Ett återkommande tema och bärande element i de kungliga dynastiernas historia är de arrangerade äktenskapen, resonemangspartier. Nästan in i vår egen tid och åtminstone fram till första världskriget var regeln att kungligheter gifte sig eller snarare giftes bort av politiska skäl. Syftet var oftast att knyta förbindelser mellan länder som hade gemensamma intressen eller önskade bidra till ömsesidig fred. Följden blev vanligen att två personer som aldrig träffats, oftast var unga och sexuellt oerfarna och aldrig hade tillfrågats om sina personliga preferenser fördes inför altaret, vigdes och förväntades avla en arvinge fortast möjligt, helst natten efter bröllopet. Under upplysningstiden började detta system ifrågasättas av de kvinnor som ingick i det. Prinsessor som Sophie av Anhalt Zerbst(Katarina den stora), och Kristian VII:s engelska hustru tog sig älskare och tog ibland makten i de riken dit de kommit som främlingar. En prinsessa stack ut speciellt genom att inte bara gå sin egen väg utan rentav tillåtas göra det. Det var Maria Christina av Österrike.
Maria Christina var näst äldsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia och faktiskt född på sin mors födelsedag. Hon beskrivs som intelligent och var bevisligen konstnärligt begåvad. Bland de tavlor hon målade finns en familjeintrigör från julfirandet 1762, då hon var 20 år. Där sitter kejsar Frans Stefan vid frukostbordet med kaffekannan framför sig. Maria Teresia står bakom honom, klädd i en vacker blå dräkt. Omkring dem går barnen igenom sina julklappar. Maria Christina själv, längst ut till vänster, ser nästan ut som en städerska med någon form av damvippa i handen, eller är det en målarpensel? Bredvid henne står en liten flicka, nyss fyllda sju år, med en docka i handen. Det är yngsta dottern Antonia, kallad Antoine i familjen. I historien blir hon senare känd som Marie Antoinette, drottning av Frankrike.[1] Maria Christina var sin mors favorit. Sådant kan vara vanskligt i stora familjer och än värre blir det om föräldrarna tydligt visar att ett visst barn i deras ögon har större värde än de andra. Det verkar som ärkehertiginnan gärna spelat rollen av förmyndare för sina syskon och haft en obehaglig tendens att skvallra för modern om deras göranden och låtanden. Det är en kvalificerad gissning att Maria Teresia i sin tur gärna framhöll ”Mimi”, som hon kallade Maria Christina, som ett föredömligt exempel för sina övriga döttrar. Det är inte svårt att föreställa sig de scener som följde. Även de som var närmast ”Mimi” i ålder tog illa vid sig av särbehandlingen, trots att de äldre syskonen rimligen måste ha stått ut bättre än en ung flicka som Marie Antoinette.[2] Samtidigt vore det fel att dra slutsatsen att Maria Christinas särställning enbart berodde av en moders blinda kärlek. Även Isabella av Parma, gift med Christinas äldre bror Josef, blev mycket förtjust i henne och uppkallade till och med en av parets två döttrar efter sin svägerska. Detta gjorde inte Josef vänligare stämd mot systern.[3]
Vid mitten av 1760-talet var det dags att gifta bort Maria Christina som nu var nära 24 år, långt över den vanliga åldern för giftermål inom furstliga familjer. Hon var själv förälskad i prins Albert Av Sachsen, visserligen son till Sachsens kurfurste och Polens kung men utan något större arv att vänta. Ändå lät Maria Teresia sin älskade flicka gifta sig med den man hon önskade. Kanske det berodde på att kejsarinnan nyligen mist sin egen make, som hon sörjde djupt, kanske var det henne omöjligt att säga nej till sin favorit. Än troligare är dock att hon helt enkelt inte stod ut med tanken att skiljas från Maria Christina. Albert tilldelades en guvernörspost i dåvarande Ungern, dagens Slovenien, med eget slott vid stranden av Donau. Christina skall därtill ha fått en storslagen hemgift. Paret gifte sig i april 1766.[4] När kejsarinnans yngre dotter Amalia, som ändå var drygt 20 år, kort därpå bad sin mor att få gifta sig med den tyske prins hon var förälskad i vägrade modern hårdnackat och gifte istället bort Amalia med hertigen av Parma. Prinsessan blev så förbittrad över denna orättvisa att det på sikt ledde till en brytning med både modern och Frankrike, som i praktiken styrde hertigdömet.[5]
Så länge Maria Teresia levde förde Christina och hennes make ett angenämt liv i Ungern, med inriktning på kultursponsring och glansfullhet. Att de dessutom var populära inom aristokratin visar att deras äktenskap var en lyckad satsning, hur diskriminerade hertiginnans syskon än kan ha känt sig i det avseendet. Det enda molnet på parets himmel var att deras enda biologiska barn, en dotter, dog vid födelsen.[6] År 1780 ärvde paret guvernörskapet över Österrikiska Nederländerna, som ungefär omfattade våra dagars Belgien och Luxemburg. I dessa trakter fanns en tradition av habsburgskt kvinnostyre och det är möjligt att Maria Teresia drömde om en framtid för sin älskling som suverän härskare vid en foglig makes sida, på samma sätt som hon själv hade styrt imperiet medan kejsar Frans Stefan mest ägnat sig åt sin jakt och sina trädgårdar. Strax innan paret reste till Bryssel avled dock kejsarinnan och sonen Josef blev ensam kejsare. Vare sig han delade sina syskons avund mot moderns favorit, hyste en allmän motvilja mot kvinnostyre eller ett självständigt Nederländerna stred mot hans planer att stärka centralstaten inom habsburgska väldet, troligen en kombination av allt detta, gjorde kejsaren helt klart för sin syster och svåger att de nu endast hade att följa hans befallningar om hur Nederländerna skulle styras. Guvernörsparet accepterade fakta och fortsatte sitt lugna liv med jakter, samlande av konst och satsning på kultur. Hur kreativa kejsar Josefs reformer än var med vår tids mått, han upphävde exempelvis livegenskapen i sina riken och gynnade skolväsendet, var han kanske alltför ”gåpåig” för ett statsöverhuvud över en mindre provins med egna traditioner. Hur som helst ledde de reformer som initierades från Wien till uppror, varvid Maria Christina och hennes man uttalade förståelse för revoltörerna. De tvingades därför lämna Belgien men återvände följande år, 1788. Franska revolutionens vågor spred sig emellertid till Nederländerna och på senhösten 1789 tvingades de fly till Bonn i nuvarande Tyskland. Efter något år kunde de dock återvända. Nu hade också Josef II avlidit och efterträtts av brodern Leopold, som Christina hade bättre kontakt med. Kriget med det revolutionära Frankrike som utbröt på våren 1792 tvingade dem emellertid på nytt att fly, först till Sachsen och sedan till Wien. Här avled Maria Christina 1798, vid 56 års ålder. Prins Albert reste ett monument över henne, där hon betecknas som ”Den bästa av hustrur”. Albert själv avled så sent som 1822, 84 år gammal.[7]
[1] Denna
målning återges i Antonia Frrasers biografi över Marie Antoinette(svensk
översättning 2002), mellan sidorna 282-83. Målningen tycks dessvärre inte
finnas tillgänglig på nätet.
[2] Maria
Christina var 13 och ett halvt år äldre än sin yngsta syster, för vilken hon
bör ha framstått som något av en styvmor av den mindre uppskattade sorten.
[3] Tyvärr
avled både Isabella och hennes döttrar tidigt. Josef gifte om sig men lyckades
inte få fler barn. Han blev så småningom sin mors medregent under namnet Josef
II och vid Maria Theresias död övertog han hela makten över Habsburgimperiet.
Han efterträddes av sin yngre bror Leopold (II).
[4] Eftersom
Alberts syster Josepha var mor till den blivande Ludvig XVI av Frankrike, blev
Maria Christina några år senare ingift moster till Marie Antoinette. Ett
exempel så gott som något på de tilltrasslade släktförhållandena inom Europas
furstehus.
[5] Amalias
man var dotterson till Ludvig XV.
[6] De
adopterade senare en son, vars öde jag i skrivande stund icke känner.
[7] Denna
text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette,
kapitel 2-3 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Kristina_av_Österrike_(1742–1798).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar