1788-89 var
en explosiv tid i Frankrike. Dåligt väder ledde till att skördarna slog fel och
boskap dog av svällt eller dödades i hagelstormar. Matbristen blev allt värre
och priserna på de varor som fanns steg. Antalet tiggare och arbetslösa ökade kraftigt.
Som så ofta i sådana situationer tog sig allmänhetens desperation uttryck i
kraftiga protester mot regeringen och regelrätta upplopp. Denna gång fångades
dessa stämningar upp av de nya idéströmningar som ivrade för ett förändrat
samhällssystem och som enkelt och något tillspetsat innebar att folket och
förnuftet borde råda istället för Gud och Konungen. I ett försök att lösa
rikets problem och lugna den hotande stämningen hade kung Ludvig gått med på
att kalla in Riksständerna i maj 1789 men utvecklingen gled nu snabbt de
styrande ur händerna. Under sommaren 1789 rullade händelserna framåt med
lavinartad hastighet: juni, Nationalförsamlingen bildas under ledning av det
tidigare ”Tredje ståndet”. Juli, Bastiljen i Paris stormas. Augusti, adelns
privilegier avskaffas och deklarationen om de mänskliga rättigheterna antas.
”Aldrig har i Frankrike en skörd mognat så snabbt som denna sommar 1789”,
konstaterar Stefan Zweig. Hovet och kungafamiljen å sin sida tycktes stå
handfallna. Till stor del berodde detta på att revolutionen kommit så hastigt.
De intellektuella, de som eftervärlden kallat ”upplysningsfilosofer”, hade
visserligen sedan länge förutspått vad komma skulle men kungen och hovet, noga
inneslutna bakom Versailles´ och etikettens tjocka murar, anade inte faran.
Sommaren 1789 var dessutom tung för kungaparet på ett rent privat plan: Deras
äldste son Louis Joseph avled strax efter att ständerna samlats och föräldrarna
drog sig tillbaka vid en tid då de bort koncentrera sig på den politiska
utvecklingen. När allvaret slutligen gick upp för hovet efter 14 juli kunde
man, främst kung Ludvig själv, inte bestämma vad som var att göra. Några
föreslog att man borde lämna det farliga grannskapet runt Paris och Versailles
och resa till någon stad nära gränsen mot Nederländerna(nuvarande Belgien),
varifrån man lätt kunde fly utomlands om så krävdes. Men tanken på Frankrikes
kung som flykting var främmande för både Ludvig XVI själv och hans hovmän: Som
en av dem sade när saken kom på tal: ”Visst kan vi resa till Metz, men vad
skall vi göra när vi är där”? Alltså stannade kungen, drottningen och deras
barn kvar i Versailles och försökte leva ungefär som vanligt, trots att många
av deras vänner flydde.[1]
För att stärka skyddet kring kungapalatset kallades några av kungens utländska
regementen till Versailles: Man litade inte längre på de inhemska militärerna.
De första dagarna i oktober hölls en välkomstbankett för ett av dessa
regementen. Kungafamiljen var närvarande och soldaterna hyllade sina suveräner
och svor dem trohet. Detta blev den tändande gnistan för revolutionärerna. I
Paris rådde hungersnöd. Nya rättigheter må stimulera människor men de ger inte
mat åt hungrande. Däremot surrade staden av rykten och motrykten. Man fruktade
att kungens parti skulle gå till motoffensiv och krossa revolutionen. Dessutom
hade antalet tidningar och ströskrifter ökat markant: Politiken angick
plötsligt alla. Man föreställde sig också de stora spannmålslager kungen hade
undangömda och de pengar drottningen sände till sin bror, den österrikiske
kejsaren. .Dessutom tänkte man att det politiska reformarbetet skulle påskyndas
om kungen flyttade till Paris. I detta läge kom nyheten om banketten för
soldaterna i Versallies. Rösterna blev allt starkare: ”Kungen samlar trupper
för att krossa revolutionen”. ”Kungen tänket döda sitt folk”. ”Hos kungen finns
bröd och spannmål”: ”Kungen måste flytta till Paris”! Den 5 oktober 1789 satte
sig ett tåg människor, många av dem kvinnor, i rörelse mot Versailles för att
hämta kungen och hans familj till huvudstaden.[2]
Rykten om vad som var på gång nådde snart slottet. Det är möjligt att en av de
första som gav utförligare detaljer var Axel von Fersen, som skall ha skyndat
ut från Paris så snart han förstod vad som höll på att ske och på sidovägar lyckats
ta sig förbi demonstranterna. Det är dock tänkbart att han redan var i
Versailles.[3] Alla är
däremot ense om att Ludvig XVI som vanligt var på jakt och att drottningen
unnat sig en stund för sig själv i Petit Trianon, när de båda kallades tillbaka
av de oroande rapporterna. Frågan var vad som nu var att göra: Skulle man
slutligen fly? Eftersom vagnar gjorts i ordning för kronprinsens vanliga åktur,
stod lakejer och hästar redo. Det ända som behövdes var en tydlig order. Men,
än en gång, vart skulle man fly och vad skulle hända sedan? Kungen var som
vanligt osäker och inte mannen att fatta snabba beslut. Dessutom stred det
alltjämt mot hans värdighet som konung att fly från sitt eget slott: En furste
flyr inte sina upproriska undersåtar som en brottsling sina domare. Ingen var
heller säker på vad demonstranterna ville, kanske kunde man tala dem tillrätta.
Både Fersen och andra av kungafamiljens lojala tjänare hävdade senare att
Ludvigs och Marie Antoinettes liv skulle ha räddats om de flytt denna dag.[4]
I förstone tycktes de tvehågsna haft rätt. När tåget väl nått fram till slottet
fick några kvinnor tillträde till kungen, som lovade att förse huvudstaden med
bröd. Exakt vad som nu hände tycks osäkert. Enligt Zweig var hela kvinnotåget i
själva verket iscensatt av krafter som ytterst hade till syfte att föra
kungafamiljen till Paris. När den delegation som träffat kungen i slottet kom
tillbaka till sina kamrater, blev dessa mycket upprörda och krävde att
kungafamiljen skulle föras till huvudstaden. Fraser ger intrycket att tanken
att föra de kungliga till Paris skulle ha kommit upp på allvar först efter att
delegationen talat med kungen. Lindqvist slutligen talar om bud som nått fram att
nya tåg av demonstranter och nationalgardister var på väg, vilket fick folkmassan
som lugnats av det positiva mottagande kamraterna fått, att åter högljutt kräva
att kungafamiljen skulle resa till Paris. Hursomhelst lägrade sig ett spänt
lugn över Versailles med omgivningar under natten till 6 oktober 1789. Alla
möjligheter att fly var nu stängda för kungen sedan utfarterna från slottet
spärrats. Såväl kungafamiljen som folkmassan utanför gick till vila bäst de
kunde. En intressant fråga, om än inte särskilt viktig, är var Fersen var denna
ödesdigra natt. Kanske besökte han drottningen, som låg i sitt vanliga rum, för
att se hur hon hade det. Napoleon skall långt senare ha hävdat att greven till
och med sovit hos henne och flytt genom ett fönster på morgonen.[5]
Andra uppgifter gör gällande att vakter sett Fersen utanför drottningens dörr
och att han bett dem att inte störa henne. Lindqvist är den enda av mina källor
som alls berör frågan men utan att förfalla till alltför mycket sensationsmakeri
kan vi nog utgå från att greven sökt hålla sig så nära sitt hjärtas dam som
möjligt i farans stund.
På morgonen
6 oktober 1789 gick folkmassan till anfall mot palatset. I första hand var det
Marie Antoinette, den hatade ”Österirkiskan”, de sökte. Två av hennes gardister
dödades. Drottningen sprang halvklädd till sin gemåls rum och efter någon
förvirring förenades familjen där. En talkär på gården ropade att drottningen
skulle visa sig. Det gjorde hon också, vilket tycks ha väckt viss respekt: "Leve
drottningen”, ropade några i mängden. Men snart höjdes åter ropet: ”Till Paris
Till Paris”! Kungafamiljen insåg att de måste lyda. Alla andra möjligheter var
nu överspelade. Tidigt på eftermiddagen färdades en märklig kortege ut från Versailles.
Där kom nationalgardet med bröd på sina bajonetter. Där kom vagnar med spannmål
från de kungliga föråden, där kom hov- och ämbetsmän med sina vagnar. Där kom
också kungen med sin familj i egen vagn. Någonstans bakom dem färdades den
svenske greven Axel von Fersen, den franska drottningens förtrogne och trolige
älskare. Som extra krydda på sin seger medförde massan huvudena av de gardister
man dödat. ”Här kommer vi med bagaren, bagarhustrun och bagargossen”, sjöng de
triumferande. När de färdades från det slott som varit de franska kungarnas
huvudsäte i ett sekel, passerade kungafamiljen ett palats som tillhört Madame
Elisabet, kungens syster. Hon såg på träden i allén: ”Beundrar du din allé”,
frågade hennes bror. ”Jag säger farväl till mitt palats”, svarade hon. Så
började den franska kungafamiljens fångenskap. Av den kungliga kärnfamiljen
skulle enbart dottern Marie Therese vara i livet sex år senare.[6]
[1] I sin
biografi över Axel von Fersen återger Herman Lindqvist en uppgift som inte
finns i något annat verk jag har tillgång till. Enligt honom skulle Marie
Antoinette under sommaren 1789 ha föreslagit Fersen att tills vidare ta hand om
kronprins Ludvig, hertig av Normandie, vid sitt regemente nära gränsen till
Nederländerna. Tanken stupade på att drottningens österrikiske rådgivare Mercy
sade sig frukta folkets reaktion om prinsen fördes bort.
[2]
Egendomligt nog anger ingen av mina källor ens någon ungefärlig siffra på hur
många som deltog i marschen till Versailles. Lindqvist talar om ”flera tusen”. Närmare
siffror återges inte. Zweig återger dock en formulering av Camille Demoulin,
enligt vilken det skulle ha rört sig om 8000 kvinnor. Denna uppgift är snarast
avsedd som målande beskrivning ,men om vi låter 8000 vara minimum för ”demonstrationstågets”
deltagare, får vi ändå en bild av en stor mängd människor. Särskilt med tanke
på att Paris befolkning var avsevärt lägre än i våra dagar. Dessutom är
Lafayettes tåg, som skall ha räknat över 20 000 man inte medräknat.
[3] Fraser
ger detta intryck även om det inte utsägs tydligt.
[4]
Betecknande nog skulle Ludvig XVI:s yngre bröder, grevarna av Provence och
Artois(blivande Ludvig XVIII och Karl X),, och hans kusinbarn Ludvig Filip,
hastigt fly då de i framtiden hotades av revolutioner och uppror Provence och Ludvig Filip var närvaranfe vid
händelserna i oktober 1789, medan Artois lämnat Frankrike redan efter Bastiljens
fall i juli..
[5] Uppgiften
ska ha kommit från en av drottningens kammarfruar, som Napoleon lärde känna då
hon undervisade hans styvdotter Hortense. Lindqvist skriver dock att kammarfrun
ifråga inte varit i tjänst den aktuella natten, vilket däremot hennes syster
var enligt Fraser
[6] Denna
text bygger på Antonia Frasers bok om Marie Antoinette(svensk översättning
2002), s 280-85, Stefan Zweigs bok om samma drottning(svensk översättning i nyutgåva 1989), s. 202-214, samt Herman Lindqvist, Axel
von Fersen, kvinnotjusare och herreman(1991), s. 87-90.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar