måndag 5 februari 2018

Ett litet steg för hovet, ett jättekliv för monarkin., Karl XIII:s död.


Inte många lär ha sörjt honom. Enligt uppgift skall de som satt utanför sängkammaren ha pratat med varandra helt obesvärat, som om det som höll på att ske egentligen inte hade någon betydelse. Rent praktiskt var det riktigt. Karl XIII hade visserligen varit regent i nio år men det var kronprinsen, Karl Johan, som varit monarkins ansikte utåt ända sedan han kom till Sverige 1810. Att hans adoptivfar nu höll på att dö innebar egentligen bara en formell bekräftelse på vad som gällt de senaste åren. Ändå bör de äldre hovfunktionärerna ha reflekterat över vad detta dödsfall faktiskt innebar. En epok var på väg att ta slut. När mannen därinne föddes sjuttio år tidigare hade Fredrik I varit svensk kung, Karl XII:s svåger! Det fanns onekligen vissa likheter mellan Fredrik och den kung som nu låg på sitt ytterstal. Bägge hade deltagit i krig, även om Fredrik säkerligen varit en duktigare militär, för att sakta förfalla till en sjuklig, åldrad man på jakt efter sexuell tillfredställelse som får man förmoda, i båda fallen med tiden givit allt mindre njutning åt såväl mannen som kvinnorna. Fredriks död 1751 hade formellt inneburit slutet för familjen Pfalz på Sveriges tron. Nu stod Holstein Gottorp i tur att utslockna. Att Karl XIII(länge hertig Karl), kommit att spela en så skugglik, i några allvarliga fall dunkelt tvivelaktig, roll i historien, beror i stor utsträckning på honom själv. Han var obenägen att ta tydlig politisk ställning, samtidigt som han inte avstod från de möjligheter till makt hans ställning gav. Ohlmarks betecknar honom som ”ansvarsrädd” och kanske var det där felet låg. Kungen saknade vad vi idag skulle kalla Civilkurage. Hans agerande i samband med kronprins Carl Augusts död och än mer sedan Axel von Fersen blivit lynchad inför ögonen på livgardet vittnar om det. Frågan om hans delaktighet i mordet på sin bror Gustav III har aldrig retts ut och han hörde också till dem som spred rykten om brorsonen (Gustav IV Adolfs), börd.[1] Samtidigt kan ingen människa bedömas utan hänsyn till sin omgivning. Kungliga familjer har i historisk tid knappast varit jordmån för att skapa harmoniska karaktärer och det hem där Lovisa Ulrika dominerade var inget undantag, snarare tvärtom. Karls mor bekände själv senare att hon älskat sin andre son mindre än sina andra barn och hon dolde det inte för honom. Gustav framhölls gärna i kontrast till Karl. Att bli utskämd av sin mor är påfrestade för vem som helst. Om modern dessutom är drottning, kulturpersonlighet och dominerar sin omgivning totalt, är det nästan givet att barnet skadas i sin andliga utveckling. Karl skulle hela sitt liv sträva efter den högsta makten, samtidigt som han alltid dominerades av en starkare personlighet i sin omgivning. Efter moderns och den äldre broderns död var det Gustav Adolf Reuterholm, som i praktiken spelade förmyndarens roll under Gustav IV Adolfs omyndighet. När Karl 1809 tillslut besteg tronen, var han för gammal och svag för att orka spela någon verklig politisk roll. Sedan marskalk Bernadotte anlänt till Sverige och adopterats av kungen, var det han som i praktiken spelade regeringschefens roll. Också under broderns ryska krig, då hertig Karl officiellt var flottans amiral, stod han i praktiken under stabschefen Otto Henrik Nordensköld. ”Jag känner mig som en sjömanslärling som börjat sitt yrke efter 40 år”, skrev han till sin hustru Hedvig Elisabet Charlotta. Det rådde förövrigt föga tvivel om att denna kvinna var den dominerande personligheten i äktenskapet.

Det var alltså på många sätt en skuggkonung som låg för döden 5 februari 1818. Ändå innebar hans död en stor omvälvning. Den kung som nu besteg tronen var inte bara den förste kungen i sin dynasti. Han saknade också helt släktband med någon av de gamla europeiska dynastierna. Han var av fransk borgarsläkt och hade varit aktiv på den radikala sidan under revolutionen. Det var ytterst hans egna meriter som fört honom till den position han nu intog. Att en sådan man besteg den svenska tronen, dessutom genom ständernas val, kan i efterhand ses som ett inte obetydligt steg mot våra dagars demokrati[2].                



[1] Olof Jägersköld visar i sin biografi över Lovisa  Ulrika hur hertigen och änkedrottningen skyllde på varandra gällande vem som först tagit upp frågan om barnets egentliga härkomst.
[2] Denna text bygge i stort på http://popularhistoria.se/artiklar/karl-xiii-en-doldis-pa-tronen/ och på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s..102-03.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar