Frågan om
hur vi ska hantera flyktingar är aktuell i våra dagar. Det tros bli en viktig
valfråga till hösten 2018. Det talas mycket om flyktingar som stannar i Sverige
trots att de fått avslag. Ord som ”skuggsamhälle” och ”utanförskap” förekommer
ofta i sammanhanget. Det skadar då inte att påminna oss att också svenskar
varit flyktingar genom åren och att frågan hur dessa skulle hanteras varit
minst lika brännande för deras värdländer som syrier och andra flyktingar är
för oss idag. Det mest spektakulära fallet torde vara Karl XII:s vistelse i
dåvarande Turkiet 1709-14: Den som fick sin klimax med kalabaliken i Bender
1713. Faktum är att denna period med till visshet gränsande sannolikhet är unik
i världshistorien som exempel på en flyktings tillvaro i ett främmande land.
Att människor flyr från sitt land är som vi vet långt ifrån ovanligt Att kungar
eller motsvarande politiska ledare går i exil är inte lika vanligt men långt
ifrån unikt. En ”vanlig” flykting tvingas i regel lämna inte bara sitt hem utan
också sin vardagliga tillvaro. Vi hör ofta berättelser om hur i stort sett allt
övergivits; hem, familj, ägodelar, vänner…. Ingenting finns kvar, utom kanske
de närmaste anhöriga och vad man kunnat bära med sig. Världen har i praktiken
rämnat. När en politisk ledare går i exil kan förändringen vara nästan lika
dramatisk men ofta finns det något sorts grund att stå på. I våra dagar tänker
man sig kanske att potentaten i fråga har pengar placerade i landet dit han-
hon flyr . Om exilen görs i samband med en större konflikt, som under kriget,
försöker man som regel ta sig till ett vänligt sinnat land. Kanske upprättas
rentav en exilregering som anser sig representera hemlandet, vara den verkliga
regeringen. En möjlighet är å andra sidan att den flyende ledaren själv avgått,
om än under press. Gustav IV Adolf är ett svenskt exempel på detta. Sådana
personer kan mycket väl välja att helt avstå från sin forna status. När en
politisk ledare går i exil förutsetts det närmast att vederbörande avsatts i
sitt eget land, eller åtminstone ”tillfälligt avstängts från makten”. Man kan
ha opinionen med sig men är lika fullt utan makt hemma. Karl XII:s vistelse i
Bender utgör det stora undantaget. Efter nederlaget vid Poltava i juni 1709 var
han visserligen ur stånd att personligen aktivt föra krig men han var
fortfarande svensk kung, dessutom enväldig sådan. Alla för Sverige viktiga
beslut fattades eller godkändes under nära fyra år i en liten by på gränsen
mellan Sultanatet Turkiet och Ryssland. Rådet i Stockholm kunde skriva klagoepistlar
om det eländiga tillståndet hemma i Sverige och ibland rentav motarbeta kungens
politik, men det var i sista hand Karl XII som bestämde. Rådet fick bekväma sig
att sända kurirer för att få reda på Majestätets önskan i olika ärenden, resor
som kunde ta allt från tre månader till ett år. Också frågor utan direkt betydelse
för det aktuella krigsläget behandlades av Karl XII under dessa år: Hur skulle
det nya slottet i Stockholm se ut? Tanken att svenskarna skulle deklarera sina
inkomster en gång om året kom upp första gången vid kungens arbetsbord i byn
Varnitza utanför staden Bender i Turkiet. Ämbetsmännen kring kungen utgjorde
Sveriges verkliga regering. Samtidigt var denne enväldige konung av Guds nåde i
praktiken helt utlämnad åt myndigheternas välvilja i det land dit han flytt. Om
de önskade kunde de föra bort honom med våld och utlämna honom åt hans fiender.
Kungen insåg dock inte i hur hög grad hans ställning ändrats i och med
nederlaget vid Poltava. Han betraktade sig inte som ”flykting” i vår bemärkelse
av ordet. Han var en enväldig härskare som tyvärr, till följd av fiendens
framgångar och sina underordnades vankelmod, tvingats att för en tid uppehålla
sig i Turkiet. Hans status som envåldshärskare rubbades på intet sätt av detta.
Visst var han nyfiken på det land där han hamnat och hyste på intet sätt något
chauvinistiskt ”nordiskt” förakt för ”asiater” Men tanken att han i något avseende skulle vara
beroende av eller tvingas böja sig för sultanen av Turkiet var honom inte bara
främmande utan rent otänkbar.[1]
Han var en ”envålds bjudande och rådande suverän konung ” över stormakten
Sverige och såtillvida lika god som sultan Ahmed III i ”Höga porten. Konstantinopel. Allteftersom tiden gick och Rysslands maktbas vid Östersjön
stärktes alltmer, blev å andra sidan den höge gästen för sultanen mest en
kostnadskrävande belastning, som dessutom verkade omöjlig att komma till tals
med. Dessa oförenliga verklighetsbilder hos de båda härskarna ledde till det
spända läge som i februari 1713 utlöstes i ”Kalabaliken i Bender”. Det råder
delade meningar huruvida Karl XII hade andra skäl än ren pestige att inte lämna
Bender på de villkor som sultanen och hans ministrar ställde upp. Bengt
Liljegren menar att kungens påstådda fruktan att utlämnas till sina fiender
under hemresan i stort sett var fabricerad av honom själv och hans kansli. Man
åberopade bland annat ett brev som varken hade det innehåll man påstod eller
hade skrivits vid den tid man uppgav. Herman Lindqvist menar å andra sidan att
osäkerhetsmomenten var många, bland annat pågick Spanska tronföljdskriget
alltjämt i Europa.[2] Hur man
än väljer att se på det hela, är det ett faktum att karl XII hade tråkiga
erfarenheter av turkarnas opålitlighet. På sommaren 1711 hade den dåvarande
storvisiren helt fräckt låtit den ryska armén löpa ur en hopplös situation vid floden Prut, just som Karl var på väg att ställa fredsvillkor för tsaren. 3.] Vad sa att
turkarna tänkte hålla sitt ord om tryggad resa om kungen verkligen lämnade
Bender?[4]
Mot slutet av 1712 blev det allt tydligare för turkarna att Karl XII saknade
värde för dem så länge han var kvar i deras rike, utan armé bakom sig. Eftersom
Karl vägrade att lämna trakten kring Bender, där nu en hel stad av svenskar och
deras följeslagare börjat växa fram, utan en turkisk här till eskort, beslutade
de sig att tvinga iväg honom. I detta syfte började seraskiern i Bender[5]
utsätta svenskarna för diverse otrevliga nålstick. Man stal deras mat, utsatte
bosättningen för plundring osv. Dessutom drogs en här av turkar och tatarer
från Krim samman i området. Om det överhuvudtaget fanns något medel att få Karl
XII att byta åsikt i en fråga, så var detta definitivt INTE rätt metod. Något
tillspetsat kan man säga att det var ungefär som att hota en garvad brandman
med att sätta eld på hans hus. Om någon hotade med trupper fanns det i Karl
XII:s värld bara ett svar: strid. Även om det tycks råda oenighet beträffande
hur många turkar och tatarer som i månadsskiftet januari-februari 1713 gjorde
sig redo att anfalla Karl XII:s läger, står det klart att svenskarna minst sagt
var i underläge[6]. Några
officerare påpekade detta och bad kungen att ge med sig och inte utsätta sig
och sina män för fara. De poängterade också att deras böner inte berodde på
feghet utan på den faktiska situationen. Hur ofta hade de inte kämpat för sitt
land och sin konung! Kungen konstaterade lugnt att de visserligen hade varit tappra förut men nu uppförde
de sig som pultroner. De måste kämpa lika modigt som de alltid gjort.
Delegationer från motståndarsidan, som alltjämt försökte få det envisa
”Järnhuvudet ”, turkarnas smeknamn på Karl XII, att ge med sig, bemöttes lika
kallsinnigt: ”Nu är tid att fäkta, icke att prata”, lät han hälsa.[7]
Så började striden som blivit känd under beteckningen ”Kalabaliken i Bender.
Efter några timmar var kungen och hans män fängslade och Karl förd som fånge
till seraskiens bostad.[8 Det skulle dröja nästan två år innan Karl XII och hans följe hösten 1714
lämnade Turkiet. Någon eller några dagar
efter kalabaliken fällde kungen ett yttrande som illustrerar hans syn på det
rent meningsfulla i vad som hänt och överhuvudtaget säger mycket om vad en kung
enligt Karls mening i första hand måste tänka på, i synnerhet i krigstider. En
officer som besökte kungen i den turkiske kommendantens bostad började
plötsligt gråta. Kungen undrade vad det var, grät mannen av sorg eller glädje?
Officeren svarade att turkarna påstod att den svenske kungen blivit galen. ”Jag
hålls hellre för galen en feg”, svarade Karl XII.[9]
[1] Ett
påtagligt bevis att det från kungens sida inte var fråga om någon tro på
”germaners” eller ”vikingars överlägsenhet” i sentida totalitär stil, är det
påbud han utfärdade i samband med hemresan att ”ingen fick tala något till turkarnas nackdel”. Svenskarna
borde minnas hur hövligt de blivit bemötta och ”intet tillägga hela nationen
skulden för det, som av några få allenast kan vara begånget”. Samma påbud om
hövligt och vänligt uppträdande gällde i
förhållande till de långivare som ingick i svenskarnas följe i syfte att få sina
fodringar betalda(Liljegren, s. 248).
[2] Bengt
Liljegren, Karl XII, en biografi(2000),
s. 231-32 och Herman Lindqvist, historien
om Sverige del IV ”Storhet och fall”(1995), s. 543-44.
[3] Se
exempelvis Lindqvist, s. 540-41Storvisiren motsvarade ungefär våra dagars statsminister i Ottomanska riket. Trots att han ofta var rikets praktiske ledare var hans position långt ifrån trygg.
[4] Sultanen
lär ha lovat Karl XII en eskort på 8-10 000 man. Kungen begärde minst
50 000 man i följe.
[5] Ungefär
kommendant.
[6]
Lindqvist beräknar antalet turkiska och tatariska soldater till ungefär
5 000, medan Liljegren kommer fram till omkring 10 000. Svenskarna
var runt 600, en siffra som dessutom minskade till följd av deserteringar.
[7] För oss
kan det 300 år senare verka underligt att officerarna inte på stående fot
gjorde militärkupp och arresterade sin oefterrättliga befälhavare. Att så inte
skedde måste delvis förklaras med kungens personliga utstrålning, förmåga att imponera
på och fascinera omgivningen och hans egen så ofta visade offervilja i strid.
Därtill kommer naturligtvis den inrotade vördnaden för koningen som Herrens
smorde. Man kan också fråga sig vem som rent praktiskt skulle ha ersatt kungen,
långt borta i ett ”hedniskt”, främmande land. Det skulle dröja nästan exakt ett sekel, sånär som på 4 år, innan en grupp officerare handgripligt avsatte en svensk
monark. Lustigt nog hade denne kung just Karl XII som förebild.
[8] Karl
”betygsatte” själv striden som ”för mycket för skämt och för lite för allvar”. Enligt
moderna beräkningar, återgivna av såväl Liljegren som Lindqvist stupade något
över 50 människor i kalabaliken. Av dem var något över tio svenskar.
[9]
Liljegren, s. 237.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar