Gästerna var få vid middagsbordet. Förutom drottning Maria själv några hovdamer och hennes närmaste förtrogna bland hovmännen. Mannen som satt mittemot drottningen var klädd som en adelsman, i pällsbrämad jacka och hatt i fransk still I själva verket var han en italienare av relativt enkelt ursprung som för några år sedan tjänstgjort som musiker i Hennes majestäts hovkapell. Nu var han i det närmaste rikets premiärminister. Rummet var inrett med gobelänger och turkiska mattor i samma still som vid franska hovet, där drottningen vuxit upp och till och med en tid varit drottning, innan hon återvänt till sitt födelseland för att ta dess krona i arv. Det hade skett för snart fem år sedan. Drottningen älskade musik, dans, poesi och maskspel och sökte i den mån det var möjligt införa något av den franska renässansen i det ännu i stor utsträckning medeltida, karga och politiskt oroliga Skottland. Nu, 9 mars 1566, satt hon alltså vid middagsbordet i en intim krets av vänner. Men denna kväll var inte som andra. Det som snart skulle ske kom för alltid att förändra Maria Stuarts liv.
Att vara sitt lands ledare har i alla tider varit ett krävande arbete, oavsett vilken titel ledaren har haft eller i vilket land vederbörande levat. Men frågan är om inte uppgiften att vara skotsk regent från medeltiden och fram till 1603, då riket gick i personalunion med England, var något av det otacksammaste och svåraste man kan tänka sig. Riket var litet och fattigt och fyllt av adelssläkter som i många avseenden knappast var bättre än rövare och där endast några få var hundraprocentigt lojala mot sin härskare. Det var i första hand den egna fördelen som styrde de olika familjernas och individernas agerande och man kunde utan överdrivna skrupler byta åsikt och strategi från den ena dagen till den andra. Ett sändebud från Frankrike konstaterade uppgivet att den som försökte förklara för denna aristokrati att de hade plikter mot sin kung eller diskutera begrepp som ärlighet och moral med dem enbart skulle framstå som löjlig. Stefan Zweig jämför de skotska lorderna med samtida krigsherrar i Italien, med den skillnaden att skotarna var mer rovlystna. Hans Villius betecknar dem som ”en skara rovfåglar”. Att de skotska kungarna under sådana förhållanden fick kämpa för att överhuvudtaget ha något inflytande i sitt rike är knappast förvånande, inte heller att de ofta dog en våldsam död, i strid eller till följd av en komplott. Dessutom besteg de alla tronen vid mycket unga år och kom därmed automatiskt under inflytande av en förmyndare som naturligtvis sökte få ett så stort inflytande som möjligt, till den övriga aristokratins avund.[1] Till detta kom England, ständigt redo att infalla i landet för att lägga under sig så mycket av dess territorium som möjligt eller, vilket inte var ovanligt, hålla kungen eller drottningen som gisslan. Till råga på allt hade mot mitten av 1500-talet striden mellan katolska och protestantiska kyrkan gjort insteg i Skottland och försett det latenta inbördeskriget med extra bränsle.
Till detta av strider härjade, fattiga och efterblivna land kom år 1561 den unga drottning Maria Stuart för att överta den tron hon till namnet innehaft i stort sett sedan födelsen.[2] Förmodligen var hon av rikets regenter den som växt upp under de tryggaste omständigheterna. Hon hade tillbringat sin barndom vid hovet i Paris och, som maka till Frans II, en kort tid varit fransk drottning. Vid hans död återvände hon, säkert inte utan bävan, till faderns forna rike. Vid ankomsten till Skottland fann hon att hon kulturellt sett hade färdats ett sekel bakåt i tiden. Även om ingen vid skotska hovet direkt motarbetade henne fanns där heller ingen som var verkligt lojal mot drottningen. Maria Stuart gjorde nu vad så många andra furstar gjort då de sökt förtrogna medarbetare, hon vände sig till en man utanför den egna aristokratin. Under medeltiden och 1500-talet kom sådana män vanligen ur den lägre borgarklassen. Oftast var de studenter som efter att ha gjort goda resultat tilldelats en tjänst hos någon inflytelserik person och som sedan kunde avancera i karriären, inte sällan över sin forne mentors lik.[3] Maria Stuarts förtrogne var visserligen av adligt ursprung men inte av skotsk härkomst. David Rizzio anses ha fötts omkring 1533 och kom från en adlig men, med tanke på hans relativt anspråkslösa ställning i början av sin karriär, förmodligen relativt lågbördig familj i Piemonte.[4] Efter att utan större framgång ha sökt göra karriär vid olika italienska hov kom han till Skottland som deltagare i en större ambassad. Någon direkt möjlighet att avancera inom skotsk förvaltning fanns tydligen inte men då Rizzio sjöng bra och man just behövde en ny bas i drottningens hovkapell fick han anställning vid hovet. Snart visade sig nykomlingen ha andra förtjänster utöver de rent konstnärliga, som utöver en vacker sångröst också innefattade konsten att skriva poesi. Han var begåvad, talade latin och franska och skrev sirligt. Inom kort var det Rizzio som skötte den skotska drottningens korrespondens och till och med författade den på egen hand, utan sin härskarinnas diktamen. När Maria Stuart vid mitten av 1560-talet aktivt verkade för giftermål med sin frände Henry Darnley, var det Rizzio som i hemlighet tog kontakt med påven angående dispens för äktenskapet och med den katolska stormakten Spanien för att skaffa politiskt flankskydd åt det blivande paret. Ett giftermål mellan Maria Stuart och Darnley behagade varken de ledande skotska lorderna eller den engelska drottningen Elisabet och när adelsmännens resning, som i hemlighet fått stöd från England, slogs ned blev Rizzios inflytande ännu starkare. Sedan det dessutom visat sig att Darnleys kvalifikationer som prinsgemål vid en drottnings sida och än mer som skotsk monark var, milt uttryckt, begränsade, blev italienaren i praktiken skotsk premiärminister. Den tidigare musikern hade blivit förvaltningschef. Att detta inte sågs med blida ögon varken av drottningens omgivning i Skottland eller av de styrande i London är förklarligt, om också inte ursäktligt. För den högdragna skotska adeln var det förnedrande att en främling, visserligen av adlig börd men vad visste man egentligen om det, utan någon som helst anknytning till Skottland hade företräde framför dem alla. Som katolik irriterade han det starka kalvinistiska partiet, som redan såg den förhatliga motreformationen segra och betraktade Rizzio som påvlig agent. För drottning Elisabet och hennes rådgivare var det djupt oroande att den katolska Maria Stuart, med sina arvsanspråk på Englands tron och som dessutom snart kunde förväntas få barn, nu skaffat sig en medhjälpare helt utanför deras kontroll. Den svage och arrogante skotske prinsgemålen Darnley såg sig för sin del förbigången av en simpel uppkomling som hade större inflytande över hans maka än han själv.(Hur intim var förresten hennes relation med italienaren)? Kort sagt, något måste göras. Med andra ord, David Rizzio måste röjas ur vägen. Genom att få med sig Darnley i komplotten ville lorderna förmedla bilden att den äkta mannen gjort sig av med en man som varit hans hustrus älskare. Därmed skulle deras gärning framstå mindre som ett rent mord än som ett utslag av rättfärdig indignation mot en trolös hustru och förtappad drottning. Det är osäkert hur långt de sammansvurna planerat att gå. I den överenskommelse som inför mordet upprättades mellan Darnley och lorderna, lovade aristokraterna att ge prinsgemålen tillgång till regentskapet över Skottland mot att denne ställde sig solidarisk och försvarade deras gärning, även offentligt om så fordrades.[5] Det är möjligt att man också övervägt att döda Maria Stuart i samband med mordet på Rizzio. Zweig tycks övertygad om den saken och med tanke på den skotska adelns rykte för mordlystnad är det inte osannolikt. Så långt var dock drottningens gemål inte beredd att gå. Enligt Zweig var han närmast ett viljelöst verktyg i sina medkonspiratörers händer och insåg inte vad dessa i själva verket planerade. Ändå skall det ha varit Darnley som kom med det skamliga förslaget att låta mordet äga rum i Maria Stuarts närvaro, i hennes egen marsal i en intimare svit i ett av tornen på kungafamiljens huvudresidens Holyrood i Edinburgh. Det kan verka underligt att drottningen av allt att döma varit helt oförberedd på det dåd som planerades i hennes närmaste omgivning men som den stolta, självsäkra och sant kungliga person hon var hade hon svårt att föreställa sig att någon på allvar vågade hota henne eller ifrågasätta hennes auktoritet. Hon hade växt upp i Frankrike och även om de första antydningarna till religionskrig gjort sig märkbara medan hon ännu vistades där, var hon van vid en omgivning där kungavärdigheten i stort sett hölls för helig, trots att ”solkungens” välde ännu låg ett sekel fram i tiden. Det Maria Stuart snart skulle få uppleva var hon helt oförberedd på.
Det var mot denna bakgrund drottningen på kvällen 9 mars 1566 satte sig till bords med några få gäster i sin privata matsal på Holyrood House. David Rizzio satt mittemot sin härskarinna, klädd som det anstod en man av rang. Oväntat men på inget sätt upprörande eller antydande någon fara kom plötsligt Darnley in i rummet via en trappa från drottningens sovrum. Sedan drottningen börjat hålla en viss distans till den man hon förhastat gift sig med hörde han inte till sällskapets vanliga gäster, men regentens gemål kan man inte avvisa. Alltså satte sig prinsgemålen lugnt vid sin makas sida. I nästa ögonblick inträdde emellertid en adelsman vid namn Ruthven i rummet via samma trappa som Darnley använt, vilket var ett grovt brott mot etiketten: Vad menades med detta, frågade drottningen indignerat. Hur vågade Ruthven tränga in till henne så här, utan tillstånd och oanmäld! Adelsmannen svarade lugnt att Hennes Majestät inte hade något att frukta, eftersom han bara kommit för att ”göra upp med pultronen David”. Vad hade hennes rådgivare gjort för ont, undrade drottningen. ”Fråga er make”, replikerade Ruthven kallt. Darnley blev nu ställd och förnekade all inblandning i saken, men samtidigt inträdde flera beväpnade adelsmän i rummet via den privata trappan. Maria Stuart uppmanade inkräktarna att ge sig av. Om de sedan förklarade vad Rizzio förbrutit lovade hon att ställa honom inför domstol. Men rebellerna lyssnade inte. De grep helt sonika Rizzio och släpade ut honom ur rummet. Medan han ropade på rättvisa och uppsände böner till den heliga jungfrun stack de honom med sina dolkar och kastade sedan ut kroppen på slottsgården. Då drottningen försökte hindra dem kastade sig Darnley över henne och höll fast henne på stolen. En av de sammansvurna riktade nu sin pistol mot drottningen, men som tur var slog en av de andra undan den.[6] Alla försök att ingripa för att hjälpa Maria Stuart eller Rizzio var förgäves. Drottningen fördes nu till sitt rum där hon tillsvidare låstes in.
Detta visade sig bli upptakten till det drama som drygt tjugo år senare skulle sluta med Maria Stuarts avrättning på ett slott i England. Inom dryga två år skulle hon vara den engelska drottningens fånge och inför Europa framstå som en simpel mörderska och sköka. Men ännu var hon inte krossad. I sin kammare började den tillsynes värnlösa drottningen redan planera sin hämnd på förrädarna, i synnerhet på sin make.[7]
[1] Under en
period på 161 år, 1406-1567, var ingen skotsk regent över tjugo år vid sin
tronbestigning. Av sammanlagt sju regenter var endast två, Jakob I och Jakob
IV, över tio år när de besteg tronen och två var ett år. Maria Stuart var sex
dagar gammal då fadern avled.
[2] Maria
var då nära nitton år gammal.
[3] Så var
exempelvis fallet med Thomas Cromwell och William Cecil i England, även om
Cromwell inte tycks ha studerat vid universitet. Jöran Person, Erik XIV:s
beryktade sekreterare, inledde sin karriär i Gustav Vasas tjänst efter studier
i Wittenberg.
[4] Zweig
framställer i stort sett Rizzio som en ”obetydlig musikant”. Wikipedias bild är
dock mer komplicerad https://en.wikipedia.org/wiki/David_Rizzio.
[5] Som
svensk tänker man osökt på det beryktade ”sammansvärjningsbrevet” mot Gustav
Trolle från 1517.
[6] Zweig,
eller möjligen den svenske översättaren, använder den svepande beteckningen ”pistol”
på det vapen som riktades mot Maria Stuart. Av allt att döma rörde det sig om
en hjullåspistol https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjullås.
[7] Denna
text bygger huvudsakligen på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart(svensk
översättning i nyutgåva 1990), kapitlet ”Ödesnatten på Holyrood”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar