De satt där
allesammans i rådsalen. Några bistert beslutsamma, andra upprymda, som
skolpojkar som gör något förbjudet. Andra åter följde helt enkelt med strömmen:
Vad riksföreståndaren önskade var lag. Biskopen i Linköping betraktade sina
kamrater med förstulna blickar. ”De
sätter allt på spel," tänkte han. "Det är ändå en kyrkans man vi ger oss på och
den helige fadern har gett honom rätt att kalla kung Kristian till hjälp, hm
hm…” Han trummade sakta med fingrarna på bordet. ”Bäst att gardera sig”, tänkte
han vidare. Utan att de andra märkte något tog biskopen upp en bit papper ur
sin hermelinsmantel, grep sin gåspenna och skrev helt hastigt: ”Till denna
besegling är jag nödd och tvingad”.[1]
Försiktigt stoppade han in lappen under sitt sigill. Han såg sig om – Nej,
ingen tycktes ha märkt något. Ett litet leende lekte kring Brasks läppar. ”Så
var det med den saken, mumlade han mellan tänderna. Nu är min hals säkrad, vad så må hända”.
Kanske gick
det till såhär för 500 år sedan, 23 november 1517 i Stockholm när riksmötet
fattade beslut om att avsätta ärkebiskop Trolle och bränna hans borg Stäket vid
Mälaren, på vägen mellan Stockholm och Uppsala. Historien om den smarte
prelaten, som billigt talat tvår sina händer i Pilati efterföljd och räddar
sitt eget skinn, medan hans kamrater tre år senare får plikta med livet i
Stockholms blodbad, är nog vad de flesta känner till om denna händelse. Alla
något sånär kulturmedvetna svenskar har åtminstone hört frasen ”Härtill är jag
nödd och tvungen”, även om de kanske inte kan redogöra för bakgrunden. De vet
förmodligen att en biskop, som visst hette Brask, räddade livhanken genom att
säga eller skriva dessa ord. Det ironiska är att de kanske aldrig skrivits. En
del skribenter avfärdar ”Brasklappen” totalt, medan andra tycks räkna den som
tänkbar, utan att vare sig framställa den som obetingat sann eller avfärda den
som rent falsarium. Andra åter utgår från att ”Brassklappen” verkligen skrivits.[2]
Vi vet hur som helst att Hans Brask undkom blodbadet i Stockholm 1520, till
skillnad från flera av dem som fattade beslutet om Trolles avsättning och
nedbrytandet av hans borg. Hur kom det sig att just Brask skonades? Om han
kunde ge skriftligt bevis på sin motvilja mot beslutet om rivningen, finns det
en förklaring. Varför fördärva en god historia, som i sig inte påverkar det
egentliga händelseförloppet? På denna blogg får ”Brasklappen” gälla för sann.
Vad som
tycks klart är att striden mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och
ärkebiskop Gustav Trolle inte i första hand handlar om kampen mellan svenskvänner
och unionsanhängare. Det var en inbördes strid om makt och inflytande i
Sverige. Kristian II utnyttjade sedermera detta till sin fördel i syfte att
säkra sin ställning i Sverige och återupprätta Kalmarunionen. Det fanns flera
anledningar till konflikten. För det första var det en personlig vendetta. Sten
Sture, som egentligen tillhörde familjen Natt och dag men kallade sig Sture för
att anknyta till den redan legendariske Sten Sture den äldre, hade år 1512 manövrerat
ut Gustav Trolles far Erik från posten som svensk riksföreståndare. Sonen ville
naturligt nog hämnas. Dessutom förde riksföreståndaren en politik som hotade
att gå ut över både adeln och kyrkan. Sture vände sig med förkärlek till
allmogen vid ting och marknader för att förankra sin politik på gräsrotsnivå
och så hade också varit fallet i samband med riksföreståndarvalet. För de två
övre stånden, adel och prästerskap, var en unionskung med huvudsäte i Danmark
vida att föredra framför en påstridig riksföreståndare hemma i Sverige. Detta
var särskilt fallet med de adelsfamiljer som hade intressen i båda länderna,
”gränsadeln. För att stävja den nye riksföreståndarens maktambitioner hade den
förre ärkebiskopen Jakob Ulfson år 1514 utsett Gustav Trolle till sin
efterträdare. Normalt valdes en ny ärkebiskop först efter företrädarens död men
Ulfsons handlingssätt var fullt lagenligt. Trolle, som vid denna tid befann sig
utomlands för studier, reste till Rom för att få utnämningen bekräftad. Trots
hans ungdom, han var kring 25 år, bekräftade påven valet och gav också Trolle,
åtminstone efter vad denne själv påstod, vidsträckta befogenheter och en stark
maktbas. Hans huvudborg, Almarestäk, eller bara Stäket, i Mälaren, förklarades
närmast helgad: Den som angrep fästet skulle hållas för kättare och den som i
ett trängt läge försvarade ärkebiskopen fick syndaförlåtelse. Trolle fick en
armé på 400 man till sitt förfogande och rätt att bannlysa sina motståndare
från kyrkans gemenskap. Som om detta inte räckte fick Trolle också befogenhet
att vid behov kalla på ”världslig hjälp”, vilket i detta fall var detsamma som
kung Kristian av Danmark.[3]
Att Trolle hade tillgång till en så centralt belägen borg som Stäket var en
nagel i ögat på Sten Sture och hans anhängare. Ändå tycks riksföreståndaren
faktiskt ha försökt få till stånd en förlikning. Då den nye ärkebiskopen kom
hem från Rom önskade Sture träffa honom men misslyckades. Riksföreståndaren
skall enligt Flemberg till och med ha betalat den penningavgift till kyrkan som
fordrades för en utnämning till ärkebiskop. Ett möte mellan de båda fienderna
skedde slutligen i själva Uppsala domkyrka men utan positivt resultat.[4]
På hösten 1516 inleddes belägringen av Trolles borg. Motiveringen var att
biskopen inte avlagt sin ed varken till Sten Sture eller det svenska risrådet,
vilket måste innebära att han hyllat ”någon annan”, med andra ord Kristian II.
Belägringen drog ut på tiden och i januari 1517 fick Sten Sture vid ett möte i
Arboga mandat att fortsätta den. Den danske kungen hade under tiden utrustat en
flotta för anfall mot Stockholm. Flottan leddes av en släkting till Trolle men
syftet var snarare att återupprätta Kalmarunionen än att understödja den belägrade
ärkebiskopen. Sedan danskarna lidit nederlag utanför Stockholm i augusti 1517
kände Sture att han hade vind i seglen. 23 november fattades beslutet att riva
Stäket och avsätta Trolle.[5] Vi har namnen på dem som skrev under det ödesdigra dokumentet. Förutom den
försiktige Brask och flera andra biskopar finns exempelvis riksrådet Erik
Johanson Vasa med bland undertecknarna.[6]
Det är inte utan att man undrar vad Eriks son Gustav hade för sig denna dag.
Han var vid denna tid kring de tjugo och tydligen inte viktig nog att skriva
under beslutet. Ändå skulle det visa sig vara av största betydelse för hans
framtid. På samma sätt som skottet på maskeraden 1792 utgjorde första steget på
släkten Bernadottes väg till Sveriges tron, trots att Bernadotte var långt
därifrån och väl knappast kände till det obetydliga kungadömet Sverige, utgjorde undertecknandet av ”Sammansvärjningsbrevet” mot Gustav
Trolle 23 november 1517 det första verkliga steget mot Vasarnas tronbestigning
och mot reformationen i Sverige.
[1] Erik
Petersson återger orden på detta sätt i sin bok om Kristian II. Han citerar då
Olaus Petri, som brukar anges som sagesman för den berömda berättelsen om
”Brasklappen”. Om historien alls är sann skrev Brask alltså aldrig de bevingade
orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen” Erik Petersson, Furste i Norden, Kristian tyrann(2017), s. 415..
[2] David Lindén
hävdar i sin bok Hemming Gadh, vasatidens
gudfader från 2016 att Brask ”med största sannolikhet” aldrig skrev någon
liten lapp utan istället lämnade in en officiell reservation mot beslutet att
avsätta Trolle.(s. 130). Herman Lindqvist menar tvärtom i uppläsningen av sin
egen bok De vilda vasarna med samma
utgivningsår att uppgiften om lappen troligen är riktig eftersom Brask
de facto skonades 1520. Olaus Petri var närvarande då Trolles klagoskrift mot
Sturepartiet lades fram och bör ha vetat vad som hände, hävdar Lindqvist.
Flemberg skriver att Brask ”möjligen” petat in lappen under sigillet, medan
Pettersson slutligen skriver att biskopen ”som vi vet” skall ha skrivit
lappen(Flemberg s.50 och Petersson sid 415).
[3]
Marie-Louise Flemberg skriver i sin bok Kristina
Gyllenstjerna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), att Gustav
Trolle aldrig gav några konkreta bevis på de befogenheter han menade att påven
givit honom(S.43). Varken Lindén eller Petersson tycks dock betvivla Roms gillande
av Trolles starka maktställning (Lindén s.129 och Petersson s.401-02).
[4]
Flemberg, s. 44, Lindén, s. 129. August Strindbergs pjäs Siste riddaren från 1909 handlar i stort om striden mellan Sten
Sture den yngre och Gustav Trolle. Tredje akten skildrar just mötet i domkyrkan.
Hos Strindberg franstår riksföreståndaren, dramats riddare, som något av en
Chamberlain, vilken gång på gång söker uppnå fred i sin tid men tillslut inte
har annat val än att börja krig mot den hänsynslöse Trolle. Gustav Eriksson
Vasa spelar rollen som den pådrivande Churchill vid Stures sida. Detta är
särskilt fascinerande eftersom pjäsen skrevs 30 år före andra
världskriget.
[5] Se
exempelvis Lindén, s. 130
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar