Det sägs
ibland att svenskar är historielösa. När det gäller kungar finns det i alla fall ett par
stycken de flesta har hört talas om, även om de inte läst mycket historia. De
flesta av dem är naturligtvis svenskar, som Karl XII eller Gustav III. Man vet
ungefär när de levde och ofta, lustigt nog, var och hur de dog eller anses ha
dött. Några få europeiska kungar är också bekanta till namnet bland svenskar i
allmänhet, Ludvig XVI av Frankrike och Elisabet I av England exempelvis. När
det gäller England känner man kanske också till Henrik VIII. Svenskar som är mellan
10-40 år har säkerligen stött på en engelsk kung till någon gång i livet hur
lite historia de än har läst, fast de troligen inte vet exakt när han levde,
inte tänker på honom som kung och kanske tror att han är en figur som Disney
hittat på. Just det, ”prins John”, den fåniga typen som blir snuvad på sitt
guld på julafton i Kalle Anka. Är man förtjust i äventyrsfilmer eller lite
historieintresserad har man nog sett honom i ”Ivanhoe” på nyårsdagen också.
Där är han inte lika fånig men fortfarande en tyrann som olovandes lagt beslag
på tronen i den ädle kung Rickards frånvaro. I själva verket var han både en
verklig människa och en kung som ärvde tronen, även om han faktiskt försökte ta
makten medan brodern levde. I svenska
historieböcker benämns han ofta som ”Johan utan land”.
Det är egendomligt att svenska forskare inte
intresserat sig mer för ”prins John”. Med tanke på att han regelmässigt
återkommer i svensk tv två gånger om året borde någon ha satt sig ned och
författat en biografi. När jag försökte få fram mer konkreta fakta om ”Johan
utan land”, fann jag ingen referens till någon svensk bok om honom. På engelska finns
det naturligtvis flera verk som berör Johans epok, även om det verkar som hans
personliga öde börjat intressera historikerna närmare först under de allra
senare åren. Detta hänger kanske samman med att det år 2015 är 800 år sedan
Johan undertecknade Magna charta, som anses vara grundstenen för engelsk
demokrati. Personligen har jag i skrivande stund inte lyckats komma över någon
bok om Johan. Detta inlägg baserar sig
därför på de uppgifter som finns på engelska wikipedia, vars artikel om Johan
är utförlig.
John var
yngst av den engelske kungen Henrik II:s söner.[1]
Att han betecknas som ”utan land” lär bero på att fadern inledningsvis inte gav
honom något apanageland och det är tänkbart att han från början var öronmärkt
för en kyrklig karriär. På grund av starka motsättningar inom familjen, där
yngste sonen länge visade fadern lojalitet vilket han i stort sett var ensam om,
fick han så småningom flera domäner; bland annat blev han på papperet kungens
högste representant på Irland. När Rickard, som var äldst av de kvarvarande
bröderna gav sig ut på korståg efter faderns död 1189, tilldelades John
inkomsterna från flera engelska landområden. För den som är insatt i legenderna
om Robin Hood är det särskilt intressant att Nottingham hörde till hans
territorier. Prinsen lovade dock att själv inte vistas i England under de
första åren av Rickards frånvaro och de viktigaste slotten inom hans sektorer
lades i andra händer. Mot sitt givna löfte återvände John till England från familjens franska besittningar och
försökte under kommande år ta kontroll över hela riket utan att någonsin lyckas
fullt ut. Under en period påstod han att brodern avlidit. När Rickard återvände
hem 1194 benådades John med förklaringen att han förletts av sin omgivning. Disneys
påstående att han fängslades är alltså felaktigt. Under resten av broderns
regering tycks han ha förhållit sig lojal. Efter Rickards död 1199 besteg Johan
sin broders tron.
Det är svårt
att efter 800 år och med det knappa material jag haft till förfogande bedöma
Johan som regent. Den som i likhet med mig sett hela Disneyfilmen om Robin
Hoods äventyr har lärt sig att han rent allmänt var sniken, att han samlade på
dyrbarheter, samt sög på tummen i mellankoliska lägen. Det tycks ligga en viss
sanning i detta. Johan var känd för att samla juveler och sägs ha klätt sig
extravagant Då han var vred kunde han bita sig i fingrarna. Han tycks ha varit
något instabil i karaktären och kunde både visa stor generositet och avundsjuka
gentemot sin omgivning.
I rättvisans namn skall dock framhållas att de pengar
kungen fick in med säkerhet inte bara gick till överflödigt grannlåt. Rikets
problem krävde en jämn inströmning av pengar till statskassan, eller åtminstone
av produkter som kunde omsättas i pengar. Det stora utrikespolitiska problemet
under Johans regering var, som vanligt när det gäller England, Frankrike. Vid
denna tid ägde den engelske kungen flera landområden i dagens Frankrike;
exempelvis Normandie och I början av Johans regeringstid gick stora delar av
dessa kontinentala besittningar förlorade till franske kungen. Det gällde nu
både att försöka återta dem och att förhindra att själva England invaderades av
Frankrike. Ett sådant företag krävde naturligtvis pengar, både till
uppsättandet av flotta och här och till att sluta allianser med Frankrikes
potentiella motståndare på kontinenten. Johan lär ha varit duktig på att finna
ut nya skatter; bland annat infördes en skatt på all import och export, vilket
var nytt vid denna tid. Detta irriterade förmodligen dem som sysslade med
handel men knappast ”de fattiga”, som vi ju lärt oss att kungen gav sig på av
rent djävelskap. Det är väl inte heller sannolikt att ett statsöverhuvud vars
mål är att skaffa pengar, om det nu beror på snikenhet eller görs för att rädda
finanserna, i första hand ger sig på folk som inte har mycket pengar. Man kan snarare
förvänta sig att han.. råkar i konflikt med samhällets högre klasser som adeln
eller prästerskapet. Så blev också fallet för Johan. Högadeln ålades att bidra
till bekostandet av kriget i Frankrike och de som vägrade straffades
strängt. Vid ett tillfälle sändes en adelsman
som nekat att betala en högre summa i exil och hans hustru och en son sattes i
fängelse där de avled. Sådana metoder gör inte statsmän populära och det faktum
att framgångarna i kriget på sikt uteblev försvagades ytterligare kungens
ställning i förhållande till storbaronerna. Adeln i norra England var särskilt
kritisk eftersom man inte påverkades direkt av kriget i Frankrike. Till detta skall läggas att prinsen på kung
Rickards tid tycks ha haft för vana att inleda sexuella förbindelser med gifta
kvinnor ur adelsståndet, trots att han själv var gift.[2]
Även om detta verkar ha upphört efter tronbestigningen var beteendet av
förstårliga skäl inte populärt hos adeln.
Som om detta
inte räckte kom Johan i konflikt med påven, vilket han inte var ensam om bland
dåtidens europeiska furstar. Till följd av oenighet angående kandidaturen till
ny ärkebiskop av Canterbury blev England först belagt med interdikt och Johan själv
därefter bannlyst. Kungen drog då helt sonika in inkomsterna för de biskopar
och abbotar som stödde Rom och lade beslag på dem för egen räkning. När rykten
börjat gå att påven ämnade låta Frankrikes kung avsätta Johan i hans namn, gav
Johan emellertid upp och erkände påven som sin länsherre år 1213. Kung Johan var överhuvudtaget inte känd för undergivenhet mot katolsk ortodoxi: en del har till och med tvivlat på att han överhuvudtaget haft någon religiös tro. Bland annat skall han ha uttryckt tvivel på Jesu uppståndelse. Samtidigt är det tydligt att han deltagit i de religiösa ceremonier en kung förväntades medverka i och vissa präster lär han ha kommit väl överens med. Om han slarvat med att ta nattvarden visar bevarade räkenskaper i gengäld på gåvor till de fattiga, alltså motsatsen till vad vi lärt oss. Förmodligen är det konflikterna med kyrkan, vilka varken är specifika för Johan bland dåtida kungar eller avslöjar något om hans ”grymhet”/”godhet” i allmänhet, som i sentida skönlitteratur och dramatiseringar förvanskats till förföljelse av godhjärtade präster och munkar.
Efter
uppgörelsen med påven återupptog Johan striden med franske kungen. Att kriget
åter blev ett nederlag tycks ha berott mer på högadelns ovilja att samarbeta
med kungen än på inkompetens från hans sida. Då Johan återkom till England
hösten 1214 låg uppror i luften. Rebellerna var huvudsakligen adelsmän från
norr. Johan försökte vinna tid i väntan på stöd av påven, som hade allt
intresse av att skydda sin vasall efter deras ingångna avtal. Roms garanti kom
i början av 1215 men rebellerna hade då hunnit organisera sig och i juni tvingades kungen
gå med på den uppgörelse som blev känd som Magna charta och som utarbetats med
hjälp av biskopen av Canterbury. Bestämmelserna var snarare inriktade på att
garantera adelns och kyrkans rättsäkerhet än folkets men innebar i alla fall
att kungens skattepolitik övervakades av ett råd. Trots överenskommelsen bröt
inbördeskrig ut mellan kungen och baronerna en kort tid senare. Rebellerna
erbjöd den franske kungens son Englands krona men detta skrämde å andra sidan
en del av dem att återvända till Johans parti. Mitt under inbördeskriget dog
Johan av difteri i oktober 1216. Kriget fortsatte dock till följande år.
Politiskt blev resultatet att Johans ätt satt kvar på tronen men att Magna
charta å andra sidan bekräftades som grundval för rikets styrelse.
Som jag ovan
konstaterat är det svårt att, med utgångspunkt från mitt knapphändiga källmaterial
definiera Johan som regent. De negativa drag vi vanligen förknippar honom med
är som vi sett inte helt gripna ur luften. Samtidigt är det tydligt att
problemen var många och behovet av pengar stort. Det står också klart att det
inte var ”folket” som i första hand fick lida av Johans skattepolitik utan
makteliten inom adeln och kyrkan. Kungen förlorade flera av sina franska
landområden och statsmän som har otur bedöms sällan positivt av eftervärlden.
Det faktum att den äldre brodern Rickard på sin tid deltog i korståg, det
ärofullaste en kristen furste kunde göra under tidig medeltid, har säkert också
spelat en roll. Alla vet att en ”hjälte” fordrar en ”skurk” som kontrast. Om Johan
hade tendenser till snikenhet var han med visshet inte ensam om det. Som
Jonathan Lindström skriver om den med Johan samtida lundabiskopen Andreas i sin
nyligen utkomna bok biskopen och
korståget: ”Det var inte han utan tiden som var sniken”. Även om det inte
är någon förtjänst hos kungen är det slutligen värt att notera att ”Johan utan
land” faktiskt blev stamfar för en ny gren inom ätten Plantagenet. Fram till
sekelskiftet 1400 var de engelska kungarna ättlingar till honom i rakt
nedstigande led. Därefter splittrades familjen i flera grenar och så småningom
tog nya släkter över tronen. Eftersom alla dessa släkter bygger sina
tronanspråk på släktskap med den föregående dynastin är det ändå så att den engelska
drottningen än i dag härstammar från den av tradition föraktade ”Johan utan
land”, som 800 år efter sin död varje år görs till åtlöje för historiskt
ovetande svenskar. Detta är värt att tänka på nästa gång ni ser Kalle Anka.
God jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar