Som konstitutionell monark har man rent representativa plikter. Även om dessa plikter som regel är mindre betungande än de uppgifter forna tiders furstar hade, kan de vara nog så påfrestande. En sådan uppgift är att ta emot andra statsöverhuvuden på officiellt besök. Om gästen kommer från en annan kultur med andra värderingar uppstår lätt pinsamma situationer. Ibland kan det räcka med att besökaren kommer från ett grannland för att smärre katastrofer ska äga rum. Ett roligt exempel på detta är Hitlers besök i Italien i maj 1938.
Hitlers och Mussolinis relation var problematisk. Det fanns mycket hos den tyske diktatorn som hans italienske kollega i grund och botten ogillade, inte minst antisemitismen. Hitlers ambition att införliva Österrike med Tyskland var inte heller i Il Duces smak. Mussolini hade i själva verket år 1934 stoppat Fúhrerns första försök att invadera deras gemensamma grannland.[1] Mussolinis egna imperialistiska ambitioner och diktatoriska välde hade emellertid i allt högre grad skilt Italien från det demokratiska Europa och närmast av nödvändighet drivit det allt närmare Nazityskland. I september 1937 hade Mussolini besökt Tyskland och i praktiken förklarat sig lojal med Hitler.[2] I mars följande år genomfördes Österrikes ”Anschluss” utan några protester från italiensk sida. Nu två månader senare, i maj 1938, var det dags för Führern att återgällda artigheten med ett besök i Italien. Mussolini var oerhört uppskruvad och inställd på att verkligen imponera på sin nye partner. Mycket pengar lades ned på meningslösa effekter. Eftersom det rörde sig om ett regelrätt statsbesök måste Hitler bo hos Italiens kung i Quirinalpalatset i Rom. Varken kungen eller hedersgästen gladde sig åt tanken.
Kung Viktor Emanuel III tillhörde huset Savojen, en av Europas äldsta kungliga familjer. Savojen ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien. Familjen blev grevlig på 1000-talet, gjordes till hertigar under 1400-talets första hälft för att slutligen uppnå kunglig status då Viktor Amadeus II i början av 1700-talet blev kung färst av Sicilien och sedan Sardinien. Då den nya italienska staten började ta form under 1860-talet utsågs Viktor Emanuel II till rikets förste kung, mest därför att det inte ansågs finnas bättre kandidater på nära håll.[3] Under århundradenas lopp hade många stora släkter blandat blod med savojarderna. Både Plantagenet och Bourbon hade förgreningar till familjen. Tendenser till inavel gjorde emellertid att släktens överhuvud av år 1938 inte kunde anses särskilt respektingivande. Viktor Emanuel III var en osäker, kortvävt man, 1 50 lång. Han ansågs gnällig och snål och mest intresserad av jakt och friluftsliv. Som kung hade han inte mycket att säga till om, även om det var han som formellt utsåg eller avsatte regeringen.[4] I familjen dominerades han först av sin mor, sedan av sin hustru. Som många svaga människor var han envis och fåfäng och som kung oerhört bördsstolt.[5] Han höll strikt på etikett och former och avskydde Mussolinis sätt att alltmer ställa honom i skuggan. Att han en gång gått med på att utse fascistledaren till premiärminister berodde på att han avskydde svartskjortorna något mindre än han avskydde kommunister och socialister. Man kan föreställa sig denne mans känslor inför tanken att i sitt slott ta emot en oborstad uppkomling, son till en österrikisk ämbetsman av lägre grad och som kommit sig upp genom att hålla skräniga tal till folket. Å andra sidan är det lätt att förstå Hitlers blandade känslor vid mötet med en man av anrik familj och samtidigt en så till utseende och utstrålning obetydlig människa som Viktor Emanuel III. Kort sagt: Det blev kulturkollision.[6]
Eländet började redan vid ankomsten till Rom. Naturligtvis måste hedersgästen åka till Qurinalpalatset tillsammans med kungen. De färdades i galavagn dragen av sex hästar och med paradeskort av harneskklädda soldater. Hitler, som när det gällde fortskaffningsmedel helt var ett barn av den moderna tiden, ansåg det djupt förnedrande att han, hederskorpral i Il Duces milis och allting, måste åka i vagn och med en sådan liten knatte som Viktor Emanuel till sällskap. Icke desto mindre begick han taktlösheten att sätta sig i vagnen före majestätet, vilket naturligtvis i sin tur gjorde kungen rasande. På slottet blev det värre. Vid middagen gjorde Führern som vid luncherna hemma på rikskansliet eller i Berchtesgaden, kastade sig in i en lång monolog: Denna gång som det verkar över ämnet ”Il Duces storhet och betydelse för Tyskland”. Kungen blev så utled på det ohämmade berömmet över sin premiärminister att han kastade i sig maten, med påföljd att gästerna knappt hann äta något.[7] Den italienske kronprinsen hade tvingats upplåta sin våning åt Hitler, vilket inte roade honom. Täcket med den tyska örnen som gästerna hade med sig uppskattades lika lite. När allt var över befallde prinsen: ”Bränn upp eländet. Jag vill aldrig se det igen”. Livvakten ur SS, som stod nere i hallen med fingrarna på pistolerna, väckte också ont blod hos värdfolket: ”Vad gör de här”, sporde drottning Elena skarpt. ”Se genast till att de försvinner”.[8] Hitlers följe var lika taktlöst som sin herre. När propagandaminister Goebbels såg kungens tronstol lär han ha sagt att det borde vara Mussolini som satt på den: ”Den andre är för liten”.[9] Men i Neapel fick kungen sin revansch. Efter en operaföreställning var schemat så tätt att Hitler inte hann byta om till nästa punkt på programmet. Han måste därför närvara vid en truppinspektion iförd frack och hög hatt: ”Inser ni vad ni ställt till med”, skrek diktatorn till en stackars funktionär. ”Jag tvingas åka genom Neapel utstyrd som en fransk konseljpresident”.
Efter sex dagars martyrium suckade Führern till kabinettssekreteraren i tyska utrikesdepartementet: ”Ni kan inte ana hur glad jag är att få åka hem till Tyskland”. Man får förmoda att den italienska kungafamiljen fullkomligt delade dessa känslor.
[1] 25 juli
1934 hade den österrikiske förbundskanslern Dollfuss mördats i sitt ämbetsrum
av österrikiska nazister. Vid nyheten om detta hade Mussolini, som var
personlig vän med Dollfuss, skickat trupper till den österrikiska gränsen,
vilket korsade Hitlers planer att annektera Österrike för den gången.
[2] Det kom
dock att dröja till maj 1939 innan diktatorernas allians officiellt bekräftades
genom undertecknandet av ”Stålpakten” https://sv.wikipedia.org/wiki/Stålpakten.
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Huset_Savojen.
se även Göran Hägg, Mussolini, en studie
i makt(2008), s. 21.
[4] Detta
visade sig med tiden ändå ha sitt värde, då kungen i juli 1943 förklarade
Mussolini avsatt. Då den forne diktatorn lämnade kungens villa greps han och
sattes i husarrest.
[5] Colier
skriver i sin populärhistoriska biografi över Mussolini att kungen huvudsakligen
brydde sig om tre saker i livet: hustrun, myntsamlingen och tronen.
[6] Följande
skildring är hämtad ur Richard Coliers bok Duce,
Benito Mussolinis uppgång och fall(svensk översättning 1972), s. 132-37.
[7] Som
bekant får man inte äta av en rätt som kungen blivit klar med.
[8] Kung
Viktor Emanuels hustru var dotter till kung Nicola av Montenegro https://sv.wikipedia.org/wiki/Elena_av_Montenegro
[9] Man får
hoppas att ”den lille doktorn” var så pass anständig att han inte yttrade detta
inom hörhåll för kungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar