Det är
regnigt i Paris på julaftonskvällen år 1800. Människor går sina sista ärenden
inför helgen. Kanske hörs en klocka klämta, trots att den kristna religionen
officiellt avskaffades under skräckväldet några år tidigare. I gränden Saint-
Nicaise nära Tuileriepalatset står en vagn med en tunna på flaket. En man står
bakom vagnen och en annan i hörnet av Place de Carrousel. Här har man god
utsikt mot palatset. En vagn som lämnar Tuilerierna måste passera Nicaise. De
båda männen har ett särskilt ärende: Mord.
Frankrike år
1800 är ett land i stark spänning. Sedan revolutionen drygt tio år tidigare har
man genomlidit skräckvälde och krig, vid sidan av de reformer som samtidigt
genomförts. Efter Robespierres fall 1794 har landet styrts av flera kortvariga
regeringar, mer eller mindre radikala eller konservativa. Det har nu gått ett
drygt år sedan generalen Napoleon Bonaparte från Korsika vid en statskupp i
själva nationalförsamlingen i praktiken gjort sig till envåldshärskare, trots
att hans officiella titel är ”förste konsul. Under det nya styret har läget i
Frankrike börjat stabiliseras. Även om oroligheter fortfarande förekommer på
sina håll, bland annat i provinsen Vendée i väster, har det blivit allt klarare
att landet fått en ledare kompetent nog att upphäva det kaos som nu rått i nära
ett årtionde. Men utvecklingen behagar inte alla. Rojalisterna, som önskar en
återgång till det kungliga enväldet, ser ogärna att Napoleon på detta sätt ”stadgat”
revolutionen och gett den en fast struktur. De mer radikala revolutionärerna,
jakobinerna, fruktar å andra sidan ett nytt envälde, bara under annat namn och
på sikt svårare att störta än det gamla. Det är många som efter ett år med
Napoleon vid makten vill se honom död.
På kvällen
24 december 1800 gjorde sig Napoleon i ordning att åka till operan i Paris. Han
tycks ha tvekat om han skulle gå på kvällens föreställnig tillsammans med sin
hustru, hennes dotter och systern Caroline , men till slut bestämt att göra
det.[1]
Order gavs att vagnar skulle göras i
ordning. Förste konsuln åkte i egen vagn i sällskap med några officerare.
Framför honom red en soldateskort. Hustrun och systern åkte strax efter
Napoleon. När mannen som stod på utkik i hörnet av Place de Carrousel såg
gardisterna komma ridande blev han handlingsförlamad. Allt tyder på att de båda
attentatsmännen helt enkelt chansat på att Napoleon skulle ge sig ut den
kvällen, han bestämde sig ju inte själv förrän i sista ögonblicket. Kanske
attentatorerna egentligen inte räknat med att verkligen komma till skott, eller
så var det bara den vanliga tvehågsenhet som lätt drabbar politiska mördare.[2]
Hur som helst gav utkiken i gathörnet inget tecken. Mannen vid vagnen med
tunnan hörde naturligtvis ändå dånet av de annalkande hästarna och förstod vad
klockan var slagen. Han satte sin pipa till tunnan, som innehöll sprängämnen.
Därefter gav han tömmarna till hästarna åt en ung flicka som stod i närheten
och sprang undan. Det visade sig emellertid att han varit för sent ute. Av en
tillfällighet körde Napoleons kusk, som möjligen var något berusad, dessutom
ovanligt fort. Napoleons ekipage hann precis förbi vagnen med tunnan innan
laddningen detonerade. Vagnen med hustrun, hennes dotter och Napoleons syster
hade inte hunnit fram till platsen när tumman exploderade men flera fönster i
vagnen krossades och Napoleons styvdotter skadades lätt. Förödelsen i
omgivningen var större. Ett hus föll samman och nio människor, bland dem
flickan som tagit hand om tömmarna till attentatsvagnen, dödades. Napoleon
hörde naturligtvis knallen, som lär ha låtit som om flera kanoner avlossats.
Han stannade och fick besked om vad som hänt, varpå han lugnt fortsatte till
operan för att visa att han klarat sig. Men han var starkt upprörd: Det som
hade hänt var oacceptabelt och krävde repressalier. Trots att det snart visade
sig att de två attentatsmännen, plus en medhjälpare som man lyckades gripa,
varit rojalister med möjliga kopplingar till England arresterades också ett
stort antal vänsterradikala jakobiner. Napoleon var besluten att ta itu med all
tänkbar opposition mot sin regim. Ironiskt nog lyckades mannen som tänt på
laddningen undkomma och emigrera till Nordamerika, där han tärd av ruelse över
sitt dåd lär ha blivit präst.[3]
Inom två år
efter attentatet var Napoleon ”konsul på livstid” och inom ytterligare två år
fransk kejsare. Det är svårt att avgöra den exakta kopplingen mellan attentatet
mot Napoleons vagn och de senare upphöjelserna eftersom mycket hann hända
mellan december 1800 och december 1804 men att attentatet väckte ilska bland
dem som uppskattade Napoleons styre är naturligt och det har i varje fall
knappast försvårat hans väg till kejsartronen. Scenariot känns igen från
exempelvis 1930-talets Tyskland, där en ensam idealists försök att protestera
mot naziregimen genom att sätta eld på riksdagshuset i Berlin endast bidrog
till att stärka Hitlers makt.[4]
[1]
Parrisoperan gav denna kväll ”Skapelsen” av Haydn.
[2] Enligt
en version ska till och med Ankarström ha gripits av tvivel inför sin gärning
på maskeraden, så att Ribbing tvingats ingripa och avlossa skottet.
[3] Denna
text bygger på Herman Lindqvists bok om Napoleon(2004), s. 234-37.
[4] Mitt
resonemang om riksdagshusbranden och dess följdverkningar bygger på historikern
Hans Villius upplägg i bland annat Rättegångar
som skakat världen(1996, kapitlet ”Protest,protest. Rättegången mot Marinus
van der Lubbe”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar