Vilken svensk kunglighet före Gustav Vasa och Kristian tyrann är mest känd i våra dagar? Förmodligen blir svaret Birger Jarl eller Karl Knutson eller kanske Magnus Ladulås. Magnus Erikson är också en tänkbar kandidat. Ganska många, i synnerhet äldre, svenskar vet att han införde enhetlig lagstiftning och avskaffade träldomen. Om man frågar vilken medeltida drottning som är mest känd i vår tid är svaret säkert svårare. En genomsnittlig svensk av idag vet på rak arm förmodligen inte namnet på en enda drottning före Kristina eller åtminstone Karin Månsdotter. En drottning som i alla fall den äldre generationen svenskar och kanske också de yngre hört talas om, trots att de nog inte vet vem hon egentligen var, är Blanche(Blanka), av Namur, Magnus Eriksons hustru. Det är hon som är hästen i barnvisan eller ramsan ”rida, rida Ranka”. Blanka beskrivs som både vacker och begåvad. Hennes far var greve av Namur, en stad i dagens Belgien. Modern tillhörde en sidogren av det franska kungahuset Capet, släkten Artois. De hade sitt namn efter det grevskap stamfadern fått i förläning under förra hälften av 1200-talet av dåvarande kungen av Frankrike. Artois ligger uppe i norra Frankrike, på gränsen mot dagens Belgien. Att vara greve där innebar också att man var fransk pär, en sorts domare.[1] Som sådan hade man säte och stämma i kungens råd och en självskriven plats vid alla viktigare officiella ceremonier. Det var alltså inte något att fnysa åt, att vara greve eller grevinna av Artois. Familjen Artois var känd för häftighet och övermod. De var oerhört ärelystna och tog gärna initiativ utan att konferera särskilt mycket med omgivningen, även om denna omgivning råkade vara kung av Frankrike.[2] En person som detta stämde särskilt väl in på var greve Robert av Artois, morbror till Sveriges blivande drottning Blanka. Det är om denne märklige man det här skall handla.[3]
Robert föddes i slutet av 1280-talet. Hans farfar, som också hette Robert, var då regerande greve av Artois medan sonen Filip, vår Roberts far, räknades som hans vasall. Filip dog i strid då hans son var 11 år. Ytterligare några år senare stupade också farfadern i strid. Nu uppstod den situationen att greve Robert efterlämnade en dotter, Mahaut, och en sonson, Robert. Med motiveringen att hon var närmast arvinge till sin far, eftersom brodern Filip aldrig varit regerande greve av Artois, hävdade Mahaut nu rätt till grevskapet framför brorsonen, som ännu var för ung att göra sin stämma hörd.[4] När Robert blivit äldre(1309), öppnade han process mot fastern och hävdade sin arvsrätt till Artois. Mahaut hade emellertid i samma veva lyckats få sina två döttrar bortgifta med yngre söner till kung Filip av Frankrike(känd som den sköne). Det var därför lätt för grevinnan att få tvisten avgjord till sin förmån. Robert tilldelades ett mindre grevskap som kompensation. Om någon till äventyrs föreställde sig att saken därmed var utagerad, misstog sig vederbörande grundligt.
Författaren Maurice Druon ger i sin romansvit, på svenska utgiven under samlingsnamnet ”Den dömda ätten”, som handlar om bakgrunden till hundraårskriget, stort utrymme åt tvisten om arvsrätten till Artois. Robert gör entré redan i en av de första scenerna och det står genast klart att vi möter en man med få likar i sin omgivning:
”Tunga steg satte golvet i gungning. Den man som nu inträdde var sex fot lång, hade lår tjocka som ekstammar och händer som stridsklubbor. Hans röda stövlar var dåligt borstade. Hans kappa var så vid att den kunde ha täckt en säng. En dolk som han bar vid sidan fullbordade intrycket av att han var på väg ut i fält. …För sina lungor behövde han mer luft än andra människor.”[5]
Om Robert verkligen såg ut och uppträdde som Druon beskriver honom var han en person som ofelbart drog uppmärksamheten till sig och inte gav sig i första taget, ja, inte heller i det andra. Så var dessvärre också förhållandet med Mahaut, som var en duktig administratör och väl förstod att bekämpa de lokala adelsmän som regelbundet, med stöd av Robert, vågade sätta sig upp mot hennes styre i Artois. Om dessa båda, i så väl fysisk som andlig bemärkelse gigantiska personer, gjort sig skyldiga till allt vad Druon påstår innebär det att deras privata fejd bokstavligt talat fick tidens franska politiska system att darra. Ett faktum är att vid mitten av 1310-talet inträffade en rad händelser vid franska hovet som omväxlade stärkte Roberts eller Mahauts position, samtidigt som Frankrike stod på randen till inbördeskrig.
På våren 1314 avslöjades det att två av kung Filips tre svärdöttrar varit otrogna. Den yngre av de skyldiga var Mahauts dotter Blanche.[6] Den tredje svärdottern, Blanches syster Jeanne, hade visserligen inte varit otrogen men understött de båda andra i deras kärleksaffär. Den som avslöjat skandalen, eller åtminstone aktivt bidragit till att saken kommit ut, var kung Filips dotter Isabella, gift med kungen av England men för tillfället på diplomatiskt uppdrag i sitt forna hemland. Men hur hade drottningen fått så säkra uppgifter om vad som pågick att hon vågade framföra så grova anklagelser mot sina svägerskor, av vilka en var gift med Frankrikes tronföljare? Det ligger onekligen nära till hands att misstänka att Robert av Artois haft ett finger med i spelet. Som mor till två av de inblandade ställdes hans faster i dålig dager, vilket med visshet behagade honom.[7] Två år senare, 1316, avled kung Ludvig X, Filip den skönes äldste son, hastigt. Några månader senare följdes han i graven av sin nyfödde son, Johan I av Frankrike. Därigenom blev Mahauts dotter Jeanne, gift med kung Ludvigs yngre bror Filip och tagen till nåder efter otrohetsaffären några år tidigare, fransk drottning. Detta gynnade naturligtvis Mahaut i kampen med brorsonen. Huruvida hon mördat kung Ludvig och hans son, som i Druons romansvit, är en öppen fråga.
Vid 1320-talets mitt tycktes pendeln definitivt ha svängt till Roberts favör. Kung Filip V, Mahauts svärson, hade dött utan manlig arvinge och efterträtts av en yngre bror vilken stod under inflytande av personer som stödde Roberts sak. Han hade dessutom ingått giftermål med en brorsdotter till Filip den sköne. År 1328 avled den siste kungen inom huset Capets huvudgren och vid det efterföljande valet blev Roberts svåger konung.[8] Robert hade verksamt bidragit till resultatet. För någon tid tycktes allt gå Roberts väg: Han var kungens främste rådgivare och nära släkting. Dessutom dog Mahaut år 1329, kanske förgiftad på order av brorsonen. Allt kunde tyckas vunnet. Men Robert hade fortfarande fiender vid hovet. Dessutom lät han sig dras in i en förfalskningshärva, där dokument som sades bevisa hans rätt till grevskapet tillverkades av hans kumpaner. När bedrägeriet uppdagades kallades Robert inför rätta men valde att fly år 1332.[9] För någon tid uppehöll han sig i Namur där hans systerson nu var greve, Eftersom Blanka gifte sig med Magnus Erikson två år senare bör de ha träffats under morbroderns vistelse i Namur.[10] Efter diverse irrfärder hamnade Robert i England där han blev väl mottagen av kung Edvard III. Robert började nu agitera för att Edvard skulle göra anspråk på den franska tronen i egenskap av systerson till den siste kungen av huset Capets huvudgren. Det dröjde några år innan kriget började på allvar men enbart den landsflyktiges vistelse vid engelska hovet försämrade relationen mellan de båda rikena, där konflikten av tradition alltid pyrde under ytan. I väntan på kriget och sin hämnd på svågern Filip upphöjdes Robert till earl av Richmond 1341.[11] Följande år deltog han i ett anfall mot staden Vannes i nordvästra Frankrike. Men här svek honom turen. Han sårades och avled av sina skador 20 november samma år. Det krig han varit med om att starta skulle med kortare avbrott pågå i ett drygt sekel.
Greve Robert III av Artois ligger idag begraven i den engelska nationalhelgedomen ST Pauls i London.[12] Hur gick det förresten med det beramade grevskapet? Genom Mahauts dotterdotter kom det i hertigdömet Burgunds ägo varifrån det senare övergick till Habsburg. Först under Ludvig XIV:s regering återkom det i fransk ägo. Vid tiden för revolutionen 1789 var Ludvig XVI:s yngre bror Karl, blivande Karl X, greve av Artois.
[1] En av
pärernas viktigaste uppgifter var att välja ny kung om arvinge till tronen
saknades.
[2] Den
förste Robert av Artois stupade under det sjunde korståget 1250 efter att, utan
att konferera med sin bror kung Ludvig, ha inlett ett anfall mot mameluckerna https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_I,_Count_of_Artois
[3] I
uppräkningar över Artois´ grevar står han som Robert III.
[4] Mahaut
var dessutom den avlidne greve Roberts äldsta barn.
[5] Maurice
Druon, Tornet och elden(svensk
översättning 1955), s. 16-17. Robert av Artois bör alltså ha varit kring 190 cm
lång.
[6] Denna
Blanche skall inte förväxlas med Magnus Eriksons hustru Blanka av Namur, som
var systerdotter till Robert av Artois. Den Blanche som dömdes för otrohet var
hans kusin.
[7] Robert
skulle senare aktivt stödja den engelska drottningen i hennes konflikt med sin
make, kung Edvard II. Att han, som Druon hävdar i sin roman, givit Isabella de
avgörande bevisen mot hennes svägerskor tycks inte kunna bevisas men är
åtminstone tänkbart. För uppgifter kring prinsessornas otrohet och Roberts
vänskap med drottning Isabella, se Alison Weir, Isabella She – wolf of France, queen of England(2005), s. 99-101
och sidhänvisningar i bokens personregister: Robert, count of Artois.
[8] Efter Filip den skönes död 1314 innehades tronen i tur och ordning av hans tre söner, av vilka den yngste dog 1328. Han efterträddes av sin kusin Filip
VI, den förste kungen av huset Valois.
[9] I romanen
Liljan och lejonet återger Druon en
magnifik scen där Filip VI uppmanar sin svåger att ge upp kravet på Artois
eftersom de bevis han företett är falska. När Robert, som av kungen upphöjts
till pär, vägrar förklarar Filip: ”Om du inte vill rädda din ära som pär, måste
jag rädda min ära som konung”.
[10] Blanka
föddes någon gång kring 1320. Helt säkert kände hon Robert sedan den tid då han
varit främst i rang i Framkrike.
[11] Robert hade flera släktförbindelser med engelska kungahuset. Kung Henrik III(1207-72), var hans mormorsfar. Både hans morfar och en morbror hade tidigare innehaft titeln earl av Richmond. Denna
titel blev senare kunglig i och med att den dåvarande earlen år 1485
besteg tronen som Henrik VII, den förste kungen av ätten Tudor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar