Mannen på
stranden såg sig om. Först tillbaka mot båten som fört honom iland från
hansakoggen. Så framför sig, mot staden som låg där borta inbäddad i mörkret.
Om han ansträngde blicken såg han silhuetten av slottstornen på avstånd.
Därinne residerade en släkting till honom, fru Anna Bielke, änka efter Johan
Månson av släkten Natt och Dag. Han måste försöka få kontakt med henne, ta reda
på hur läget var.
Mannen på
stranden var ung, närapå pojke. Han var lång, bredaxlad. Ansiktet var slätt och
vackert, inramat av ett ljust hår. Man kunde ana början till ett skägg som
visade tecken på att få samma ljusa färg. Ögonen var ljusblå och iakttagande.
Då han blev ond for ögonbrynen upp i en bister rynka. Hans släkt hade förövrigt
redan ett visst rykte för häftigt temperament. I staden Stockholms tänkeböcker
från de senaste åren kunde man hitta flera anteckningar om ynglingens far,
anklagad för misshandel och mord både mot anställda och inkräktare på hans
ägor. Vad tänkte mannen som i detta ögonblick stod på stranden vid Stensö udde
utanför Kalmar, en av Sveriges viktigaste städer vid denna tid? Vi vet inte. Om
en Shakespeare fått chansen att skildra denna scen skulle han förmodligen låtit
sin huvudperson redan drömma om sin kommande upphöjelse. Säkert skulle vår hjälte
också haft en här i sitt följe, en skara trogna män redo att störta den
tyranniske usurpatorn Kristian av Danmark, på samma sätt som Earl Richmond störtar
den grymme Rickard III i det klassiska dramat. Men så var inte fallet. Den unge
mannen på stranden var ensam och vilka ambitioner han än kan ha haft, så långt
som till att bli svensk kung sträckte de sig inte. Sverige var knappast ett
kungadöme, snarare en upprorisk del av det nordiska unionsriket. Den siste
svenskfödde ledare som kallat sig kung hade dött 50 åt tidigare.[1]
Om landet till äventyrs skulle bli ett självständigt kungadöme på nytt var det
inte den unge mannen på stranden som skulle bestiga tronen utan troligtvis
någon av sönerna till riksföreståndaren, som stupat några månader tidigare.
Nej, ynglingen som just beredde sig att gå in mot Kalmar stad kan inte ha
föreställt sig att han nästan exakt tre år senare skulle bestiga en så gott som
egenkonstruerad tron och grunda en dynasti som i över ett sekel skulle härska i
det obetydliga Sverige, som de under tiden skulle göra till en stormakt. På sin
höjd tänkte han sig att få en roll i kriget mot danskarna, kanske som
fristående ledare för ett uppbåd av dalabönder, dessa tappra män som en gång
följt Engelbrekt. Ynglingen hade några bekanta uppe i Dalarna, bland annat
bergsmannen Anders Person på Rankhyttan. Kanske skulle han styra kosan dit så
småningom. Men först Kalmar slott. Den unge Gustav Erikson, av släkten Vasa,
gick sakta in mot staden. Därmed tog han också sitt första steg in i historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar