Karl XII är
en av våra mest omtalade kungar. Hur lite historia man än kan har alla svenskar
någon gång hört hans namn och vet ungefär när han levde. Karl är också en av de
få svenska kungar vars liv och öde omdebatterats i utlandet kort efter deras
död, ja till och med medan de fortfarande levde.[1]
En nutida svensk som intresserar sig för Karl XII utan att vara professionell
forskare känner förmodligen också till namnen på några av dem som ingick i
kungens omgivning, som kanslichefen Piper, generalen Rehnsköld och
”finansministern” Görtz. Under de första krigsåren, från strax efter inmarschen
i Polen fram till Poltava, fanns emellertid en person i kungens närhet som inte
hade någon större betydelse för krigsförloppet men som för Karl själv kanske
var en av de viktigaste människorna i livet. Då man läser om deras relation
antyds sidor hos Karl XII som man normalt inte förknippar med "den store
krigaren".
Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental
var en av de småfurstar Tyskland vimlade av före enandet 1871. Han tillhörde en
sidolinje av huset Württemberg och föddes i Stuttgart 1689. Fadern, Fredrik
Carl, deltog i ”stora alliansen” mot Frankrike på 1690-talet men råkade
olyckligt nog i fångenskap. Så småningom släptes han fri men dog i syfilis
1697, då tredje sonen Maximilian var åtta år. För en obetydlig småfurste utan
någon större arvslott att se fram emot var i dåtidens Europa militärlivet i
stort sett det enda till buds stående yrkesvalet. Då Maximilian, eller Max som
han kallades, kommit upp i tonåren var det dags att starta utbildningen till
krigare på allvar. Vid denna tid hade Karl XII just vunnit sina första segrar i
”Stora nordiska kriget”. Förmodligen ansåg Max mor, en tysk furstinna, att
sonen inte kunde finna en bättre lärare i krigaryrket. Med ett rekommendationsbrev
på fickan sändes pojken till Polen och anslöt sig till den svenska hären under
tidiga våren 1703.
Av de
ströuppgifter som återges i olika historiska verk framgår att nykomlingen blev
väl mottagen. Peter From betecknar i sin bok Katastrofen vid Poltava prins Max som något av en svensk maskot och
källorna är eniga om att kungen tyckte mycket om sin skyddsling och tidigt lät
honom vistas i sin omedelbara närhet. En episod från våren 1706 är särskild
anmärkningsvärd därför att den illustrerar det verkligt personliga förhållandet
mellan kung Karl och den obetydlige småfursten. En kväll kom
den 17-årige prinsen in i kungens kammare för att önska godnatt. Kungen låste
dörren och frågade pojken var han varit tidigare på kvällen. När Max svarat berättade
kungen att han under natten i hemlighet tänkte rida till en annan svensk
förläggning och att prinsen skulle hålla sig redo utan att säga något. Max
tackade för upplysningen, varpå Karl svarade: ”Jag måste säga er detta. Annars
skulle ni söka mig överallt förgäves. I framtiden skall jag alltid tala om när
jag rider ut”. Vid tvåtiden red de iväg helt ensamma och utan att någon fått
veta det. Man kan föreställa sig hur spännande detta äventyr måste ha varit för
den unge prinsen och för sin fantasi får man lätt bilden av två bröder som på
egen hand rider på upptäcktsfärd.[2]
Att rida med Karl XII innebar dock inte bara spänning utan också stora risker.
I början av 1708 var det nära att den 19-årige prinsen tagits till fånga av
ryssarna i staden Grodno och några månader senare sårades han lätt vid floden
Berezina. Han hade medvetet blottställt sig för att skydda kungen, eftersom ”det
är bättre att de får några av oss än honom”. Sedan prinsen blesserats viskade
han till en man vid sin sida i bästa Karl XII-stil: ”Jag är skjuten. Låt inte
någon något märka därom". Att kungen
verkligen brydde sig om prinsen på ett personligt plan visas av att han under
förberedelserna inför slaget vid Holowczyn i juli 1708 förmanade sin skyddsling: ”Skona
er själv. Jag skall låta meddela er när det blir allvar”. Detta från en man som
aldrig undandrog sig själv några risker. På vintern 1708 betraktades Max
uppenbarligen som färdigutbildad soldat och utsågs till chef för Skånska
ståndsdragonerna. I den egenskapen deltog han i slaget vid Poltava i juni 1709.
Prinsen stred tappert och lyckades erövra flera ryska fanor. När fienden
trängde sig allt närmare ropade han på svenska till sina sviktande mannar: ”Den
som är en duktig karl ställer sig bredvid mig”. Tillslut tvingades Max dock ge
sig fången. När kungen fick veta vad som hänt konstaterade han att om alla
varit lika tappra som prinsen skulle svenskarna ha vunnit slaget.
En kort tid
senare frigavs Max ur fångenskapen men avled tagiskt nog på vägen hem till
Tyskland. Han blev 20 år gammal. Då dödsbudet nådde karl XII sade kungen
sorgset: ”Han var den bäste av mina vänner”.[3]
Man kan bara spekulera i hur Karl XII
såg på prins Maximilian Emanuel. Prinsen var sju år yngre än kungen men
tydligen också en god kamrat. Av en tillfällighet hade de båda förlorat sina
fäder 1697. Kanske var det en kombination av fosterson och fosterbror som gick
förlorad för Karl i och med prinsens död. Det är också att märka att Max bara
var något år yngre än kungens syster Ulrika Eleonora, blivande drottning av
Sverige. Kanske prins Max blivit svensk prinsgemål eller kung om han fått leva
längre.
[1] Den
andre är Gustav II Adolf.
[2] Denna
berättelse återges av Hans Villius i talboken Jag upplevde hans majestät. Ögonvittnen berättar om Kar XII. Enligt
inläsaren är berättelserna i boken i sin tur hämtade ur Karl XII, ögonvittnen, som sammanställts av tre andra historiker,
bland andra Stig Hadenius. .
[3] Där inte
annat anges är citaten hämtade ur Kenneth Milldoffs inläsning av Katastrofen
vid Poltava av Peter From.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar