Inte många
lär ha sörjt honom. Enligt uppgift skall de som satt utanför sängkammaren ha
pratat med varandra helt obesvärat, som om det som höll på att ske egentligen
inte hade någon betydelse. Rent praktiskt var det riktigt. Karl XIII hade
visserligen varit regent i nio år men det var kronprinsen, Karl Johan, som
varit monarkins ansikte utåt ända sedan han kom till Sverige 1810. Att hans
adoptivfar nu höll på att dö innebar egentligen bara en formell bekräftelse på
vad som gällt de senaste åren. Ändå bör de äldre hovfunktionärerna ha
reflekterat över vad detta dödsfall faktiskt innebar. En epok var på väg att ta
slut. När mannen därinne föddes sjuttio år tidigare hade Fredrik I varit svensk
kung, Karl XII:s svåger! Det fanns onekligen vissa likheter mellan Fredrik och
den kung som nu låg på sitt ytterstal. Bägge hade deltagit i krig, även om
Fredrik säkerligen varit en duktigare militär, för att sakta förfalla till en
sjuklig, åldrad man på jakt efter sexuell tillfredställelse som får man
förmoda, i båda fallen med tiden givit allt mindre njutning åt såväl mannen som
kvinnorna. Fredriks död 1751 hade formellt inneburit slutet för familjen Pfalz
på Sveriges tron. Nu stod Holstein Gottorp i tur att utslockna. Att Karl
XIII(länge hertig Karl), kommit att spela en så skugglik, i några allvarliga
fall dunkelt tvivelaktig, roll i historien, beror i stor utsträckning på honom
själv. Han var obenägen att ta tydlig politisk ställning, samtidigt som han
inte avstod från de möjligheter till makt hans ställning gav. Ohlmarks betecknar
honom som ”ansvarsrädd” och kanske var det där felet låg. Kungen saknade vad vi
idag skulle kalla Civilkurage. Hans agerande i samband med kronprins Carl
Augusts död och än mer sedan Axel von Fersen blivit lynchad inför ögonen på
livgardet vittnar om det. Frågan om hans delaktighet i mordet på sin bror
Gustav III har aldrig retts ut och han hörde också till dem som spred rykten om
brorsonen (Gustav IV Adolfs), börd.[1]
Samtidigt kan ingen människa bedömas utan hänsyn till sin omgivning. Kungliga
familjer har i historisk tid knappast varit jordmån för att skapa harmoniska
karaktärer och det hem där Lovisa Ulrika dominerade var inget undantag, snarare
tvärtom. Karls mor bekände själv senare att hon älskat sin andre son mindre
än sina andra barn och hon dolde det inte för honom. Gustav framhölls gärna i
kontrast till Karl. Att bli utskämd av sin mor är påfrestade för vem som helst.
Om modern dessutom är drottning, kulturpersonlighet och dominerar sin omgivning
totalt, är det nästan givet att barnet skadas i sin andliga utveckling. Karl
skulle hela sitt liv sträva efter den högsta makten, samtidigt som han alltid
dominerades av en starkare personlighet i sin omgivning. Efter moderns och den
äldre broderns död var det Gustav Adolf Reuterholm, som i praktiken spelade
förmyndarens roll under Gustav IV Adolfs omyndighet. När Karl 1809 tillslut
besteg tronen, var han för gammal och svag för att orka spela någon verklig
politisk roll. Sedan marskalk Bernadotte anlänt till Sverige och adopterats av
kungen, var det han som i praktiken spelade regeringschefens roll. Också under
broderns ryska krig, då hertig Karl officiellt var flottans amiral, stod han i
praktiken under stabschefen Otto Henrik Nordensköld. ”Jag känner mig som en
sjömanslärling som börjat sitt yrke efter 40 år”, skrev han till sin hustru
Hedvig Elisabet Charlotta. Det rådde förövrigt föga tvivel om att denna kvinna
var den dominerande personligheten i äktenskapet.
Det var
alltså på många sätt en skuggkonung som låg för döden 5 februari 1818. Ändå
innebar hans död en stor omvälvning. Den kung som nu besteg tronen var inte
bara den förste kungen i sin dynasti. Han saknade också helt släktband med
någon av de gamla europeiska dynastierna. Han var av fransk borgarsläkt och
hade varit aktiv på den radikala sidan under revolutionen. Det var ytterst hans
egna meriter som fört honom till den position han nu intog. Att en sådan man
besteg den svenska tronen, dessutom genom ständernas val, kan i efterhand ses
som ett inte obetydligt steg mot våra dagars demokrati[2].
[1] Olof
Jägersköld visar i sin biografi över Lovisa
Ulrika hur hertigen och änkedrottningen skyllde på varandra gällande vem
som först tagit upp frågan om barnets egentliga härkomst.
[2] Denna
text bygge i stort på http://popularhistoria.se/artiklar/karl-xiii-en-doldis-pa-tronen/
och på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en
tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s..102-03.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar