Som vi
tidigare varit inne på är det svårt att definiera begrepp som ”god” eller
”ond”, ”Lycklig” eller ”olycklig”. Kanske gäller detta speciellt ifråga om
kungligheter. Hur avgör man om en kung varit olycklig eller inte? Vissa fall är
nog så enkla, som Gustav IV Adolf i Sverige eller Kristian VII i Danmark. Men
hur beskriver man en man som Nikolaj II av Ryssland: Visst var han
otursförföljd och fick, liksom resten av familjen, ett fruktansvärt slut men
det är inte många kungar som varit så lyckliga som han i sitt äktenskap eller ägnat
sina barn så mycken omsorg och kärlek. En annan kunglighet som är svår att
definiera utifrån ett lyckobegrepp är Jane Seymour, Henrik VIII:s tredje
hustru. Hon var drottning ett drygt år och dog i barnsängsfeber men hon var den
enda av kungens många gemåler som födde honom en son och arvinge. Därför blev
hon också den av de sex hustrurna som Henrik kom att betrakta som drottningen i sitt liv. Det är vid
hennes sida han alltjämt ligger begravd i St George’s kapell i Windsor.
Jane föddes
i början 1500-talet, kanske samma år som Henrik VIII besteg tronen.[1] Hennes
familj hade kommit till England med normanderna på 1000-talet och var
framstående i sina egna trakter men hörde inte till den absoluta högadeln vid
hovet. Icke desto mindre hade Janes far, Sir John Seymour, dubbats till riddare
av kung Henriks far för sina insatser vid den sista större drabbningen i
”Rosornas krig” 1497. Han fortsatte sin lovande bana under sonens fälttåg i
Frankrike 1513. Hans hustru Magery hade emellertid kungligt blod i ådrorna: Hon
härstammade från Edvard III. Jane var femte barnet och äldsta dottern i en
syskonskara på tio. Det finns inte mycket bekant om hennes barndom, som
huvudskakligen tycks ha tillbringats på familjens huvudgods Wolf Hall i Wiltshire. Äldsta dottern undervisades i skriv- och läskonsten men man verkar inte ha
satsat på hennes utbildning på samma sätt som Isabella av Kastilien eller
Thomas Boleyn gjorde med sina döttrar. Jane lärde sig den för tiden typiskt
kvinnliga konsten att brodera, något hon blev duktig på. Hon ansågs vacker med
sitt blonda hår och ljusa hy men tydligen inte särskilt attraktiv på
äktenskapsmarknaden: En yngre syster giftes bort före henne. Ändå var Jane ingen
hemmasittare: Hon lärde sig konsten att rida och jaga. Att hon lärde sig lite
franska och latin visar att hon var tänkt att kunna uppträda i förnämt
sällskap, även om man knappast föreställde sig henne som rikets första dam. Det
var i huvudsak en lantflicka med ett adligt namn som i slutet av 1520-talet
reste till kungens hov för att ta tjänst. Jane kom till drottning Katarinas
hushåll, som vid den här tiden var på väg mot upplösning. Hovet surrade av
rykten om kungens förestående skilsmässa och giftermål med Anne Boleyn. Den nya
hovdamen verkar ha tagit parti för drottning Katarina, inte så förvånande med
tanke på hennes konventionellt färgade uppfostran men det finns ingenting som
tyder på att Jane öppet skulle ha manifesterat sina åsikter i saken. När
Katarina för alltid lämnade hovet i början av 1530-talet återvände Jane till
Wolf Hall men var snart åter i tjänst vid hovet, nu hos drottning Anne. Någon
gång på hösten 1535 besökte kung Henrik VIII familjen Seymour på Wolf Hall. Vad
som hände där är osäkert. Det finns uppgifter om att Anne var i kungens sällskap
och i så fall borde det ha varit svårt för Henrik att ostörd inleda en kurtis
med husets äldsta dotter. Ändå är det möjligt att det var på familjegodset som
hans kärlek till Jane tändes. Kanske var hon just då ledig från hovet och hemma
för att hjälpa till i hushållet och kanske Anne Boleyn i sin tur var kvar vid
hovet på kung Henriks önskan. I vilket fall som helst hade hans kärlek till sin
andra hustru vid det här laget naggats ordentligt i kanten. Han var trött på
denna grälsjuka kvinna, som var lika urusel på att skaffa söner som Katarina av
Aragonien hade varit och som å andra sidan inte på långt när var lika
underdånig som Katarina. I den sinnestämningen mötte han Jane Seymour. I andra
delen av ”Henrik VIII:s självbiografi” låter Margaret George först kungen se
Jane ta hand om sin demente far och senare sköta bikuporna i familjens
trädgård, Han blir förförd av hennes mjukhet och överhuvudtaget av hennes
