madame också sin väg men kallades ständigt tillbaka. Först efter tredje avskedet skildes de för alltid.
31 augusti förlorade kungen medvetandet men vaknade till då
bönerna för döende lästes. ”Herre bistå mig”, viskade han. Klockan 8.15, 1
september 1715 avled Ludvig XIV lugnt och stilla, fyra dagar före sin
77-årsdag. En epok i fransk historia var tillända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar