måndag 30 april 2018

Shakespeare och Rikard III


10/7 2016 skrev jag ett inlägg om kung Rikard III av England, antagligen den mest kände medeltida engelske kungen i vår tid. Han utpekas i regel som skyldig till sina brorsöners förmodade död i Towern någon gång under sommaren 1483, sedan de förklarats illegitima och farbrodern utropats till kung. I mitt inlägg från 2016 tar jag upp frågan huruvida det förmodade mordet innebär att den klassiska bilden av den onde kung Rikard, huvudsakligen förmedlad av diktarfursten Shakespeare, är historiskt riktig. Min slutsats är att så ej är fallet eftersom kungen levde i en annan tid än vår med en helt annan syn på liv och död, även om de unga prinsarnas öde redan i samtiden användes som vapen i propagandan mot Rikard III.[1] Det är som sagt Shakespeares drama som gjort både kungen och brorsönerna i Towern odödliga.[2] I dramat utgör pojkarnas död å andra sidan endast kulmen på huvudpersonens genom hela handlingen klart manifesterade ondska. Åskådaren/läsaren, lyssnaren, förvånas knappast över deras öde: Det framstår som helt naturligt i ljuset av tidigare händelser. Vad som gör Shakespeares kung Rikard så ond är inte gärningarna i sig utan snarare planmässigheten i dem. Hertigen av Glouchester, yngste bror till kung Edvard IV, är redan i dramats början helt införstådd med sin plan, att överta broderns tron vad det än månde kosta. Regelbundet genomgår han också de fullbordade stegen i sitt projekt, redo att ta itu med nästa och ofta öppet reflekterande över sin egen ondska. Det är först med de små prinsarnas död dramat vänder: Rikard kan inte komma längre och vägen bär nu snabbt utför mot undergången. Vid en jämförelse med den historiska verkligheten märker man hur författaren med några små enkla grepp, utan att egentligen avvika från sanningen, lyckas göra sin huvudperson långt grymmare än han troligen var. Det är fascinerande att se hur Shakespeare gått tillväga och det är om detta denna text handlar. Till min hjälp har jag haft tre uppsättningar av dramat, två svenska radiodramatiseringar och en engelsk filmversion. Filmen är Laurence Oliviers klassiska uppsättning från 1955 med regissören själv i huvudrollen. I den svenska radioteaterversionen från 1960 spelas huvudkaraktären av Georg Ryderberg. Drygt 20 år senare, i mitten på 80-talet då ”Rickard III” ingick i en radioserie med Shakespeares samlade medeltidsdramer under samlingsnamnet ”Rosornas krig”, spelades huvudrollen av Ingvar Hirdvall.  Bortsett från vissa smärre detaljer överensstämmer de tre versionerna nära med varandra och återger alltså sannolikt i allt väsentligt originalversionen. Bilden av dramats ”svarte hjälte” är tveklöst densamma i de tre uppsättningarna; en kallhamrad, samvetslös, lismande karaktär med ett enda mål: att härska och med en närmast sjuklig förtjusning i själva planerandet av sina djävulska intriger. Hur sann är då denna karaktäristik av Rickard III eller snarare, hur sannolik blir den vid en jämförelse med historiska fakta?

Det anges inte vid vilken tidpunkt handlingen tar sin början, men av vissa detaljer förstår man att det måste vara 1471. Det var på våren detta år som Edvard IV, ”Vita rosens” kung i inbördeskriget mellan de två släkterna York och Lancaster, återkom till England efter att en kort tid ha tvingats i exil till förmån för sin konkurrent, den psykiskt instabile Henrik VI av Lancaster, som tidigare varit engelsk regent i 40 år innan han störtats 1461.[3] Henriks son, prins Edvard av Westminster, hade stupat i slaget vid Tewkesbury och kort därefter dödades Henrik VI i Towern. Därmed tycktes alla hot mot huset Yorks tronanspråk vara undanröjda. Det är här Shakespeares drama tar sin början: Allt tycks väl ur ätten Yorks synpunkt Freden är sluten och en glädjens tid kan äntligen begynna. Kung Edvards yngste bror Richard är dock inte tillfreds.  Han ämnar själv ta makten i sin hand till vad pris som helst. Handlingen beskriver sedan den intrigante hertigens väg till makten, den korta föga lyckliga tiden på tronen och slutet i slaget vid Bortsworth Field i augusti 1485, där den tyranniske Rikard stupar och den gode Henrik Tudor bestiger tronen. Historiskt sträcker sig dramat således över en period på hela 14 år. I pjäsen tycks det dock bara gå ett år, kanske inte ens det. Tidsförskjutningar är naturligtvis långt ifrån ovanliga i historiska dramer och oftast nödvändiga. I ”Rikard III” är det dock påtagligt hur just tidsförskjutningar spelat en viktig roll för att förvanska den historiska bilden. En av de mer berömda scenerna i dramat är den där hertig Richard friar till en kvinna som han förolämpat och sårat så djupt man kan tänka sig. Kvinnan ifråga betecknas som ”Lady Anne” i rollistan utan att det egentligen framgår vem denna ”Lady Anne” är. Det visar sig att hon är änka efter Edvard av Westminster, Henrik VI:s son och alltså Lancasters kronprins. Richard nämner öppet att han själv dödat såväl prinsen som dennes far kung Henrik. Nu friar han helt skamlöst till den i sorg upplösta änkan. Inte nog med det: Han friar mitt under begravningståget med hennes mans lik![4] Efter en stunds övertalning lyckas hertigen få Anne att tro, eller i alla fall låtsas tro, att han dödat hennes man av kärlek till henne. Han ger henne också en ring, vilket med tidens synsätt innebär att de nu är trolovade. Ytligt sett är denna bild överraskande korrekt. Anne Neville var verkligen en kort tid gift eller trolovad med Henrik VI:s arvinge för att 1472, året efter prinsens död, gifta om sig med dåvarande hertig Richard av Gloucester. Det tycks råda viss tvekan om huruvida prinsen stupade vid Tewkesbury eller dödades kort efter slaget. Men det är inte uteslutet att det var Richard som dödade honom. Det är än mer sannolikt att han låg bakom eller var delaktig i kung Henriks död i Towern en kort tid senare.[5] Anne Neville var emellertid endast 14 år då hon lovades bort till Edvard av Westminster 1470.[6] Anne var yngre dotter till Richard Neville, Earl av Warwick, ”kungamakaren”. Denne hade länge varit Edvard IV:s närmaste man men visat sig allt opålitligare sedan Edvard, enligt Nevilles åsikt, inte varit tillräckligt tacksam för de tjänster han gjort honom. Slutligen ingick earlen allians med Lancasterpartiet och trolovade på den vägen sin dotter med dess kronprins. Några månader senare var såväl fadern som fästmannen/maken avlidna, stupade i strid eller avrättade. Anne Neville stod ensam i livet. Det är knappast troligt att hon sörjde prins Edvard särskilt djupt. Anne kände Richard av Glouchester sedan barndomen. Han var bara några år äldre än hon och det finns uppgifter om att de faktiskt älskat varandra.[7] Att Anne tog steget att gifta sig med en man som eventuellt var hennes förre makes baneman är alltså långt ifrån chockerande. I en tid då unga kvinnor i förnäma familjer regelmässigt behandlades som pjäser på ett schackbräde, kunde man säga att hon var lyckligt lottad. Hon kan rentav ha sett Richard som sin befriare. Året efter giftermålet(1473), fick paret sonen Edvard, en detalj som betecknande nog inte omnämns av Shakespeare. Bortsett från barnets födelse kort efter giftermålet, något som kan tyda på att äktenskapet var lyckligt, innebar förekomsten av en son också att en möjlig tronarvinge sett dagens ljus, om Edvard IV:s båda söner skulle avlida. Från och med detta ögonblick kunde det ligga inte bara i hertigens utan också i hans hustrus intresse att den äldre genen av huset York inte gavs tillfälle att knoppas.

Det andra ”brott” som i pjäsen tillskrivs hertig Richard före tronbestigningen är att han drivit kung Edvard att fängsla deras bror George, hertig av Clarence, under förevändning av en profetia Det är också Richard som sedan sänder två män till Towern för att mörda Clarence. Då kungen, som innerst inne fortfarande älskar sin andre bror, får veta vad som hänt dör han av sorg och sjukdom. Ännu ett steg på Richards väg till tronen har fullbordats. Här har Shakespeare i stort sett skapat en fiktiv berättelse. Hertigen av Clarence verkar närmast ha spelat rollen av vindflöjel under sin bror Edvards regering. Till en början stödde han broderns tronanspråk, för att sedan sluta sig till Warwicks opposition. Då han insett att detta i längden inte gynnade hans egna intressen återvände han till brodern, för att strax börja konspirera på nytt. Slutligen fängslades han och avrättades under dunkla omständigheter. En finess i saken är att detta skedde 1478, fem år före Edvard IV:s död. Alltså kan det knappast ha varit sorg över broderns öde som bragt kungen i döden. Om Gloucester till äventyrs haft något med saken att göra, har det med största sannolikhet skett på kung Edvards önskan.[8]  När det gäller händelserna efter Edvard IV:s död 9 april 1483, då Richard i sin egenskap av förmyndare för sin äldste brorson först låter fängsla sin svägerska änkedrottningens släktingar och sedan utropa sig till kung med motiveringen att de båda brorsönerna är illegitima, tycks författaren å andra sidan i stort ha hållit sig till fakta.[9]  Frågan vad som sedan hände med ”Prinsarna i Towern” debatteras än idag.

Som jag konstaterar i mitt inlägg från 2016 bär Rikard III, oavsett vad som hände, det moraliska ansvaret för gossarnas öde. Genom att beröva dem arvsrätten till tronen utsatte han dem för stor fara. Ändå visar jämförelsen mellan Shakespeares drama, som i hög grad präglat eftervärldens bild av kungen, och historiska fakta att Rikard i stort bör återupprättas. De ”onda gärningar” han skall ha begått före 1483 har antingen utförts mot medlemmar av ”motståndarpartiet” Lancaster, vilket ned tidens synsätt inte kan betraktas som mord i egentlig mening. Eller, i fråga om giftermålet med ”Lady Anne”, tycks ha utförts med de bästa avsikter. Brodern Clarences död har hertigen av allt att döma inte haft någon del i. Vad som återstår av kung Rikards digra syndaregister tycks alltså vara mordet på brorsönerna. Detta kastar otvivelaktigt en mörk skugga över kungens liv och gärning. Men även om vårt antagande om Rikards skuld är korrekt, kan man inte utgå från att han därför varit utpräglat ”ond”. Vid tiden för Edvard IV:s död hade dåvarande hertig Gloucester en hustru han av allt att döma älskade och en son på tio år. Han hade som många andra ogillat broderns giftermål med adelsdamen Elisabet Woodville och kan mycket väl ha sett sig själv som mer berättigad att ärva tronen än sina båda brorsöner. Som de flesta ädlingar vid denna tid tänkte han främst på vad som var bäst för hans familj och närmaste. Det är också möjligt att hustrun Anne Neville övertalat honom att handla som han gjorde. Som dotter till ”kungamakaren” Warwick hyste hon knappast några varmare känslor för Edvard IV:s släktgren. Efter maktövertagandet var det otänkbart att låta brorsönerna leva. Risken för framtida komplikationer var för stor Vi kan naturligtvis inte veta hur hertigen av Glouchester resonerade och när tanken att överta tronen först kom upp i hans huvud. Men någon utpräglad tyrann i Shakespearestil var han knappast. Han var helt enkelt ett barn av sin tid.   

                                                  

                           


[1] En generation senare användes massavrättningen i Stockholm 1520 på samma sätt i propagandan mot Kristian II(Kristian Tyrann). Detta trots att Gustav Vasa med visshet varit i stånd till liknande blodbad. Jag utgår förövrigt från att Rikard III verkligen beordrade brorsönernas död och att gärningen utfördes som följd av denna order.
[2]  Författaren Conn Iguulden hävdar i kommentarerna till sin roman ”Ravenspur””(2016), att Rikard III i stort sett vore bortglömd i vår tid utan det dramatiska mästerverket.   
[3] De första åren styrdes riket av en förmyndarregering, då Henrik vid faderns död 1422 endast var några månader gammal.
[4] I de svenska dramatiseringarna är det av någon anledning Annes svärfar Henrik VI som förs till den sista vilan då hertig Richard gör sitt frieri.
[5]  https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_VI_av_England  Ihuulden  låter i ”Ravenspur” dåvarande hertig Gloucester underrätta brodern Edvard om att Henrik ”fått ett krampanfall” och avlidit. I sin kommentar skriver författaren att ”det inte skulle förvåna mig” om hertigen utförde mordet.  
[6] Under medeltiden och tidigmodern tid var det vanligt att flickor i finare familjer gifte bort i de tidigaste tonåren. 14 år tycks ha varit den vedertagna åldern för en giftasvuxen adelsdam eller prinsessa. Margaret Beaufourt, mor till den förste kungen av ätten Tudor, ingick sitt första äktenskap vid 13-års ålder och fick sin son då hon var 14. Marie Antoinette gifte sig med den franske tronföljaren då hon var 14 år gammal.
[7] Angående Anne Nevilles liv, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Neville.
[9] Jag äger dessvärre ingen ren facklitteratur angående Rikard III:s maktövertagande men hänvisar till kapitlet ”Kungamakaren” i Karen Lindseys bok Drottning för ett tag, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1996). Kapitlet är mycket utförligt och beskriver både Edvard IV:s äventyrliga kärleksliv och den yngre broderns väg till makten. Se också https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_V_of_England och där gjorda hänvisningar.   
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)