Hon föreföll
alldeles lugn då hon fick beskedet. I sitt hjärta hade hon säkert förberett sig
på det oundvikliga ända sedan den sista komplotten till hennes förmån avslöjats
på sensommaren året före. Kanske föraktade hon rentav sin eviga fiende, den
engelska drottningen, som inte förmådde skriva under hennes dödsdom. Vad fanns
egentligen kvar att göra: Var det inte detta Elisabet alltid önskat ända sedan
de båda för snart trettio år sedan bestigit var sin tron, Elisabet den
engelska, Maria Stuart den skotska. Från det ögonblicket och fram till denna
dag hade de två kvinnorna bekämpat varandra även om de i sina brev alltid
låtsats vara vänner. För nästan tjugo år sedan hade den skotska drottningen
ändå flytt till England för att söka sin släktings beskydd mot den upproriska
adeln i sitt hemland Istället hade hon kvarhållits under bevakning. Även om det
aldrig varit fråga om regelrätt fängelse utan snarare om husarrest, hade hon
alla dessa år inte haft fullständig rörelsefrihet och det senaste halvåret hade
hon otvetydigt varit engelsmännens fånge. 7 februari 1587 kom så det
slutgiltiga beskedet, drottning Elisabet av England hade dömt drottning Maria
av Skottland till döden.[1]
Om de två
budbärarna väntat tårar och böner om nåd tog de miste. Drottningen gjorde
korstecknet och sa: ”Lovad vare Gud för den underrättelse ni överbringar till
mig”. Äntligen hade hennes lidanden nått sitt slut och hon skulle dessutom få
nåden att dö för den sanna katolska tron.
Hon begärde endast att få ha sin katolske biktfar vid sin sida och att
avrättningen skulle uppskjutas, så att hon fick mera tid att förbereda sig.
Båda önskningarna avslogs. Avrättningen skulle ske nästa dag och endast
protestantiska präster kunde godtas, förklarades det. Drottningen vägrade stolt
att ta emot någon sådan gudsman och började därefter lugnt förbereda sig för
döden. Hon gjorde det med samma noggrannhet som hon i sin makts dagar skulle ha
förberett en statsceremoni. För denna kvinna var döden lika mycket
representativ plikt som slutet på det egna livet. Efter kvällsvarden tog hon
farväl av de tjänare hon fått behålla och manade dem att hålla ihop och hålla
fast vid den sanna katolska tron. Hon bad dem om förlåtelse för allt ont hon
kunnat göra dem och överlämnade små gåvor till var och en. Deras sorg rörde
henne själv till tårar. Så reste sig drottningen och gick in i sitt arbetsrum
för att skriva några sista brev. Bland annat bad hon den franske kungen, en FD
svåger, ta hand om hennes kvarvarande anställda. Sedan lade hon sig på sängen för
att vila.
Vad tänkte
kvinnan som låg på en säng i Fotheringhay castle i Northamptonshire natten 7-8
februari 1587 och väntade på döden? Rimligen bör datumet ha frapperat henne.
Nästan på dagen 20 år tidigare, 10 februari 1567, hade hennes dåvarande man,
Henry Darnley, hittats död i trädgården till det hus i utkanten av Edinburgh där
han för tillfället bodde. Huset hade sprängts i luften och Darnley strypts,
eller kanske fått gift. Rykten började genast gå att drottningen varit
inblandad och när hon några månader senare gifte sig med earlen av Bothwell,
som allmänt pekades ut som ansvarig för Darnleys död, ansågs misstankarna
bekräftade. Adeln revolterade. Bothwell tvingades fly och drottningen avsattes.[2]
Efter en tids internering på ett avlägset slott hade hon sökt återta sin tron
men lidit nederlag och tvingats fly till England. Här hade en kommission
tillsats för att reda ut frågetecknen kring Darnleys död. Något säkert svar
hade man inte fått men misstankarna om drottningens delaktighet ansågs
tillräckligt sannolika för att motivera att hon kvarhölls i landet. Sedan dess
hade nära två årtionden förflutit. Tänkte drottningen på Darnley och Bothwell
denna natt. Såg hon det som snart skulle ske som Guds straff för hennes synder?
Kanske gick hennes tankar till forna dagars storhet. I sin ungdom hade hon
varit gift med en fransk kung och delat hans tron. Med vilken kraft skulle hon
inte ha hävdat sina anspråk på Englands tron om han fått leva längre! I denna
stund hade hon kunnat vara drottning över tre riken och lett ett mäktigt block
i Väst och Nordeuropa. I stället var hon en fånge som inväntade sin avrättning.
Kanske betänkte hon den unika roll hon snart skulle spela och de följder det
kunde få för andra furstar. Maria Stuart var den förste suveränen i Europa som
avrättades för att ha begått brottsliga handlingar. Att kungar avsattes var
inte så ovanligt, särskilt inte i medeltidens England. Att de mördades var ännu
vanligare. Att en regerande furste dömdes till döden av en domstol var däremot
revolutionerande: Det visade att regenter kunde dömas på samma sätt som sina
undersåtar. Under kommande sekler skulle flera europeiska kungar och
drottningar dela Maria Stuarts öde.[3]
Förutsåg hon detta under sin sista natt eller kände hon helt enkelt en lättnad
att allt snart skulle vara över? Anförtrodde hon lugnt sin själ i Herrens
händer? Spekulationer utan svar men lockande för eftervärlden.
Vid
åttatiden på morgonen knackade det på dörren till drottningens svit. Traktens
sheriff trädde in och bugade djupt:
- Madame, lorderna väntar er och har sänt mig”.
- Madame, lorderna väntar er och har sänt mig”.
- Låt oss gå”.
Allt var som om hon hade varit i sitt eget
palats och gått till en rådplägning med ministrarna. Drottningen hade klätt sig omsorgsfullt för
den sista ceremonin i sitt liv. Hon bar vita skor och vit slöja, såsom det
anstod en änkedrottning[4].
Hon var klädd i svart mantel och mörkbrun överklänning med sobelbräm. Under
detta bar hon en röd klänning, för att blodet inte skulle missfärga klädet.
Kring halsen hängde ett krucifix i guld och i handen höll hon ett kors av
elfenben. Hennes släp var så långt att en kammarherre måste hålla upp det. När
denne kammarherre, som fått i uppdrag att framföra budskapet om drottningens
död till hennes son i Skottland, började gråta vid tanken på sin svåra uppgift
sade hans härskarinna: ”Gläd dig åt att mina lidanden snart är över. Säg min
son att jag aldrig gjort något som kunnat skada honom och att jag dog som en
sann katolik, en sann skotska och en sann furstinna.” Därefter bad hon de två högadelsmän
som officiellt representerade den engelska drottningen att få ha några av sina
hovdamer hos sig till slutet. Detta stämde inte med det uppgjorda ”schemat”
enligt vilket drottningens uppvaktning, med undantag av kammarherren, inte
skulle närvara vid avrättningen. Earlen av Kent invände att man inte önskade
att hovdamernas sorg skulle störa åskådarna. Drottningen gav sig inte. Hon
lovade att hennes damer skulle uppföra sig väl. Förresten var hon säker på att
Elisabet inte skulle neka henne att ha sina daner vid sin sida. Om hon så varit
av lägre rang skulle den engelska drottningen inte varit så hårdhjärtad. Och,
tillade hon betydelsefullt: ”Jag är hennes nära släkting. änka efter konungen
av Frankrike och smord drottning av Skottland”. Hennes önskan beviljades och
därmed gick hon in i salen där avrättningen skulle ske och en stor samling
adelsmän väntade.
In i det
sista rasade striden mellan katolicism och protestantism i Maria Stuarts liv.
Som nämnts tilläts hennes katolske biktfar inte att närvara men en
protestantisk präst från en kyrka i närheten hade kommit för att förrätta
predikan. Maria var dock lika envis som sina fiender; hon vägrade hårdnackat
att lyssna till en ”kättare” och överröstade hans ord med sina katolska böner. När
prästen slutligen tystnat bad hon på engelska för den hårt prövade katolska
kyrkan och gav sina fiender förlåtelse för att de önskat hennes död. Då bödeln
enligt sedvana bad om ursäkt för att han nu måste döda henne, upprepade hon att
döden för henne endast innebar befrielse. Ett vittne uppgav senare att hon
verkligen tyckts ivrig att få lämna jordelivet.
Medan allt
detta pågick började uppvaktningen klä av drottningen, så att hon slutligen
stod iförd endast sin röda klänning och röda handskar. Efter att ha påmint
hovdamerna att inte gråta lade drottningen sitt huvud på stupstocken och
inväntade döden Som ofta var fallet träffade dock bödeln inte genast rätt. I
själva verket krävdes det tre hugg innan huvudet skildes från kroppen.
Så slutade
ett stormigt liv men avrättningen hade gjort Maria Stuart odödlig. Även om det
i vår tid kanske inte görs så många pjäser och filmer om henne är hon för alltid
förknippad med sin rival och släkting Elisabet och så länge man minns och
diskuterar Elisabet kommer man också att minnas och diskutera Maria Stuart.
Egendomligt nog var den skotska drottningens valspråk ”I mitt slut är min
begynnelse”. Avrättningen 8 februari 1587 gav henne rätt.[5]
[1] Dvs
bekräftat den dom som en adlig domstol fällt på hösten 1586.
[2] Därmed
inte sagt att adeln i gemen var oskyldig till Darnleys död eller av moraliska
skäl ogillade Bothwell. Dåtidens skotska adel synes ha varit något av det mest
opålitliga i historien. ”En skara rovfåglar” kallar Villius dem och Zweig
skriver att det enda som kunde förena dessa inbördes oense småfurstar var
kampen mot en kung drottning, som försökte styra dem. Vad man vände sig mot i
detta fall var snarast drottningens oförblommerade lidelse för hennes makes
mördare
[3] Ändå är
Maria Stuarts öde fortfarande unikt. Av alla de europeiska kungligheter som
avrättats i modern tid är hon den enda som dödats utanför sitt eget land och på
befallning en annan regerande suverän. Dessutom brukar kungligheter som regel
avrättas först efter att monarkin avskaffats i deras riken. När Maria Stuart
halshöggs var Skottland fortfarande en monarki vilket ju är fallet än idag,
även om man nu är en del av Storbritannien
[4] Man kan
undra vem hon sörjde, om det nu inte var det egna ödet. En kvalificerad
gissning är att det var den första gemålen, Frans II av Frankrike. Även om
deras äktenskap varit kort hade det gett Maria en framträdande ställning, som
hon förlorat i och med hans död. Som vi skall se åberopade hon in i det sista
sin särställning som fransk änkedrottning.
[5] Min
skildring bygger på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar