En krigares hemkomst

Tidigt på morgonen 13 december 1715 ösregnade det vid det lilla fiskelägret Skåre utanför Trelleborg. Såväl historiker som skönlitterära författare avger denna väderrapport när de beskriver dagens händelser. Denna regniga luciamorgon, som ännu inte firades på det sätt vi är vana vid, landsteg en grupp män från en roddbåt vid fiskelägret. En av dem var Sveriges envåldshärskare, hans majestät konung Karl XII.

Det var femton år sedan kungen senast satt sin fot på svensk mark, åtminstone om man tillämpar vår tids geografiska definition av ”Sverige”, vilket kungen inte nödvändigtvis behöver ha gjort. Han kom närmast från den svenska besittningen Stralsund i Tyskland, som stått i begrepp att kapitulera för fienden då han slutligen lämnat staden några dagar tidigare. Även om man räknade bort de perioder kungen vistats på svenskägt område hade han mest varit utomlands de senaste fjorton-femton åren. Han hade, för att citera vad Strindberg låter taffeltäckaren Hultman säga i Karl XII, rört sig i ”Sachsens städer, i Polens landsbygder, kring Rysslands slätter och Turkiets lustgårdar” och han hade upplevt många bittra stunder: Hans baltiska besittningar hade tagits av ryssarna, de tyska tycktes stå i begrepp att hamna under preussiskt styre och Finland, som varit en del av riket i 600 år, var i stort sett ockuperat av ryssarna. Två gånger hade han tvingats lämna sina soldater för att undvika att bli krigsfånge. Den första av dessa gånger hade den general som fått ansvaret att leda armén i hans ställe helt sonika kapitulerat utan strid och därmed avsevärt förlängt hans vistelse på turkiskt område. De flesta gamla veteraner han litat på som ung var döda eller krigsfångar och det sista året i Turkiet hade han själv varit föga bättre än sultanens fånge. Ovanpå allt detta kom han hem till ett land som några år tidigare drabbats av pesten och som mycket väl kunde tänkas bli invaderat av fienden inom en snar framtid.

Vad tänkte 33åringen som stod på stranden i Skåre den där regniga decembermorgonen. Vad kände han vid återkomsten till sitt sargade rike?

Heidenstam och Strindberg tar var för sig upp denna fråga i sina litterära och dramatiska gestaltningar av kungen från åren kring förra sekelskiftet. De båda antagonisterna är i själva verket ganska eniga i sin dubbeltydiga framsällning av Karl, även om Heidenstam är mer positiv än Strindberg. Den senare framhåller åtskilliga gånger i sin pjäs, som börjar just med kungens ankomst till Skåne, att han är sjuk. I första akten framträder han utan att säga ett hörbart ord och han beskrivs som ”blek och frusen”. I nästa akt beskriver ett ögonvittne honom som ”en död man vars hydda går omkring och spökar” och det berättas att kungen har halsfluss. När han strax därefter gör sin entré är ansiktet ”sjukligt askgrått”. I alla akter där kungen är på scen en längre stund ligger han till sängs kortare eller längre perioder. Han anklagas också öppet för feghet, eftersom han på grund av blygsel över sitt nederlag inte vågar återvända till Stockholm. Vidare misstror kungen sin svåger Fredrik av Hessen, som han inför Ulrika Eleonora rent ut betecknar som ”ett svin”. Han antyder också bitterhet mot folket för deras kritik, då han i andra akten konstaterar: ”De är onda på mig för att jag inte är död”. De oppositionellas representanter betecknar å sin sida regelbundet kungen som ”boven” och en av dem, en hemkommen krigsfånge från Sibirien, går i pjäsens upptakt så långt att han söker mörda kungen genom att tända en falsk fyr för dennes fartyg.

 Ändå saknar Karl långtifrån energi och utstrålning: I första akten får hans blotta åsyn de kritiska ständerna att ödmjukt falla på knä.  Han kan både föra politiska samtal med Görtz och utan vidare spisning kasta ut besvärliga kvinnor.

Heidenstam förmedlar samma blandning av skam, besvikelse och storhet hos den hemvändande Karl XII i sin karolinernovell kungsritten. Under resan från Stralsund känner kungen stark bitterhet mot sitt folk, som han vet till stora delar är emot honom. Det sägs uttryckligen att han inte vill visa sig för stockholmarna och sina närmaste som en förlorare. Han tänker på det orättvisa i att de som stupat blir hyllade, medan de som överlevt föraktas. För en krigare finns det uppenbarligen bara två möjligheter; att segra eller dö. (Man känner igen tonen från den ovan citerade repliken i Strindbergs pjäs). Ändå är kungen bistert övertygad om att han skall återvinna folkets lojalitet; inte genom skräckvälde utan genom tapperhet och beslutsamhet. Så vill han visa svenskarna att ”de ännu voro (är), honom trogna”.

Även om Strindberg betonar kungens svaga sidor kan sammanfattande konstateras att Karl XII i båda dessa framställningar visserligen är deprimerad av sina många motgångar men långt ifrån krossad.

Övergår man till att granska moderna historikers beskrivning av kungen och av folkets syn på honom i december 1715 finner man, kanske med viss förvåning, att bilden blir helt annorlunda. Med hänsyn till vad kungen och riket gått igenom vore det helt naturligt om han känt sig sjuk och olycklig vid hemkomsten. Istället tycks han ha varit full av optimism. De som sett honom före kriget sade visserligen att kungen verkade äldre rent fysiskt och det syntes att krigets prövningar satt sina spår men i kontakten med sin omgivning var han öppnare och mindre blyg än förr. En diplomat, som Liljegren citerar, skriver att de som känt kungen tidigare aldrig sett honom så tillgänglig och glad under hans framgångsdagar som vid återkomsten till det hotade Sverige. Den enda antydan till sjukdom som tycks ha funnits är ”en envis hosta”, som Hatton omtalar i sin brett upplagda bok om Karl XII; (något som Liljegren inte alls nämner). Postmästaren i Ystad, dit Karl kom på eftermiddagen 13 december, betecknade kungen som ”vid god hälsa”, i ett brev till Stockholm. I ett eget brev till sin syster sade sig Karl vara säker på att alla svårigheter skulle kunna redas ut. Han försäkrade henne också att han gärna hade velat träffa henne i Stockholm men att han helt enkelt inte kunde resa dit. Däremot tog han emot många gäster i sitt högkvarter i Ystad. En av dem var svågern Fredrik av Hessen som han, långt ifrån att avfärda som ”ett svin”, prisade för stora förtjänster. Överhuvudtaget tycks kungen ha varit angelägen om att kväva, eller dämpa, alla motsättningar inom familjen genom att helt enkelt ignorera dem. De två kandidater som stod närmast att efterträda honom om han dog, svågern Fredrik och systersonen Karl Fredrik av Holstein, behandlades med lika stor uppmärksamhet då de besökte kungen.

Det finns heller inte några spår i källorna av öppet uttalad kritik mot Karl XII vid hemkomsten och allra minst några mordförsök. Tvärtom. I det ovan citerade brevet talar postmästaren i Ystad om ”den glädjesolen”, som i femton år och mer ”förnekat Sveriges barn sin ljuvaste och angenämaste glans” men som nu åter var upprunnen ”i vårt Svea rike”. Att kungen kommit till staden var ”till allas nöje och hjärtans glädje”. Den kritik som ändå fanns tycktes kungen ta med gott humör. Då han fick veta att en general dömts till döden bland annat för att ha kritiserat honom, konstaterade han leende att om detta skulle medföra dödsstraff blev det inte många innevånare kvar i riket. Någon bitterhet mot folket tycks således inte ha funnits hos den hemkomne suveränen.

Naturligtvis fanns det svenskar som kritiserade kungen i december 1715, så som maktens innehavare alltid blir kritiserade och visst önskade man, som Liljegren skriver, att kriget som pågått i femton år skulle ta slut, något annat vore underligt men det var långtifrån fråga om det hat mot Karl XII som Strindberg förmedlar. Inte heller var kungen å sin sida bitter på folket för rikets motgångar; den bilden har utformats av senare tiders föreställningar om hur ”despoter” beter sig när de misslyckats. Kanske kände kung och folk en ömsesidig glädje i december 1715; kungen för att han var på egen mark och hade helt fria händer att agera, folket för att de hoppades att kungens hemkomst skulle leda till fred. Om så var fallet bedrog sig båda parter. Kriget skulle fortsätta ytterligare sex år och även om kungen nu var sin egen herre hade han bara knappt tre år kvar att leva. När han dog var stormakten han i så många år kämpat för krossad.