huslighet och värme: ”Hon var som en uppenbarelse av renhet och oskuld. Just
när jag hade gett upp hoppet om sådant och trodde att ondskan höll allt i ett
fast grepp fanns Jane här, hel och obesmittad, vit och ren och okomplicerad”.[2]
Även om
Georges bok är en roman finns det ingenting som motsäger att det varit Janes
lugna lite alldagliga sätt som fängslat Henrik, snarare tvärtom. En sådan
kvinna var vad han just nu längtade efter.[3] Jane
återvände till hovet, där hon snart blev en av centralgestalterna i det drama
som utspelades. Exakt när beslutet fattades att göra Jane Seymour till
drottning vet vi inte men det bör rimligen ha skett i samband med eller kort
efter det missfall Anne Boleyn fick i slutet av januari 1536. Det är möjligt
att Anne vid den tiden förstått att kungen kastade sina blickar på Jane. En del
trodde att chocken över denna upptäckt orsakat olyckan. Det sades till och med
att drottningen hade hittat sin hovdam sittande i makens knä. En sådan skamlöshet kan definitivt uteslutas:
Det stämmer inte med vad vi vet om Janes läggning. Däremot är det tänkbart, som
en del hävdar, att Anne sett föremål som Jane fått av kungen och blivit mycket
upprörd.[4] Det står
hur som helst klart att drottningen känt till sin mans böjelse och tillskrivit
den en avgörande betydelse för sitt kommande öde.[5] Jane
själv höll en markerat låg profil i detta skede: ”I denna fråga har hon
uppträtt högst blygsamt”, som kungen uttryckte saken. Den pågående förändringen
märktes som krusningar på ytan vid hovet: Janes släktingar fick plötsligt
våningar i de kungliga palatsen. Utmärkelser som normalt borde ha tillfallit
drottningens anförvanter kom istället familjen Seymour och deras vänner och
släktingar till del. Fraser skriver träffande
att förloppet för tankarna till hur man i Sovjet utläste politiska konjunkturer
genom att observera den inbördes turordningen vid militärparader. I början av
maj 1536 arresterades slutligen Anne Boleyn. 19 maj avrättades hon i Towern. 20
maj 1536 trolovades Henrik VIII och Jane Seymour på Hampton Court. Tio dagar
senare vigdes de i Whitehall. Den nya drottningen visades den närmaste tiden
upp för folket i samband med flera ritualer och ceremonier. Därmed var Jane
Seymour så att säga introducerad i sin nya roll som landets första dam.
Det nya
äktenskapet tycktes förebåda en ny fredligare tid i England. Nu kom Maria,
Henriks dotter med Katarina av Aragonien, tillbaka till hovet. Många trodde att
den goda drottning Jane bevekt sin man att ta flickan till nåder och säkert var
hon glad åt händelseutvecklingen. Som vi sett hade hon hört till sin
föregångares hov en tid och i den egenskapen åtminstone träffat eller sett den
unga prinsessan. Att Maria återvände hade dock minst lika mycket med
hennes egen och kungens önskan som med Janes förböner att göra. Katarina hade alltid inpräntat lydnad
mot kungen i sin flicka så länge ”du inte förlorar din själ”. När nu både
Katarina och Anne Boleyn var döda och kungen ingått ett nytt äktenskap, på vars
laglighet ingen kunde tvivla, fanns ingen anledning för Maria att hålla sig
borta från hovet. Hennes far tog mer än gärna emot henne. Henrik VIII var, hur
otroligt det än kan låta, en varm och kärleksfull natur, givetvis under
förutsättning att man lydde honom oreserverat. Nu när han snart väntade sig en
son var det säkert med oblandad förtjusning han återsåg sin äldsta dotter. Mer
anmärkningsvärt var att kungens släkting Reginald Pole, som i det närmaste gått
i exil utomlands på grund av sin ovilja mot Henriks politik de senaste åren,
gratulerade till det nya äktenskapet i ett personligt brev till monarken. Till
och med Chapuys, det kejserliga sändebudet vid engelska hovet, som i många år
helhjärtat stöttat Katarina och hennes dotter och därför av naturliga skäl
varit illa sedd av och själv ogillat kungen, uppenbarade sig hos de nygifta vid
allra bästa lynne. Han anspelade därvid på att drottning Anne betecknat sig
själv som ”Den allra lyckligaste”: Ambassadören var säker på att drottning
Jane, i motsats till sin närmaste företräderska, verkligen skulle bli lycklig
och dessutom att hon skulle skapa fred i sin omgivning. Henrik var nöjd men bad
diplomaten att dämpa lovorden en aning: Den blyga Jane var inte van vid
ambassadörers artigheter sade han, säkert med glimten i ögat. Jane för sin del
hade tagit sig mottot ”förpliktad att lyda och tjäna”, ett tydligt tecken på
att hon inte ämnade besvära sin herre och man med egna åsikter i politiska
frågor. Denna förutsatts kom emellertid att sättas på prov av tidens politiska
händelser, vilket också visade hur svår uppgiften att ”stifta fred i sin
omgivning” var för en hustru till Henrik VIII, hur blygsam hon än var. På
hösten 1536 utbröt uppror i norra England. Rörelsen, som i själva verket var
flera grupperingar vilka med tiden sammansmälte till en, betecknade sig ”Den
heliga nådens pilgrimsfärd” och protesterade mot indragningen av klostren och
överhuvudtaget mot centralregeringens nya skatter och allt hårdare kontroll
över rikets alla delar.[6] Revolten
spred sig till allt större områden. Kungens fogdar dödades, ibland med rent
bestialiska metoder. I motsats till vad som tycks ha varit förhållandet under
den samtida Dackefejden i Sverige deltog också adelsmän i revolten, om av egen
böjelse eller inte är ovisst. Revolten fick tillslut sådan spridning att kungen
utfärdade amnesti för brott begångna före 7 december 1536. I längden visade sig
denna amnesti sakna värde. Enligt flera andrahandsuppgifter försökte Jane Seymour,
som var obrottsligt trogen påvekyrkan, vid åtminstone ett tillfälle under
revolten få sin man att inta en mildare hållning mot rebellerna. Hon föll på
knä för Henrik och bad honom att återta indragningen av klostren. Enligt en
uppgift var hon djärv(eller dumdristig), nog att säga att Gud kunde ha ”sänt”
revolten som straff för de många kyrkor och kloster som plundrats på kungens
order. Kungen påpekade i skarp ton att Anne Boleyn hade fått betala med sitt
liv för sin benägenhet att lägga sig i hans angelägenheter, varpå ämnet var att betrakta som slutdiskuterat. Bevarade brev från tiden visar otvetydigt att Jane antingen
vidarebefordrat eller på eget initiativ framfört supliker till sin man angående
bevarandet av minst ett kloster, dock utan framgång. Den skarpa avhyvlingen med
sin farliga anspelning på ”den framlidna drottningens öde”, som en ambassadör
skrev, hindrade inte Jane Seymour från att på våren 1537, enligt vad hon själv
sade till det kejserliga sändebudet, inför kungen antyda fördelarna med ett
närmande till Habsburg. Att hon vågade göra det, trots tidigare bakslag,
berodde förmodligen på att man nu fastslagit att hon var gravid .[7] Nu väntade alla ivrigt att en tronföljare, en
son, äntligen skulle förunnas kungen efter två misslyckade äktenskap: Te Deum sjöngs
i kyrkorna, de fattiga i London gavs vin att dricka vid väldiga bål, som om
detta skulle garantera en lycklig förlossning och den nya drottningens köning
förbereddes. Enligt gammal sed drog sig Jane tillbaka till en sluten avdelning
på Hampton Court inför sin förlossning i slutet av september 1537 och 9 oktober
började födslovåndorna. Processen blev långdragen, nära tre dagar, innan
drottningen natten till 12 oktober 1537 förlöstes med en son, Edvard, prins av
Wales. Inte bara hovet utan hela riket firade med kanonsaluter, fester och
dryckeslag. En biskop gick i sitt glädjerus, kanske påbättrat av mer jordiska
drycker, så långt som att i ett brev utropa att Vår Herre nu visat sig som ”Englands
Gud”, men tillfogade strax: ”Vilken dåre är jag inte”. Drottningen tycktes må
bra och mottog efter några dagar den vanliga samlingen gratulanter vid en
kungasons födelse. Kungen grät av glädje: Efter nära 30 år på tronen hade han äntligen
fått sin arvinge.[8] Men
efter ytterligare några dagar grumlades glädjen av en stor sorg. Drottningen
fick barnsängsfeber som övergick i blodförgiftning, vilket gjorde slutet
ofrånkomligt. Jane Seymour avled 24 oktober 1537 vid 28 års ålder.[9] Kungen
sörjde djupt och drog sig tillbaka i avskildhet medan drottningens begravning i
Windsor förbereddes. Jordfästningen skedde 13 november 1537, med den dödas
styvdotter Maria som främsta sörjande. Henrik VIII bevarade minnet av Jane
Seymour livet ut. Han besökte regelbundet Wolf Hall där de hade träffats och
kallade henne mot slutet av sitt liv ”min trogna och kärleksfulla hustru”.[10] Men en kung får inte hänge sig åt sorg. Nya
uppgifter måste lösas. Henriks rådgivare förberedde redan ett nytt äktenskap:
Livet gick trots allt vidare.
Jag avslutar
denna text med att upprepa den fråga den började med: Bör Jane Seymour kallas
lycklig eller olycklig?
[1] 1509.
[2] Margaret
George. Henrik VIII:s självbiografi, del
II ”Söndra och härska" (isvensk översättning
1989), s. 33-36.
[3] Kungen
tycks ha haft en tendens att välja hustrur efter tillfälliga känslostämningar.
När han av någon anledning tröttnat på en hustru tog han en ny som på något
sätt utgjorde en kontrast till den föregående: Den fromma om än viljestarka
Katarina av Aragonien ersattes av den äventyrliga ”pojkflickan” Anne Boleyn,
som i sin tur trängdes ut av den konventionellt kvinnligt uppfostrade Jane
Seymour. Den blyga och lite stela Anna av Kleve ersattes av den sprudlande
flickan Katherine Howard, som slutligen följdes av den tvåfaldiga änkan
Catherine Parr
[4]
Förstårligt nog med tanke på hur Anne själv blivit drottning.
[5] Detta
framgår av det brev Anne Boleyn skrev till kungen några dagar efter sitt
gripande i maj 1536. Se https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html
not 7.
[6]
Dackefejden hade ungefär samma motiv. Denna revolt bröt dock ut några år
senare.
[7] En
drottning förväntades ha en mildrande effekt på sin makes politik. Janes
svenska motsvarighet Margareta Lejonhuvud, som vigdes vid Gustav Vasa några
månader efter att äktenskapet mellan Jane och Henrik ingåtts, förblev också hon
vid sin katolska tro. I motsatts till Jane tycks Margareta redan på ett tidigt
stadium aktivt ha påverkat sin kung till
förmån för olika personer och i olika sammanhang utan att riskera hot om dödsstraff
eller avsättning https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Eriksdotter_(Leijonhufvud).
Eftersom Jane dog så tidigt är det omöjligt att veta hur hennes ställning
skulle ha blivit om både hon och barnet överlevt. Kvar står att Jane och
Margareta uppenbarligen båda var sina maktfullkomliga makars favoriter i
egenskap av hustru. Den omständigheten att Margareta Lejonhuvud vad det verkar
utan fara kunde vädja till sin man i olika frågor, medan Jane Seymour var tvungen
att iaktta viss försiktighet, visar förövrigt indirekt att Gustav Vasa inte, som hans fiender hävdat, i vredesmod slagit
ihjäl sin första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg.
[8] Detta
trots att minst två söner i det första äktenskapet avlidit kort efter
förlossningen. Det är sannerligen en ödets ironi att Edvard VI, vars födelse firades med sådan glädje, kom att bli den minst kände av Henrik VIII:s arvingar medan Elisabet, vars kön var en besvikelse för alla utom kung Henriks skadeglada motståndare, inte bara blev Englands störste regent genom tiderna utan också en av de mest omskrivna härskarna i världshistorien.
[9] Åldersangivelsen
är inte hundraprocentigt säker men följer Frasers antagande.
[10] Denna
text bygger huvudsakligen på kapitel 9-11 av Antonia frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk
översättning 1995).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar