Historia är sällan romantiskt. Förr i världen, för något sekel sedan, romantiserade historiker som Grimberg eller författare som Heidenstam gärna över stormaktstidens krigarkungar. Under gustavianska tiden var det vasakungarna, i synnerhet stamfadern Gustav Erikson Vasa, som utmålades som fäderneslandets hjälte och befriare. För att som svensk få hjältestatus i våra dagar måste man förmodligen antingen ha gjort sig stor i någon sportgren eller aktivt arbetat för freden. Att våga framställa en kung eller man ur högadeln som hjälte är riskabelt. Överhuvudtaget hyllas i jantelagens namn principen att ingen skall anses förmer än någon annan och tar man sig för att påstå att en Gustav Adolf, Lennart Torstenson, Johan Banér eller Carl Gustav Vrangel var krigshjältar eller Gustav Vasa stor stadsman, får man minst en, troligen flera, skribenter emot sig: ”Tänk på alla dem som fick lida för svenskarnas grymheter under trettioåriga kriget och hur sög inte Gustav Vasa ut bönderna!” Att framföra en annan uppfattning eller söka nyansera svartmålningen riskerar leda till att man stämplas som potentiell fascist och vad man än må säga är det ett faktum att krig aldrig varit romantiska, även om de kanske varit nödvändiga efter sin tids krav och värderingar. Ändå gives det handlingar och personer i historisk tid som har ett ovedersägligt drag av romantik och storhet över sig, även inför en ”nyanserad” och kälkritisk epoks stränga blickar. En sådan episod är Axel von Fersens möte med Marie Antoinette i Tuilerierna i Paris 1792.
Det var med fara för livet som Fersen kom till Paris på kvällen 13 februari ovannämnda år. Tiden var minst sagt orolig. Den franska monarkin fanns kvar till namnet men var nu i praktiken underställd den lagstiftande församlingen. Ludvig XVI hade några månader tidigare gått ed på en ny författning som innebar att han fortfarande var statschef med rätt att utse ministrar och inlägga veto mot församlingens förslag, som i så fall krävde total uppslutning för att ändå gå igenom. Ändå var monarkins ställning hotad. Om kungen alltför envist motarbetade församlingen riskerade han att väcka fientliga stämningar. Sedan 1789 och i synnerhet efter kungaparets misslyckade flyktförsök i juni 1791, som Fersen administrerat, låg sådana tendenser alltid nära ytan. Därtill kom att kungens båda bröder lyckats fly utomlands och nu, långt från skränande revolutionärer, förklarade sig representera monarkin. Deras stämplingar för att förmå Europas stormakter att börja krig mot ”rebellerna” i hemlandet innebar en ständig fara för kungaparet i Tuilerierna, halvt härskare, halvt fångar. Alla, både vänner och fiender, visste att det var drottning Marie Antoinette som utgjorde den ledande gestalten i kungafamiljen. Ludvig XVI var för ”svag” för att kunna fatta ett entydigt beslut, om det nu berodde på osäkerhet, flegma, enfald, rättrådighet eller godsinthet. Å andra sidan tycktes ingen i början av 1792 riktigt veta vad drottningen önskade, troligtvis därför att hon inte själv visste det. Minsta felsteg kunde leda till katastrof för familjen och för deras land. Var det klokast att verka för krig, eller förmå stormakterna att genomföra en styrkedemonstration av något slag. Eller var det slutligen bättre att se tiden ann och hoppas på att en förändring till det bättre skulle ske? Även bland emigranterna, som mestadels höll till i dagens Belgien, var osäkerheten stor. Det gick till och med rykten att Marie Antoinette hade förälskat sig i en revolutionär politiker.[1] I känslan att det för allas bästa var nödvändigt att träffa drottningen, som så länge varit hans hjärtas dam, beslöt sig Fersen att resa till Paris. Drottningen, som visste vad han planerade, avrådde bestämt: Det var alldeles för riskabelt för honom att söka upp henne. ”Tro mig när jag säger det, ty jag längtar mer än något annat efter att få se er”, tillade hon. Men greve Fersen, som i förhållandet till denna drottning verkligen förde sig som en riddare ur en romantisk saga, hörde orden som låg under hennes maning att hålla sig borta: Han måste resa till Paris! Sagt och gjort. 11 februari satte han sig i en vagn och avreste från Bryssel, tillsammans med sin adjutant och förtrogne Reutersvärd. Officiellt var de diplomatkurirer på väg till Lissabon och för att minimera risken för upptäckt färdades de ensamma, utan medföljande tjänstefolk. Efter två och en halv dag var de framme i Paris. Efter en del svårigheter lyckades Fersen få kontakt med en man med anknytning till hovet som agerade som förbindelselänk mellan honom och drottningen. Sedan denne bekräftat att Marie Antoinette var förberedd på hans ankomst, begav sig Fersen till Tuilerierna. Här fanns en hemlig ingång till vilken greven hade nyckeln. Drottningens våning låg helt nära denna passage, på bottenplanet i slottets södra flygel. Utan missöden lyckades den tappre adelsmannen ta sig till drottningens svit. Han stod inför Marie Antoinette.
Vad som hände de närmaste timmarna vet vi inte. Av Fersens dagbok framgår att de båda var ensamma under natten och att kungen först visade sig följande dag. I första ögonblicket låter detta fullkomligt otroligt. Hur kunde Marie Antoinette, som inte bara var en praktiskt taget fängslad drottning utan också den mest hatade medlemmen i hela kungafamiljen, under nära ett dygn i sin våning härbärgera en man som ett halvår tidigare nästan lyckats rädda henne ur revolutionärernas klor. Fattade nationalgardisterna verkligen inga misstankar? En del av svaret ligger kanske i att det just denna natt var oroligt i staden. Stormklockorna ringde och gardet kallades ut. Fersen befann sig, som Lindqvist skriver, ”i orkanens öga”. Själva djärvheten i företaget spelade säkert in. Man räknade helt enkelt inte med att någon kunde vara så fräck. Det hela utspelade sig också under ett relativt lugnt skede i revolutionens historia, före ”septembermord” och skräckvälde. Hur som helst, Fersen och Marie Antoinette fick några timmar för sig själva. Vad hände under dessa timmar? För den som kan sina klassiker faller det sig svårt att inte tänka på scenen i ”De tre musketörerna”, där drottning Anna manar sin eldige kavaljer Buckingham att för Guds skull återvända till England, medan hertigen ivrigt bedyrar sin kärlek och påminner om deras möte en underbar kväll i en slottsträdgård.[2] Påminde Fersen på samma sätt sin drottning om den strålande festen i Petit Trianon på sommaren 1784? Man vill gärna tro det. Kanske styrkte de varandra med minnen av denna natt, då lyckan tyckts le mot dem och då de upplevt att de, om så bara för denna enda natt, tillhörde varandra och ingen annan? Det var snart åtta år sedan och mycket, ack så mycket, hade hänt sedan dess. Men det gemensamma minnet gav dem nytt mod och kanske de, som många tror, rentav unnade sig en kärleksnatt tillsammans. Ingen vet.
Vad vi otvivelaktigt vet, enligt Fersens dagbok och den officiella rapporten till Gustav III. är att Ludvig XVI så småningom dök upp. Det är svårt att utifrån Fersens berättelse avgöra om kungen var uppgiven eller förhoppningsfull. Ena stunden tycks han ha trott att, om de allierade stormakterna ryckte in i Frankrike, det revolutionära styret skulle falla samman och han då kunna spela en roll som ”bytesvara”. Andra stunden beskriver han sig som ”övergiven av hela världen” och berättar hur personer som visat kungaparet sympati blivit skoningslöst dödade. Kontentan blev att kungen inte ville försöka fly igen. Han hade lovat att stanna i Paris och som den ”hedersman” han var ämnade han stå vid sitt ord.[3] Kanske insåg Ludvig att spelet var förlorat. Han sa: ”Jag vet att man anser mig för obeslutsam, men ingen har befunnit sig i min situation. Jag kunde ha flytt 14 juli(1789), och tänkte göra det men alla, till och med min bror, bad mig stanna. Jag försatte min chans och någon ytterligare fick jag egentligen inte”.[4] Endast i ett verkligt krisläge, där de allierade stod vid Paris portar och ingen möjlighet till förhandling längre fanns, var kungen redo att lämna staden. Det fanns inget att göra. Fersen måste lämna slottet. Han gav ett löfte om att försöka återvända, men trodde han själv på det? Drottningen följde honom till den dörr han kommit in genom. De hade varit tillsammans i nära ett dygn. Det sista mötet mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette var över.[5]
[1] Den
utpekade var en moderat medlem av Nationalförsamlingen vid namn Barnave, som
eskorterat den kungliga familjen sista biten till Paris efter den misslyckade
”Flykten till Varennes”. Drottningen började prata med honom och under en tid
efter återkomsten till Paris diskuterades en möjlig uppgörelse mellan
Nationalförsamlingen och kungen. Det hela var dock sannolikt mest ett spel för
att vinna tid, i synnerhet från drottningens sida.
[2] Mötet i
Dumas´ roman utspelar sig i Louvren, som låg granne med Tuillerierna. På Marie
Antoinettes tid var slotten förbundna medelst en täckt gång som byggts på
Henrik IV:s önskan. Kanske lät sig Dumas inspireras av mötet mellan Marie
Antoinette och Fersen då han skrev musketörerna. Båda drottningarna tillhörde
familjen Habsburg, även om de kom från olika släktgrenar. Anna av Österrike var
dessutom Marie Antoinettes anmoder genom hertigen av Orleans, Ludvig XIV:s
yngre bror och farmorsfar till Marie Antoinette. För mer information om
drottning Annas förbindelse med Buckingham, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2019/06/hertig-buckingham-del-i-motet-i.html
[3] Adjektivet
”hedersman” om Ludvig XVI kommer från Fersens dagbok.
[4] Citatet
är ungefärligt återgivet från Lindqvist och Zweig.
[5] Denna
text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette(svensk översättning
i nyutgåva 1989), s 271-74 och Herman Lindqvist Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman)1991), s. 127-33.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar