Den som
studerar kungahusens historia kan försynt undra varför Tv-producenter och
manusförfattare envisas med att hitta på berättelser om fiktiva familjer och
deras inbördes intriger. Det finns tillräckligt material till åtskilliga
skandalromaner hos de gamla dynastierna. Förr i världen utnyttjades detta stoff
av de stora mästarna. Alexandre Dumas berättelse om de tre musketörerna bygger
delvis på en sådan historia ur verkligheten. En liten episod från 1700-talets
Versailles, som kanske inte skulle duga för en hel roman men åtminstone till
ett kapitel eller en kortare fars i TV, är småkriget mellan älskarinnan och
kronprinsessan.
I början av
1770-talet härskade Ludvig XV i Frankrike. Han var 60 år gammal och hade varit
kung sedan han var 5. Egentligen ville han nog aldrig bli kung. Allra bäst
trivdes han i mindre, intimare kretsar, gärna med en attraktiv dam i spetsen. I
vår tid är han nog mest känd just för sina många älskarinnor. I slutet av
1760-talet hade den mest kända av dessa, Madame Pompadour nyligen avlidit. Hon
ersattes snart av en kvinna som egentligen hette Jeanne Bécu. Jeannes familj på
moderns sida kom från ganska enkla förhållanden men hade ändå lyckats ställa
det så bra för sig att flera släktingar till henne hade anställning på
tjänarnivå både vid hovet och i andra finare hushåll. Vem flickans far var är
okänt men det är tänkbart att han var en munk som fördrivits från sitt kloster.
Jeanne vistades några år i en klosterskola, där eleverna inte enbart lärde sig
att be och sköta ett hushåll utan även konsten att mucisera, dansa och teckna. Den
unga flickan tycks också tidigt ha behärskat konsten att attrahera karlar.
Efter att ha lämnat skolan vid 14 års ålder lyckades hon bli indragen i flera
kärlekshistorier på de platser där hon fick anställning. Det är sannolikt att
hon fick en dotter med en av sina arbetsgivare. Slutligen kom Jeanne i kontakt med
greve Jean-Baptiste du Barry, en fattig adelsman som i realiteten inte tycks ha
varit något annat än hallick åt furstar och andra förnäma personer vid hovet.
Hans stora dröm var att få en av sina flickor ”anställd” på posten som HM
konungens officiella mätress. Tillsvidare nöjde han sig med att ta Jeannes
tjänster i anspråk för egen del och presenterade henne offentligt som sin
älskarinna. Detta hindrade å andra sidan inte greven att ”låna ut” Jeanne, som
nu var lite över 20 år, till personer av högre rang. Eftersom tanken var att
hon på sikt skulle bli kungens favorit fick hon samtidigt undervisning i hur
man uppförde sig vid hovet. På våren 1768 kom Jeanne för första gången till
slottet I Versallies där Ludvig XV snart fick ögonen på henne.[1] Sedan
det visat sig att damen både var frisk och attraktiv förklarade kungen att hon
skulle bli hans mätress. Då man invände att hon var av alltför låg börd för denna
post svarade Ludvig att man väl fick gifta bort henne med en adelsman, vilket
också skedde på hösten 1768.[2] Den
utvalde var ingen annan än greve Guillaume du Barry, bror till hallicken
Jean-Baptiste. Genom detta giftermål, som var rent formellt, hade Jeanne Bécu
blivit Madame du Barry, det namn hon är känd under i historien. I april 1769
presenterades hon officiellt vid hovet under sitt nya namn och hade därmed fått
rätt att på jämställd fot röra sig bland hovets förnämsta medlemmar. Många av
dessa var emellertid fortfarande chockerade över att en kvinna av bondesläkt,
vars far till på köpet var okänd, fått en sådan ställning. Bland de mest
upprörda var kungens tre ogifta döttrar. Inom kort fick de ett utmärkt
tillfälle att ta hämnd på den ”skamlösa” kvinnan i och med att en nykomling av
långt förnämare börd dök upp på scenen. I maj 1770, alltså något år efter du
Barrys ankomst, anlände den 14-åriga ärkehertiginnan Marie Antoinette av
Österrike till hovet för att gifta sig med kronprins Ludvig. Flickan var inte
särskilt intellektuellt begåvad men glad, livlig och charmerande. En sak hon
dessvärre inte fått undervisning i inför avresan från Wien var förekomsten av
kungliga älskarinnor vid franska hovet och hur man som nykomling bäst borde förhålla
sig till sådana. När prinsessan i samband med det första mötet med hovet på
slottet La Muette såg en kvinna med stora blå ögon, fyllig barm och översållad
med smycken nyfiket betrakta henne, frågade hon sin nya hovmästarinna vem damen
var. Den etikettsmedvetna men diplomattiska hovdamen svarade att kvinnan i
fråga ”var kungen till behag”. Prinsessan utropade glatt: ”Åh, då är vi
rivaler, för jag vill också vara kungen till behag”. I själva verket utbröt
snart ett mindre krig mellan Madame du Barry och tronföljarens hustru och det
fördes på det effektivaste sätt man kunde tänka sig vid hovet i Versailles,
genom etikettens oomkullrunkliga system. Kungens tre döttrar, ”Mesdames Tantes”,
som de kallades, lärde raskt sin ingifta brorsdotter vad hon ”behövde veta” om
livet vid hovet. Framför allt lärde de henne att förakta faderns mätress.
Eftersom Madame du Barry inte fick tilltala den nya kronprinsessan utan att
först ha blivit tilltalad var det lätt att ignorera henne: Marie Antoinette
sade helt enkelt inte ett ord till mätressen. För oss kan detta verka som en
bagatell, särskilt med tanke på att Jeanne var kungens favorit och fick allt
hon pekade på. Men det faktum att hovets första dam så tydligt tog avstånd från
henne visade att Madame du Barry inte var allsmäktig och gav vind i seglen åt
dem som ogillade henne. Ludvig XV var möjligen innerst inne road över denna
ministrid men han avskydde etikettsbråk och andra liknande tvistigheter.
Dessutom var det naturligtvis inte önskvärt att någon öppet ifrågasatte vilka
kvinnor konungen av Frankrike behagade umgås med. Han beslöt sig för att
ingripa.
Nu inleddes
en följetong med samtal och skrivelser fram och tillbaka. Vi måste minnas att
mycket stod på spel. En utländsk prinsessa hade som deluppgift att skapa goda
relationer mellan sitt födelseland och det land dit hon skickats för giftermål.
Att i den situationen negligera en person som kungen i det nya hemlandet
uppskattade var snudd på förräderi. Det kunde leda till att en allians uppbyggd
genom år av tålmodigt arbete raserades på ett par minuter. Dessutom hade Marie
Antoinette ännu inte lyckats ha fullbordat samlag med sin man, vilket
teoretiskt innebar att deras äktenskap kunde upplösas. Alltså blev den privata
tvisten mellan prinsessan och mätressen en statsangelägenhet i två europeiska
stormakter. Ludvig XV bad den österrikiske ambassadören övertala Marie
Antoinette att ge med sig och man kom överens att diplomaten vid en mottagning
skulle börja konversera Madame du Barry, varvid prinsessan ”av en slump” skulle
gå fram och hälsa på både ambassadören och mätressen. Nyheten kom olyckligtvis
ut i förtid (få saker var hemliga i Versallies), och just som det stora
ögonblicket var inne ingrep kungens äldsta hemmavarande dotter i handlingen. Hon gick fram
till Marie Antoinette och sade i bestämd ton: ”Det är dags att gå. Vi måste
vänta på kungen hos min syster Victoire”. Prinsessan lydde genast uppmaningen,
kanske av rädsla, kanske glad att få en anledning att ställa in det avtalade
mötet. Nu blev Ludvig XV arg på allvar: ”Jag märker att era råd inte haft någon
verkan", sade han till Österrikes ambassadör. "Då tvingas jag själv ingripa”.
Ilbud till Maria Teresia i Wien: ”Kungen är rasande. Ärkehertiginnan MÅSTE tala
till Madame du Barry”.[3] I ett personligt brev till dottern påpekade
kejsarinnan i skarpa ordalag att hon måste anpassa sig till sederna vid franska
hovet. Om man begärde något vanhedrande av henne skulle hon naturligtvis säga nej
men det fanns ingen rimlig anledning att avstå från att hälsa på en av kungens
närmaste vänner, oavsett vederbörandes ursprung. Ny scen, nytt förberett ”improviserat”
möte. Denna gång skulle det ske i samband med nyårsmottagningen inför 1772.[4] Om man lyckats bättre med att dölja vad som
var i görningen, kungen tagit sina envisa döttrar i upptuktelse eller Marie
Antoinette insett allvaret i situationen; nu gick allt som det skulle. Som i
förbigående vände sig kronprinsessan åt Madame du Barrys håll och yttrade helt
kort: ”Det är många människor i Versailles idag”.[5] Därmed var allt frid och fröjd och alla
lyckliga, utom ”Mesdames Tantes”, får man förmoda.
Madame du
Barrys välde varade ytterligare drygt två år, till Ludvig XV:s död på våren
1774. Efter att en tid ha tvingats gå i kloster återupptog hon sitt behagliga
liv i den franska societeten, fast hon länge var förbjuden att visa sig i
Versailles. Hon avrättades under revolutionen i december 1793, knappt två
månader efter Marie Antoinette[.6]
[1]
Versallies hade vid denna tid blivit en mindre stad med flera hus förutom det
kungliga residenset
[2] Kungen
hade många ”periodiska” förhållanden med kvinnor av låg börd. Problemet var att
en officiell mätress också hade en viss representativ roll, i synnerhet när
kungen var ogift eller, som i detta fall, änkling. Därav hovets indignation
över den nya favoriten.
[3] De
Österrikiska prinsessorna benämndes ärkehertiginnor och ambassadören kallade
fortfarande Marie Antoinette så i sin korrespondens med kejsarinnan.
[4] Marie
Antoinette hade då bott i Frankrike över 1,5 år.
[5]
Meningarna går isär huruvida Marie Antoinette någonsin talade till Madame du
Barry igen. Zweig menar att så inte var fallet medan Fraser hävdar att hon vid
ett senare tillfälle på liknande sätt fällde några konventionella ord som kunde
anses vara riktade till favoriten, vilket väckte kungens gillande.
[6] Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette från 1933(1989-års svenska utgåva), kapitel IV "Kampen om ett ord",
Antonia fFasers biografi över samma drottning i svensk översättning 2002, kapitel 5/7 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Madame_du_Barry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar