Den ensamme envåldshärskaren

Det var en speciell ceremoni på flera sätt. Bara det faktum att den ägde rum i Stockholm var ovanligt. Dessutom hade kröningar i denna stad en obehaglig tendens att följas av olycka eller skandal. 129 år tidigare, 1568, hade en flicka av bondesläkt  krönts till svensk drottning. Karin Månsdotter hade varit 17 år vid ceremonin i Storkyrkan och avsatts knappt tre månader senare. År 1650 hade en annan flicka, Kristina, krönts till svensk regent i samma kyrka, för att fyra år senare avsäga sig tronen, resa till Rom och bli katolik   Nu kröntes en pojke, som dessutom var yngre än både Karin och Kristina hade varit, till enväldig konung i Storkyrkan.. ”Kröning” var egentligen en oriktig benämning. Den nye kungen hade satt kronan på huvudet redan innan han red till kyrkan. Ceremonin betecknades också ”hyllning och smörjelseakt”, inte kröning. En del tyckte att hela tillställningen var onödig: Kungen hade ju sin makt av Gud och genom arv, det fanns det riksdagsbeslut på.[1] Änkedrottning Hedvig Eleonora, konservativ och noga med traditionerna som de flesta gamla, hade emellertid insisterat på en högtodlig akt. För det första var det sed då en ny konung tillträdde ämbetet. För det andra borde hennes sonson, som ”Herrens smorde”, naturligtvis bli smord.[2] Vid åttatiden på morgonen 14 december 1697 samlades alltså rådsherrarna, eller kungliga råden som de nu benämndes, samt representanter för diverse adliga familjer vid det tillfälliga kungliga residenset på Riddarholmen.[3] Kungen kom ut, iförd mantel och med krona på huvudet och spira i handen. Utöver den purpurfärgade manteln var han liksom övriga närvarande klädd i svart till minne av den döde Karl XI. Så steg kungen till häst men råkade därvid tappa kronan. Visserligen uppfångades den innan den nuddade marken men säkert blev en och annan åskådare orolig. Var detta ett tecken på kommande olyckor? Efter detta satte sig processionen i rörelse. Kungen var den ende som red. Adeln gick till fots. Detta var en lika subtil markering av enväldet som att kungen bar krona redan på vägen till kyrkan: Han stod över alla andra, bonde eller adelsman. Utkorad till sin ställning av Gud och icke av människor.

När man läser om Karl XII:s kröning, den enda av en absolut enväldig svensk kung, ör det draget av stel opersonlighet som faller i ögonen. Man får veta vad som hände men inget antyds egentligen om vad de agerande gjorde. Vad tänkte den unge kungen under den sju timmar långa ceremonin. Var han fundersam eller orolig eller kanske fylld av förväntan inför sin kommande livsuppgift? Reflekterade de närvarande över att en yngling på 15 år blivit enväldig? Vad som framgår är just kungens upphöjdhet över alla andra. Han avgav ingen kungaed, trots att ständerna svurit en ed till honom: En kung behöver inte avge några löften. Efter kröningsakten åt han middag uppvaktad av råd och adelsmän. Sedan gick han upp i sin svit, där han lämnades ensam. Därefter åt de andra sin måltid. Det är en bild av den ensamhet som skulle följa Karl XII genom livet, enda till den ödesdigra kvällen vid Fredriksten i Norge 21 år senare.[4]          

---

[1] Ständerna hade 1693 förklarat kungamaken enväldig.

[2] Med vår tids mått var Hedvig Eleonora snarast medelålders 1697, kring 60 år. Hon dog 1715, nära 80 år gammal. 

[3] Wrangelska palatset, nuvarande Svea hovrätt, tjänstgjorde som kunglig bostad efter slottsbranden tidigare under året.

[4] För närmare detaljer om Karl XII:s kröning, se Bengt Liljegrens biografi över Karl XII(2004), kapitlet ”Herrens smorde”.