6 november 2017

I maj 2016 skrev jag ett inlägg med titeln När historien hålls vid liv. Där diskuteras högtidlighållandet av den historiskt sett ganska obetydlige prins Arthur av Wales vid 500-årsinnet av hans död 2002. Vidare ställs frågan huruvida motsvarande uppmärksamhet och ceremonier skulle ägnas någon av de svenska prinsar genom historien som i likhet med Arthur dött unga och aldrig bestigit tronen.[1]  Texten utgår närmast från att så icke är fallet. Även om jag i princip inte fått anledning att revidera min uppfattning, fick jag nyligen bevis på att våra gamla historiska ikoner alltjämt lever. Detta skedde vid en konsert till Gustav II Adolfs ära i Riddarholmskyrkan i Stockholm på kungens dödsdag 6 november 2017. Musiken som spelades och sångerna som sjöngs hörde visserligen i regel mer till det romantiska 1800-talet än till kungens krigiska och blodiga 1600-tal men känslan och innerligheten i framförandet var utan tvivel äkta.[2] Fanor bars av körens medlemmar, både svenska flaggan och andra baner.[3]  Med tanke på att Finland 2017 firar ett sekel som självständig stat är det inte så konstigt att Gustav Adolfs betydelse för Finland betonades särskilt vid konserten – minnesstunden. Det framhölls att kungen strävat att skapa en trygg östgräns för sitt rike och därför, i motsats till senare både svenska och andra potentater, avstått från att avancera in i Ryssland efter fredsslutet vid Stolbova 1617. Gustav Adolf beskrevs alltså närmast som en av våra största ledare, kanske den störste i äldre tid. Ganska vågat i en tid då dyrkan av det förgångna inte alltid ses med blida ögon, särskilt inte minnet av krigiska monarker.[4]  Stunden i kyrkan var hur som helst både storslagen och värdig, samtidigt som den var trevlig och avspänt naturlig. Så länge det finns människor som förmår minnas det förflutna på det sättet, så länge kommer historien att förbli levande.        

---

[1] Arthur var äldste son till Henrik VII av England. Han avled vid 15 års ålder och den yngre brodern Henrik efterträdde fadern som Henrik VIII.

[2] Undantaget var naturligtvis psalmen ”Förfäras ej, du lilla hop”, som inte bara är samtida med kungen utan också ingick i gudstjänsten före det ödesdigra slaget 1632.

[3]  Dessvärre blev jag inte i tillfälle att avgöra om fanorna stammade från 1600-talet eller var sentida(med undantag av den definitivt moderna svenska flaggan). Med tanke på det historiska värdet hos en regementsfana från 1600-talet är jag böjd att tro att däven de övriga fanor jag såg var sentida

[4] Med tanke på att Gustav Adolf faktiskt tilldelades hederstiteln ”den store” efter sin död, en ära han är ensam om bland svenska kungar, måste man erkänna att Gustav Adolfdyrkan kan anses godtagbar.