Johan föddes i ett land och en familj som var splittrad av
religionsstrider. Man kan förenklat säga att katolska kyrkans överhöghet var
kastad över ända utan att man ännu hittat någon egentlig ersättare. I en tid då
religionen inte gick ut på att ”tro” i den bemärkelse vi vanligen ger ordet
utan snarare att underkasta sig Gud var osäkerheten om vilken trosriktning som
var den rätta ett allvarligt problem som i högsta grad angick landets
statsöverhuvud. Kungasonen Johan var intresserad av religionsfrågan på ett
personligt plan. I sin ungdom var han omgiven av lärare som studerat vid
protestantiska universitet och släktingar som var katoliker, plus en far som
plundrade och stängde katolska kloster. Då han några år satt inspärrad på
Gripsholm tillsammans med sin katolska hustru, tog han tillfället i akt att
läsa flera teologiska verk. Efter maktövertagandet 1568 skyndade sig den nye
kungen att låta stadfästa den kyrkoordning som i stort sett legat färdig i
konceptform de senaste tio åren. I sin slutgiltiga utformning var
kyrkoordningen, som antogs 1572, en kompromiss mellan katolskt och
protestantiskt. I en avslutande paragraf lät man förstå att tillägg kunde komma
att göras i efterhand, vilket öppnade för ändringar i såväl katolsk som
protestantisk riktning.[1]
Exakt var Johan III egentligen stod i
religiöst avseende var en fråga som debatterades redan av hans samtid. Det
talades lite spydigt om kungens ”egen religion”. Antonio Possevino, ett
sändebud från Rom som vistades i Sverige flera år på 1570-talet, uppgav senare
att kungen faktiskt konverterat till katolicismen inför honom, även om det
skett i hemlighet. Vi kan inte veta om detta påstående är sant men det kan inte
heller avfärdas utan vidare Vad vi vet är att kungen önskat en religion som
byggde på de bruk som gällt i den fornkristna kyrkan och att han uttryckt
åsikten att svenska präster som vigts efter den siste katolske biskopens avgång
1531 inte kunde räknas som fullvärdiga i ämbetet. Under perioden 1574-77 gick
Johan till offensiv på det kyrkliga området. Vid 1574-års riksdag framlade
kungen proposition om diverse ändringar i kyrkans ritual, t.e.x borde ”Fadern”
omtalas i andra person istället för tredje i samband med nattvarden. När
misstankar om att kungen ville återinföra katolicismen luftades förnekade Johan
rasande detta och for ut i förbannelser mot samtidens teologer, som inte gjorde
annat än att åstadkomma splittring. Han framhöll också sin egen, enligt hans
mening, stora kunskap i teologiska frågor. När riksdagen sedan skulle välja ny
ärkebiskop lyckades kungen med adelns hjälp manipulera resultatet så att en man
han själv litade på valdes istället för den kandidat som en majoritet bland
prästerna föreslagit. Nästa steg var införandet av ”Nova ordinantia” en skrift som beskrevs som ett ”tillägg” till
kyrkoordningen från 1571 men som närmast var en ny kyrkolag. Där diskuterades
både olika ritualer inom kyrkan, med särskild betoning på mystiken i nattvarden
och administrativa frågor, som tillvägagångssättet vid biskopsval. I stort sett
innebar den att flera bruk från den katolska tiden återinfördes och att kungens
makt över kyrkan ökade.[2]
Ordinantian antogs med tvekan av det
svenska prästerskapet: Man påpekade dock att man inte tänkte acceptera några
”villfarelser”, vare sig i själva religionen eller i kyrkans ritualer. Det
sista och mest kända steget i Johans kyrkopolitik var den mässordning eller
liturgi som populärt kallas ”Röda boken” och som trycktes 1576. I ett förord
förklarades att syftet med skriften var att hejda den tendens till
disciplinupplösning som gjort sig märkbar inom kyrkan efter reformationen, på
samma sätt som reformationen å sin sida hade motverkat katolska kyrkans tendens
till vidskepelse. Liturgin utgjorde en
blandning av protestantiska och katolska böner men tog också upp böner som
prästen borde be hemma innan han gick till altartjänsten. De katolska inslagen
var särskilt påtagliga i samband med nattvarden. Avvikelserna från
protestantiska mässan var med vår tids ögon inte alltför stora men för dåtida
protestanter var de illavarslande. Då kungen i februari 1577 lade fram
mässordningen för ständerna motiverades den med att prästerskapet behövde
disciplineras i största allmänhet. När prästeståndet följande dag ställdes
inför kungen markerades skillnaden mellan opponenter och anhängare på ett
närmast bibliskt sätt genom att de som stödde liturgin stod på kungens högra
sida. Johans centrala roll framhölls också genom att man uttryckligen framhöll
att kungen själv tolkade liturgin som att den överensstämde med Guds ord.
Kungens parti påpekade dessutom att präster som konstrade kunde riskera att förlora
sina inkomster. För säkerhets skull hade några särskilt högljudda opponenter
försatts ur spel i förväg, dvs. de förvisades från Stockholm. Liturgin antogs
alltså minst sagt under hot. Vad som var tänkt att ena svenska kyrkan visade
sig snart istället splittra den. De missnöjda prästerna fick stöd av kungens
yngre bror, hertig Karl, som gav flera av dem tjänst i sitt hertigdöme. Förutom
kungens olika skrifter hyste kritikerna stor motvilja mot den prästskola som
grundats ute på nuvarande Riddarholmen av en norsk jesuit som i folkmun
kallades ”Klosterlasse”. Denne tvingades så småningom lämna Sverige men den
negativa publiciteten kring honom undergrävde ytterligare kungens kyrkoprogram.
Johan fortsatte dock envist hålla fast vid detta och påpekade vid ett tillfälle
1588 att även om han inte stod under påvens eller någon annan potentats teologiska
överhöghet, fanns det positiva sidor hos katolska kyrkan. Han framhöll också
det gemensamma gods som förenar alla kristna, Som Bibeln och trosbekännelsen.[3]
Även om ungefär hälften av de svenska stiften slutligen uttalade sitt stöd för
kungens liturgi lyckades han aldrig helt tygla oppositionen. Med åren kom andra
politiska problem i förgrunden, som förmådde Johan att närma sig den
protestantiske hertig Karl i strid med adeln; under kyrkostridens dagar var
förhållandet det omvända. Mot slutet av sitt liv förmåddes Johan III göra vissa
eftergifter beträffande liturgin. Året efter kungens död i november 1592,
avskaffades liturgin av Uppsala möte. Därmed hade lutherdomen i stort sett
segrat i kampen om svenskarnas själar för åtskilliga sekler framåt.[4]
[1]
Kyrkoordningen låg i själva verket färdig 1571 och benämns efter detta år. Den
antogs dock inte förrän 1572.
[2] Det är
inte otänkbart att Johans kyrkopolitik inspirerats av Henrik VIII:s modell för
den anglikanska kyrkan, som innebar en blandning av katolskt och
protestantiskt. Henrik strävade efter självständighet från Rom utan att
underkasta sig Luther eller någon annan av tidens andliga ledare. Kungen skulle
vara kyrkans enda överhuvud. Johan kan ha tagit intryck av detta system under
sin vistelse i England vid slutet av 1550-talet
[3]
Förmodligen åsyftas trosbekännelsen från kyrkomötet i Nicaea 325.
[4] Min text
bygger i stor utsträckning på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004,
kapitlet ”kyrkofursten”. Jag har också använt mig av min egen D-uppsats för SU från
2006 Tro eller egennytta, tänkbara motiv
till motståndet mot Johan III:s kyrkopolitik på 1560-talet. En viktig bok
i denna uppsats är Ragnar Ohlssons biografiska studie över biskop Abraham
Angermannus från 1946.Det bär tilläggas att undertiteln på uppsatsen råkat bli felaktig, skall vara "1570-talet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar