Att dö kan
nog sägas vara den svåraste prövningen för oss alla men det betyder ändå olika
saker för var och en. För Karl XI av Sverige var väl den fysiska döden i sig
inget att frukta. Tvärtom tör den ha kommit som en befrielse efter de
senaste årens plåga, såväl fysisk som psykisk. Sorgen efter hustrun tycks
aldrig ha släppt helt och de svåra smärtorna i magen ansatte honom alltmer. Men
hans rike, som han kämpat så för att få på fötter efter år av krig och
korruption och familjen,;tronföljaren Karl, de två döttrarna och den gamla
änkedrottningen, modern som alltid funnits vid hans sida. Vad kände han inför
tanken på att lämna dem? Karl XI var inte den som torgförde sina känslor i
onödan. Även om den klassiska legenden om ”Gråkappan”, kungen som förklädd
besöker sina undersåtars torftiga stugor för att nästa morgon vara borta, efterlämnande elva
guldmynt på tröskeln, inte är historiskt korrekt ligger det ändå något i
benämningen. Karl XI bar hela sitt liv en andlig grå kappa, under vilken hans
tankar och känslor doldes. Att han på sin dödsbädd oroade sig för familjen
tycks klart: ”Gud hjälpe min ålderstigna mor som skall leva efter mig med mina
små barn”, sade han till hovpredikanten med tårar i ögonen. Hedvig Eleonora,
Karl X Gustavs änka, hade varit hans stöd genom livet. Skulle hon orka spela
den rollen också för nästa generation, nu när deras mor inte fanns i livet?[1]
Men vad tänkte och kände kungen vid tanken på sitt rike? Han kunde knappast
avlida i en mer brydsam tid, möjligen om det rasat krig. De senaste åren hade
varit fruktansvärda. Nödår med sträng kyla och felslagna skördar ledde till att
både människor och djur bokstavligen svalt eller frös ihjäl. I Finland lär en
tredjedel av befolkningen ha dött och hela socknar skall ha utslocknat. Kungen
lät sända förnödenheter till de värst drabbade områdena och gjorde vad han
kunde för att härbärgera de många livsmedelsflyktingar som sökte sig till
huvudstaden. Men inte ens den enväldigaste furste kunde befalla nöd och
sjukdomar att lämna hans rike och illvilliga tungor viskade att allt detta var
Guds straff för kungens hårda politik, inte minst mot högadeln som berövats
sina gods i reduktionen. Karl XI lär, som den varmt kristna människa han var,
ha ångrat de synder han begått inför slutet. Men, om han i svåra stunder såg
sina egna och folkets lidanden som ett straff för egna försyndelser, funderade
han också över framtiden? Var allt detta snarare onda förebud än straffdomar.
Vilket öde väntade hans son kronprins Karl, bara 14 år gammal. Hur skulle de
förrädiska danskarna och adeln i de baltiska provinserna reagera på hans död.
Skulle de inte skynda sig att förklara Sverige krig i tanke att återta de gods
och territorier de förlorat? Arme prins, arma folk. Vad väntade dem efter hans
död![2]
För egen del var han som sagt knappast
rädd för döden, vilket han bedyrade in i det sista. Jorden var en jämmerdal och
de fröjder som eventuellt fanns där var fåfängliga. Hans enda önskan som konung
var, sade han, att få tid att sätta ”mitt av Gud förunte rike” i stånd till
undersåtarnas ”nytta och säkerhet”, Därnäst önskade han intet mer än ”en salig
ändalykt ifrån denna mödosamma världen”.[3]
I början av 1697 blev det allt tydligare
att denna ändalykt, salig eller inte, var nära förestående. Kungen hade lidigt
av magplågor i många år men nu blev de så häftiga att han hade svårt att röra
sig. Ändå fortsatte den strävsamme arbetsnarkomanen in i det sista med sina
resor, truppinspektioner, jakter och regeringsbestyr men i mars måste han ge
upp och återvända till Stockholm. Den sista anteckningen i kungens
kalenderdagbok är daterad 9 mars 1697, varför det kanske inte är helt fel att
beteckna detta som hans sista riktiga arbetsdag. Även om han säkert inte helt
försummade sina plikter den sista månaden i livet, ägnades mycket av hans tid
åt dödsberedelser. Kungen förklarade att hans kropp skulle obduceras efter
döden, eftersom man säkert skulle finna ”många sällsamma och underliga saker” i
den. Karl XI donerade med andra ord i viss mån sitt jordiska stoft åt
forskningen.[4] Ohlmarks,
som skildrar kungens sista dagar ingående i sin bok om svenska monarkers död,
bygger sin text på överhovpredikanten Wallins berättelse. Karl XI led svårt men
sökte som man kunde vänta sin tröst i religionen. Redan i slutet på mars hade
läkarna tvingats säga honom sanningen: Det led mot slutet. Den tappre soldaten
hade dock kraft att överleva nästa månadsskifte. Då som nu inföll påsken i
början av april, onekligen en passande tid för en kristen konungs hädanfärd.
Wallin läste för Karl om Jesu lidande och död på korset och då kungen på påskdagen,
uppståndelsens dag, meddelade sin prelat att ”Det lider med mig närmare och
närmare till döden”, påminde Wallin honom om Vår Herres förmåga att uppväcka
döda. Så kom annandagen, 5 april 1697. På morgonen skriftade kungen sig och tog
nattvarden. Han bad predikanten återkomma på kvällen, men redan några timmar
senare kallades han tillbaka av änkedrottningen: Hennes son låg på sitt
yttersta. Det visade sig omöjligt för kungen att följa alla ritualer inför
döden, varför överhovpredikanten nöjde sig med att läsa vackra bibelcitat för
honom. Karl XI blev nu allt sämre och frågade till slut sin läkare om detta
elände skulle räcka över natten. ”Nej”, svarade doktor Hjärne. ”Inom en timme
eller två har Jesus gjort en god förlossning. Klockan 21 30 5 april 1697 avled
Karl XI vid 41 års ålder, in i det sista med hovpredikant Wallin vid sin sida.
Kungens sista ord var: Herre Jesus, anamma min ande”. Ett nytt, omvälvande
kapitel i Sveriges historia kunde ta sin början.
[1] Karl X1
hade inte behövt oroa sig. Krutgumman Hedvig Eleonora hann uppfostra ett
barnbarnsbarn innan hennes tid var ute. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp,
sedermera gift med tsar Peters äldsta dotter, var 15 år då hans morfarsmor
avled 1715 vidi 79 års ålde, nästan tjugo år efter sonen..
[2] Om den
döende kungen i sina svartaste stunder förutsåg Stora nordiska kriget, hade det
säkert tröstat honom att veta, att om också hans son i längden inte kunde
segra, lät han sig heller inte besegras i första taget.
[3] Göran
Rystad Karl XI, en biograf(2001), s.
374.
[4]
Uppgifterna går isär om motivet bakom kungens önskan. Citatet ovan är hämtat ur
Åke Ohlmarks´ bok Konungen är död en
tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), kapitlet om Karl XI
s.90-93, som utgör huvudkälla för min text. Herman Lindqvist antyder i fjärde
bandet av Historien om Sverige ”Storhet
och fall”, att Karl XI misstänkt att han blivit förgiftad och velat få saken
utredd efter döden, medan Rystad tvärtom tycks mena att syftet med obduktionen
varit att motbevisa sådana rykten. Alla är dock ense om att kungen avlidiit i
långt gången magcacer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar