Jöran Person och andra "dåliga rådgivare".

Det är inte många personer i Sveriges historia som betecknas som ”onda”. Oftast rör det sig om utlänningar, som ”Kristian tyrann” eller generalen Wallenstein från 30-åriga kriget. Kanske beror det på att Sverige är ett land med relativt få inbördeskrig. Vi brukar kunna enas om det mesta även om man kanske gnäller lite i början, som efter reformationen eller vid omröstningen om EU-medlemskapet på 1990-talet. Därför är vi också nyanserade i bedömningen av dem som förlorat en strid; alla har rätt till sin uppfattning. Kanske är det ingen slump att en av de få svenskar som faktiskt utmålats som något av Satan själv definitivt hör till den förlorande sidan i ett av våra få inbördeskrig. Idag förknippas hans namn snarast med en sorts sentida kollega, som visserligen också fått utstå kritik men inte så nedgörande och framför allt inte så, bokstavligt talat, förkrossande kritik som sin äldre namne. Förmodligen har en och annan redan gissat vem det rör sig om? Just det – Jöran Person, Erik XIV:s nära medarbetare.

När Erik först blev sjuk och sedan avsattes framställdes Jöran som mannen som vänt kungen mot högadeln och slutligen hetsat honom till mord. Hertig Johan(inom kort Johan III), hävdade i samband med maktövertagandet 1568 att Kung Erik gisslat och betungat sina undersåtar som en hård husbonde pryglar sin åsna, medan Jöran Person ”gått före” och visat vägen.[1] Äldre historiker, som Carl Silverstolpe, skrev på 1800-talet om hur korrupt Jöran varit. Han roffade åt sig gårdar och rikedomar från sina offer, hette det. Från 1800-talet är också den tavla av Georg von Rosen som de flesta antagligen associerar med Jöran Person: Där ser man kung Erik med den vackra, vitklädda, späda Karin Månsdotter vid sin sida och borta vid väggen står den svartklädde ministern med penna i hand, otåligt väntande på kungens underskrift av något dokument, gissningsvis en dödsdom. Att bilden är tänkt att framställa Jöran som ond, Karin som god och kungen som sliten mellan två krafter är uppenbart.[2] Samtidigt menade Georg Starbäck, också vid slutet av 1800-talet, att Jöran i stort sett varit en ärans man som helt enkelt strävat att göra sitt bästa.[3] Strindberg, som ofta använde Starbäcks berättelser ur svenska historien (1885), som källa för sina historiska dramer och gärna vände upp och ner på historiska ”sanningar” framställer också sekreteraren positivt i Erik XIV(1899). Bilden av ”den onde Jöran Person” är naturligtvis fängslande, i synnerhet om Karin Månsdotter framställs som god: Ett helgon har inte stort värde om det inte finns en djävul i närheten. Så långt som att skapa ett begrepp av Jörans namn, på samma sätt som ”Quisling” sedan kriget betecknar en förrädare, har man dock inte gått. ”En Rasputin” är däremot ett begrepp man ibland stöter på, även om det inte händer så ofta. Grigori Rasputin har i europeisk historieskrivning och inte minst i legendbildningen tilldelats ungefär samma roll som Jöran Person i Sverige, sin konungs ”onda ande” eller dålige rådgivare.[4] Vad man än tycker om dessa båda män vore det emellertid ett stort misstag att placera dem i ”samma fack”. Jöran Person var en studerad man som läst för Melankton i Wittenberg och återvänt hem med dennes rekommendation på fickan i mitten av 1550-talet. Det öppnade dörrarna till kungens kansli i Stockholm. Rasputin var en olärd bonde och i det närmaste analfabet. En del av hans dragningskraft bestod just i att han inte tillhörde etablissemanget och aldrig kom dit. Han var tsarparets, och främst tsaritsans ”vän”, som visserligen kunde ge råd när så begärdes men framför allt hade till uppgift att trösta och understödja i kritiska lägen, särskilt när tronföljaren fått ett nytt anfall av blödarsjuka. I motsats till Jöran Person hade han aldrig någon officiell befattning.[5]   

För att förstå Jörans betydelse och ställning vid Erik XIV:s hov måste vi se honom i ljuset av hans egen tid. I mitten av 1500-talet sökte alltfler furstar hävda sin självständighet gentemot både kyrkan och adeln. Sådana tendenser hade visserligen märkts tidigare, men i och med reformationen såg furstarna i Europa, särskilt i Norden, norra Tyskland och England, en chans att en gång för alla befria sig från den besvärliga påvemakten. Också adeln utgjorde ett hinder för furstar som strävade att bygga upp en centralstyrd stat med maktmonopol för fursten. Ett sätt att komma förbi adeln var att knyta till sig begåvade män, i något enstaka fall kvinnor, ur medelklassen och göra dem till sina förtrogna.[6] Jöran Person i Sverige och Thomas Cromwell i England är kanske de mest kända exemplen. Jöran hade som sagt studerat i Wittenberg. Cromwell tycks däremot inte ha läst vid universitet men hade i gengäld rest mycket i Europa innan han kom till engelska hovet. De båda furstar dessa män kom att tjäna påminde på ett säreget sätt om varandra. Henrik VIII och Erik XIV var båda ”andra generationen kungar”, söner till fäder som själva gjort sig till kungar och omgivna av adelsmän som, om de så önskade, kunde hävda större anspråk på tronen. Att båda kungarna länge inte hade några arvingar gjorde inte saken bättre. I Eriks fall blev resultatet en mångårig jakt på lämpliga drottningkandidater tills han slutligen, halvt i desperation halvt av kärlek får man förmoda, äktade den kvinna av folket som utgjort hans stöd de senaste åren och nyligen givit honom en son.[7] Jöran Persons och Cromwells uppgift hos respektive monark blev att utföra de uppgifter deras herrar inte själva vågade eller kunde befatta sig direkt med. I England bestod det främst i medmonterandet av klosterlivet men också i att leda högmålsprocesser mot misstänkta personer. I Sverige, där kyrkans makt redan var krossad på Jöran Persons tid, blev processerna hans viktigaste syssla. Jöran spelade, till olycka för sig själv, en viktig roll under kung Eriks första strid med hertig Johan, då han efter hertigens fängslande läxade upp denne för hans ”olämpliga” politiska vägval. Senare var det tydligen Jöran som hade det högsta ansvaret för bevakningen av de höga fångarna på Gripsholm 1563-67.[8] När sedan Erik XIV avsattes var Jörans öde avgjort: Han hade förödmjukat den stolte hertig Johan och säkert också ingett honom skräck. Sådant kunde inte ske ostraffat. Den arme mannen hängdes i en galge, togs ned, rådbråkades och fick slutligen huvudet avhugget, allt i levande tillstånd. Thomas Cromwell blev också avrättad, men på order av sin egen herre sedan det senaste äktenskapet fallerat.[9] Att Jöran Person hängts ut i historieskrivningen beror naturligtvis på att hans fiender vann striden och länge kunde styra hans eftermäle men dessutom, vilket är nog så viktigt, lyckades den kung han tjänade inte ”hålla färgen” i ett kritiskt ögonblick. Att en kung tog livet av några aristokrater var i sig inget ovanligt på 1500-talet. Att han ingick kontroversiella äktenskap kunde visserligen ge anledning till höjda ögonbryn inom aristokratin men så länge monarken utåt visade sig samlad vågade man knappast protestera; kungens ord var lag och endast Gud kunde döma.[10] Erik XIV bröt samman efter Sturemorden 1567. Han flydde från ansvaret han ådragit sig genom att beordra avlivandet av några av sitt rikes främsta aristokrater. Under ett halvår var han ur stånd att styra riket. Därmed brast han i rollen som kung och ingav inte bara sina fiender hat utan också förakt. När han sedan gifte sig med en före detta krogpiga var måttet rågat. Högadeln och hertigarna enades om att störta honom. Men en kung kan inte vara ensam skyldig till sina brott, ty det skulle innebära att den kungliga okränkbarheten sattes ur spel.. Framför allt kan han inte själv ha initierat sin förbrytelse; någon har ”förlett” honom. Den logiska syndabocken blev i detta fall Jöran Person. På senare tid har historikerna försökt upprätta sekreterarens rykte. Carlqvist påpekar att Jöran inte förrådde sin herres hemligheter på tortyrbänken, trots att han plågades fruktansvärt. Han var trogen sin konung och den stat som höll på att byggas upp. I motsats till andra hovmän höll han fast vid sin övertygelse in i döden och kunde inte mutas, vilket gjorde honom än mer hatad: ”Jöran Person var en man”. fastslår Carlqvist kärnfult.[11] Framför allt var han dock ett barn av sin tid.                            

---

[1] Jerker Rosén, Jöran Person, kung Eriks rådgivare, i ”Den svenska historien 5 Sverige blir en stormakt” Bonniers samlingsutgåva (Stockholm 1980).

[2] Ändå finns det i princip ingenting som säger att Karin söker intala kungen nåd. Hon kan lika gärna ha till uppgift att lugna och stärka Erik inför ett svårt beslut. Det är främst klädseln som gör Karin och Jöran till motpoler i von Rosens målning.

[3] Synen på Jöran Person genom tiderna diskuteras av Knut Carlqvist i kapitel 8 av hans bok Kung Erik av folket(1996).

[4] På s. 146 i Nikolaj II, storfurste av Finland av Jorma och Päivi Nikula(svensk översättning 2010), återges ett klassiskt fotografi av tsarfamiljen där någon, troligen en finsk kortmakare, lyckats foga in Rasputins ansikte. Han står bakom en av tsardöttrarna och framträder som en dunkel, mörk figur ungefär som Jöran Person på von Rosens tavla, bara med den skillnaden att Rasputins ondska framtonar än tydligare.   

[5] Jöran Person var ”prokurator”, dvs. åklagare i ”konungens nämnd”, den specialdomstol som först haft till uppgift att utreda den lagliga grunden för det stora förvärv av egendomar kronan gjort under Gustav Vasas regering. Med tiden kom nämnden dock främst att syssla med politiska mål. Efter kung Eriks avsättning framställdes den närmast som en skräckdomstol, vilket numera anses vara överdrivet. Nämnden kan ses som en föregångare till våra dagars högsta domstol.

[6] Ett exempel på en kvinna i motsvarande ställning är ”Mor Sigbrit”, mor till Kristian II:s älskarinna Dyvecke, som efter dotterns död fick stort inflytande och i praktiken fungerade som något av Danmarks premiärminister. Hon ansågs av sina fiender vara en häxa som förtrollat kungen https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/11/nar-svarmor-styrde-danmark.html 

[7] Henrik VIII valde som bekant att regelbundet byta drottning i sin strävan efter arvingar till tronen. Både Henriks och Eriks äktenskapliga karriär blev legendarisk, fast på olika sätt.

[8] Enligt Mattsson underrättades i första hand Jöran om vilka som på olika sätt försökte få kontakt med hertigparet, Eva Mattsson, furstinnan, Katarina Jagellonica(2018), s. 169-70.

[9] https://bosonshistoria.blogspot.com/2017/10/kung-henriks-radgivare.html

[10] Om monarken i fråga råkade vara en drottning kom saken dock i ett annat läge, vilket Maria Stuarts öde visar.

[11] "Man" i betydelsen någon som står för sina åsikter, Carlqvist, s. 100.