Denna vår
har vi upplevt hur fem personer med dunder och brak lämnat Svenska akademien.
Med de tre medlemmar som sedan tidigare inte deltar i församlingens verksamhet
är ”de aderton” numera således endast ”de tio”. För en trogen anhängare av
konung Gustav III:s politiska och kulturella gärning kan en sådan utveckling
inte ses som annat en djupt sorglig, alldeles bortsett från den skada Sverige
lidit utomlands när Nobelprisets anseende på detta sätt sjunkit. Det är å andra
sidan inte första gången framstående svenskar lämnat ”ärevördiga församlingar”
under spektakulära former. Den händelse som skall beskrivas här skapade väl inte
särskilt stora rubriker nere på kontinenten, i en tid då Europa skakades av
krig och omvälvningar men i Sverige bör de politiskt medvetna ha sett det
inträffade som ett tidens tecken, oberoende av vilken politisk åskådning man
hade.
Tiden kring
sekelskiftet 1800 var brydsam både i Sverige och i Europa i allmänhet. Franska
revolutionen med dess positiva såväl som negativa efterdyningar hade skakat
kontinenten i dess grundvalar. Frankrike var i krig med Storbritannien,
Österrike, Preussen och skakades samtidigt av inbördes oroligheter. I november
1799 hade generalen Napoleon Bonaparte, som under de senaste åren skaffat sig
en allt starkare ställning i landet, definitivt övertagit makten och givit sig
själv den romerskt klingande titeln ”Förste konsul”. Ingen visste nu i vilken
riktning korsikanen och därmed Frankrike, skulle gå; despoti eller folkstyre? I
Sverige hade Gustav IV Adolf blivit myndig några år tidigare. Ännu skakad av
faderns hemska öde var han fast besluten att skydda sitt rike från allt vad
svärmisk revolutionsdyrkan hette men också att, i motsats till sin far, vara
sparsam med utgifterna och inte förlita sig på en mindre grupp favoriter.
Kungens goda avsikter motarbetades av såväl krigen i Europa som av naturen
själv. 1700-talet avslutades med en fruktansvärt sträng vinter, vilket ledde
till dåliga skördar och dålig fiskelycka. Den svenska handeln med andra länder
stördes av kriget på kontinenten. Allt detta ledde till hungersnöd med
efterföljande kravaller, samtidigt som de nya idéerna om människans frihet och
förnuftets seger gjorde missnöjet radikalare än vad det skulle varit förr i
världen. Statens finanser var dessutom i oordning, med två olika myntsorter och
en statsskuld som tycktes svår att hantera. Å andra sidan var det direkta
missnöjet med kungen inte särskilt utbrett vid denna tid. Tvärtom sympatiserade
många med den unge mannen som bestigit tronen under så tragiska omständigheter.
Gustav IV Adolf hade också nyligen fått en son, vilket innebar att tronföljden
tycktes säkrad inom hans ätt. I denna situation kallade kungen till riksdag i
början av år 1800. Med dynastin befäst var kanske rätta ögonblicket kommet att
skapa enighet kring kungen som symbol. Dessutom behövde finanserna
otvivelaktigt saneras. I ett försök att undvika den politiskt laddade
stämningen i Stockholm, där man svårligen kunde stänga ute alla tidens
politiska influenser, förlades evenemanget till Norrköping. Riksdagen skulle
också kombineras med kungens kröning, som på tre år ännu inte kunnat
genomföras.[1] Som så
ofta var det inom adeln den starkaste oppositionen mot kungen fanns. Det tycks
visserligen inte ha funnits några planer på att störta Gustav IV Adolf vid
denna tid, än mindre mörda honom. Men inom adelsståndet fanns en grupp yngre
män, fyllda av upplysningens och revolutionens tankar och fast beslutna att
göra sig hörda när riddarhuset samlades på riksdagen. En av de främsta
radikalerna var protokollsekreteraren, publicisten och satirikern Hans Hierta,
knappt fyllda tjugo år men redan med en äventyrlig bana bakom sig. Som ingift
systerson till den store politikerräven Pechlin från frihetstidens och salig
kung Gustavs dagar hade han deltagit i den beryktade maskeradbalen 1792. Andra
radikaler som några år senare skulle låta tala om sig var Hiertas
publicistkamrat, dåvarande ryttmästaren, senare generalen Georg Adlersparre och
översten, senare generalen, Anders Fredrik Skjöldebrand. Nu, på vintern år
1800, reste de tillsammans till riksdagen i Norrköping.[2]
Enligt Petri ägnade man färden åt att
lägga upp en lämplig strategi inför det kommande riksmötet. Man var överens om
att kräva större öppenhet ifråga om den finansplan som med nödvändighet måste
genomföras för att få ordning på rikets ekonomi. Denna fråga borde diskuteras
fritt inom alla stånden och inte, såsom var brukligt, i ett särskilt utskott
med endast några få utvalda medlemmar och under sekretess. Vidare borde de
skatter ständerna skulle komma att godkänna endast få tas ut under begränsad
tid.På så sätt skulle kungen inom några år vara tvungen att på nytt kalla
ständerna, vid en tidpunkt då oppositionen vore bättre istånd att hävda sin
röst. Å andra sidan tycks man ha varit benägen för dialog och kompromisser,
under förutsättning att regeringen i sin tur visade sig benägen härtill. Man
var således redo till både förhandlingar och strid.
Riksdagen
invigdes 10 mars 1800. Lantmarskalk, dvs. adelns talman, blev Magnus Fredrik
Brahe, riddarhusets främste greve. Denne hade tillhört den ledande oppositionen
inom sitt stånd vid den dramatiska riksdagen 1789 och i denna egenskap häftigt
angripit den dåvarande lantmarskalken, som han och de andra ”patrioterna” ansåg
vara alltför eftergiven mot Gustav III. För detta hade greven först blivit
utkastad av kungen själv under pågående sammanträde och sedan arresterad, i
likhet med 18 andra adelsmän.[3]
Kungen hade visserligen försonats med sin antagonist på dödsbädden men det vore
förstårligt om greven ännu hyste agg mot gustavianerna. En adelsman som redan
vid riksdagens början med säkerhet kunde sägas tillhöra hovpartiet var däremot
Johan Christopher Toll, Gustav III:s trogne medhjälpare från statsvävningen
1772. En annan kungens man var Anders Af Håkanson. Om de unga radikalerna, som
snart fick sig påhängda epitetet ”jakobiner” vilket de dock själva inte ansåg
sig vara, hoppades på hjälp av greve Brahe blev de grymt besvikna.[4]
Kanske det senaste decenniets omvälvningar på kontinenten och hemma i Sverige
gjort honom försiktigare i sitt politiska agerande. Kanske hans för tiden
relativt höga ålder, han gick mot de femtio, förlänat honom den konservatism i
tänkesätt och sinnelag som ofta förknippas med de äldre. Hur det än förhöll
sig: De som kände till greve Brahes förflutna kunde snart konstatera att Saulus
i sanning förvandlats till Paulus. När Hierta och andra adelsmän yrkade att
frågan om rikets finanser skulle diskuteras öppet, bland annat med motiveringen
att folket hade rätt att veta hur de pengar man givit statskassan i skatt
användes, vägrade lantmarskalken helt sonika att föra fram detta som ett krav
från adelsståndet: Det var kungens sak att avgöra vilka frågor som skulle debatteras
öppet eller sekretessbeläggas, menade Brahe. Försök från opponenternas sida att
påverka kungens inställning i frågan misslyckades, med följd att sekretessen
kring finansfrågorna bestod. Frågan om de två myntsorterna löstes småningom under
någotsånär lugna former. Det låg dock oro i luften. Adliga officerare av för
regeringen acceptabel åskådning kallades plötsligt till Norrköping, under
förevändning att ”delta i riksdagen”, Listor med namn på adelsmän som
förekommit i utredningen av skottet på maskeraden distribuerades av regeringens
anhängare, med öppet hot att man lätt kunde ta upp saken på nytt om dessa
personer satte sig på tvären i riksdagsarbetet. Enligt vad Hierta en tid senare
uppgav stördes också debatterna inom adelsståndet, dels av de adelsmän, med Toll i ledningen, som stod på
kungens sida, dels av representanter för andra stånd som sökte påverka adeln. Så kom fågan om bevillningens längd upp, dvs.
under hur lång tid de skatter som riksdagen godkänt skulle tas ut, eller i
klartext: När skulle kungen nästa gång vara tvungen att kalla in ständerna? De
tre ofrälse stånden förklarade att skattebeslutet borde gälla ”till nästa
riksdag”. Med andra ord, kungen kunde själv välja när han ville kalla
ständerna. En majoritet av adeln var emellertid av annan mening och förklarade
att man ville få sin reservation införd i ståndets riksdagsbeslut, samtidigt
som beslutet om finansplanen godkändes. Därigenom skulle frågan om
skatteperioden lämnas öppen för fortsatt debatt och möjligheter finnas att få
något av de tre andra stånden att ompröva sitt beslut att låta skatterna tas ut
”till nästa riksdag”. När lantmarskalken 26 maj 1800 avfordrades garanti för
detta tillvägagångssätt, svarade han att det ”förstods av sig själv” att frågan
om finansplanen och bevillningen inte var samma sak. När man tre dagar senare
läste upp adelsståndets beslut, varefter en deputation i vanlig ordning skulle
avtåga till kungen med ståndets betänkande, var protokollet likafullt utformat
så att det verkade som om adeln godkänt både finansplanen och skatteuttag på
obestämd tid. De senaste dagarnas debatt hade varit nog så infekterad. Nu blev
det närmast kaos. Brahe anklagades för
löftesbrott, men försökte svänga sig med att han inte uttryckligen lovat att de två punkterna skulle
behandlas var för sig: Han hade bara personligen utgått från att så skulle bli fallet. Ursäkten godtogs inte och
stämningen blev allt hätskare. När det dessutom upptäcktes att delegationen
till kungen, alltså de som skulle överlämna adelns betänkande, försökte smyga
sig iväg trots att man uppenbarligen fortfarande var i hög grad oense i viktiga
frågor, var det nära att handgripligheter utbröt. Hierta utropade att om
debatten skulle föras med så regelvidriga metoder, ville han för sin del inte
längre vara adelsman. Flera av hans meningsfränder instämde och avsade sig sina
adelskap, medan sju andra nöjde sig med att ”avgå” från pågående riksdag. En av
de missnöjda tog hastigt tillbaka sin avsägelse sedan hans far påpekat att han
genom sitt handlande även avsade sig arvsrätten till familjegodset. Medräknat Hans
Hierta(från och med nu Järta), blev det slutligen minst fem adelsmän som avstod
från sin rang och värdighet. De övriga var: Johan Fredrik Adelheim(Borgström), Claes
Cederström(Claesson), David Schulzenheim den yngre(Schultz), och Per Tham(Taam).[5]
Det enda man egentligen uppnått, bortsett från den kraftiga markeringen mot
regeringens politik, var dock att de styrande nu kunde agera i stort sett som
de ville. Gustav IV Adolf blev djupt upprörd över vad som hänt och förklarade
att en adelsman som i framtiden avstod sin värdighet skulle landsförvisas.
Överhuvudtaget såg han adelns agerande som osolidariskt: De uppförde sig som
franska revolutionärer, inte som goda svenska ädlingar. I och med riksdagens
avslutning hade kungamakten stärkts men det visade sig vara en Pyhrusseger. Det
första allvarliga missnöjet med Gustav IV Adolf hade skapats. Nio år senare
ledde det till uppror och avsättning.
[1] Att
förlägga riksdagen utanför Stockholm var inte helt ovanligt och för tiden
tvärtom ganska normalt. Så hade Gustav III gjort med sin sista riksdag 1792 och
mot slutet av frihetstiden förlades en riksdag till just Norrköping. Vår förste
Bernadotte valdes till tronföljare i Örebro 1810. Fördelen med att förlägga riksmötena
utanför huvudstaden var att man lättare kunde kontrollera vilka som reste dit,
inte minst av den anledningen att svenska landsortstäder helt enkelt saknade
utrymme för mer än ett begränsat antal
riksdagsmän.Riskenn för inblandning från utländskt håll minskade också om
ständerna möttes utanför Stockholm-
[2] Den mest
utförliga skildring av händelserna vid 1800-års riksdag jag kunnat hitta finns
i Gunnar Petris bok Hans Järta, en
biografi(2017)s. 133-149).. Boken är av naturliga skäl främst skriven ur
Järtas synvinkel och återger händelserna i Norrköping så som han och hans
meningsfränder uppfattat dem.
[3] I det
tal Gustav III höll 17/2 1789 och där adeln hårt kritiserades för sitt
uppförande mot dåvarande lantmarskalken, görs uttryckliga hänsyftningar på
Brahe jämte flera andra medlemmar av ståndet https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagen_1789.
4 Jakobinerna var som bekant den radikala grupp av franska
revolutionärer som kom att förknippas med skräckväldet.
[5] Petri
nämner även en adelsman vid namn Netherwoood bland avhopparna. Denne finns dock
inte med på den lista Herman Lindqvist återger i När riket sprängdes och Bernadotte blev kung(1998) s.117. För
enkelhetens skull har jag valt att i texten endast återge de namn som
författarna är ense om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar