Kungasonen som dog av glädje.

Towern är en av de mest berömda anläggningarna i Storbritannien, en plats omvärvd av mystik och legender. Grunden lades av romarna som byggde det första fortet. Den förste byggherren i modern tid var Vilhelm Erövraren, vars borg utgör den egentliga grunden för dagens komplex. Towern har genom tiderna gjort tjänst som kunglig bostad, försvarsborg, kungligt menageri, skattkammare och fängelse. Idag torde det främst associeras med de två sista egenskaperna: Vem har inte hört talas om ”kronjuvelerna i Towern”? Det är ändå som fängelse Towern blivit verkligt legendariskt. Det framstår närmast som en motsvarighet till Bastiljen i Paris. Främst anses det förmodligen vara ett fängelse för politiska fångar av hög börd. Otaliga är de kungligheter, medlemmar ur högadeln och en gång fruktade ministrar som mött sitt öde bak den mäktiga borgens normandiska murar och stenväggar eller på Tower Hill utanför själva fästningen. Det kändaste exemplet, det grymmaste, sorgligaste och samtidigt det mest spännande och legendariska, är utan tvivel ”prinsarna i Towern”, Edvard IV:s båda söner som försvann 1483 och troligen mördades av sin farbror Rikard III. Ett mindre bekant öde utgörs av pojkarnas halvbror Arthur Plantagenet, som efter ett för tiden långt liv avled här i mars 1542. Det ligger otvivelaktigt något tragikomiskt över denne mans öde. Man skulle kunna hävda att han dog av glädje.    


Som redan framgått var Arthur son till Edvard IV utom äktenskapet. Denne konungs minst sagt vidlyftiga kärleksliv gör historikerna osäkra på inte bara när pojken föddes utan också vem som var hans mor och överhuvudtaget hur många älskarinnor kungen hade. I själva verket anges det tänkbara födelseåret inom en period på hela 14 år, 1461-1475.[1] Det synes dock utom allt tvivel att pojken föddes i Calais, som vid denna tid fortfarande tillhörde England sedan hundraårskrigets dagar. Arthur skall, åtminstone periodvis, ha vistats vid faderns hov men det finns inga uppgifter om att han spelat någon särskilt framträdande roll där. Vid Edvard IV:s död 1483 var sonen omkring 10 år. Hur han tillbringade de närmaste turbulenta åren, med formliga statskupper, uppror och ett eventuellt mord på sina halvbröder, vet vi inte. Kanske flydde han till sin födelsestad Calais för att återvända då den nya tudordynastin etablerat sig i England.

Bastardsonen av huset York tycks ha funnit sig väl till rätta inom det nya kungahuset, kanske beroende på att hans erkänt illegitima börd effektivt hindrade honom att själv göra anspråk på tronen. År 1501, samma år som hans systerson och namne prinsen av Wales gifte sig med Katarina av Aragonien, utsågs Arthur till munskänk/ cupbearer, hos sin halvsyster drottning Elisabeth av York. I en tid då uppror och sammansvärjningar hörde till vanligheten och Rosornas krig långt ifrån var glömda var detta ett säkert tecken på tillit från härskarens sida. Också halvsvågern Henrik VII och den nye tronföljaren, unge prins Henrik, visade med tiden honom stor tillit. Den blivande Henrik VIII betecknade sin morbror som ”det trognaste hjärta”.  Efter gamle kung Henriks död 1509 började nådens sol att lysa på allvar. Arthur ingick äktenskap med den rika arvtagerskan Elisabeth Grey, dotter till Edward Grey, förste Viscount Lisle och änka efter Edmund Dudley, Henrik VII:s ”finansminister”.[2]  Detta innebar att han kunde räkna med att i framtiden komma i besittning av stora egendomar. I väntan därpå ingick Arthur i kung Henriks inre uppvaktning, mottog riddarslaget 1513 och deltog i kungens krigståg mot Frankrike i egenskap av kapten på fartyget the Trinyte sovereigne.[3] Trots skeppets upphöjda namn utföll företaget inte särskilt lyckligt men Arthur klarade sig och åtnjöt också i fortsättningen sin frände kungens nåd. Han deltog i det storstilade toppmötet på Gyllenduksfältet sommaren 1520. Ungefär samtidigt tillföll det väntade arvet äntligen hans hustru och några år senare övertog han svärfaderns titel, Viscouent Lisle. Dessutom blev han riddare av Strumpebandsordern. Vid mitten av 1520-talet utsågs Arthur till Englands viceamiral, vilket i praktiken innebar att han skulle administrera uppbyggandet av en ny engelsk flotta. I mars 1533 blev han guvernör i sin födelsestad Calais.[4]


Vid denna tid hade Henrik VIII nyligen låtit utropa sig till den engelska kyrkans överhuvud. Kring honom fanns nya män som statssekreteraren Cromwell och ärkebiskopen Cranmer, vilka drömde om att ”rusta upp” den i deras ögon korrumperade och omoraliska katolska kyrkan. Kungen själv var mest intresserad av kyrkan som maktcentrum och skattkammare, vars rikedomar ofördröjligen borde komma i hans händer. Folket och många inom högadeln var dock fortfarande lojala mot den gamla ordningen och avskydde de nya rådgivarna. Att i det läget vara guvernör i Englands sista utpost på det europeiska fastlandet kan inte ha varit en lätt uppgift. Arthur Platagenet var nu omkring 60 år, en hög ålder på 1500-talet och i sitt hjärta förmodligen ganska konservativ i religiösa frågor. Av den brevsamling som finns bevarad från guvernörstiden framgår att regeringen i London började misstro honom. Man ansåg att han slösade tid på oväsentliga frågor i sina brev hem och att han var alldeles för mottaglig för smicker från supplikanter. Cromwell menade att Arthurs nya hustru, en adelsdam från Cornwall som han gift sig med några år innan han blev guvernör, hade förvandlat honom till en driftkucku. Hans vänner hemma manade honom att se upp: Folk som inte godtog de nya kyrkliga reglerna betraktades som förrädare och måste behandlas så även i Calais, annars skulle misstankarna falla på Arthur. Livet som guvernör bjöd ändå på smålustiga uppgifter. På hösten 1537 kom larm från London. Drottningen, Jane Seymour, var gravid och som det ofta händer i sådana lägen hade hon gripits av lust efter en viss sorts mat. I Janes fall var det vaktlar och sådana fanns det gott om i området runt Calais: Alltså fann sig Arthur Plantagenet, son till kung Edvard IV av huset York, utsedd till kunglig vaktelleverantör. (Man får hoppas att leveranserna var till hennes majestäts belåtenhet). En annan, på sikt kanske farligare uppgift, var att ta emot nästa drottning, Anna av Kleve, då hon anlände till Calais på resan till England i slutet av 1539. Det blev det kortaste av Henrik VIII:s många äktenskap, för paret passade inte alls ihop. Kungen ansåg att han blivit ”lurad” av sina rådgivare, även om det främst gick ut över Cromwell. Dessutom hade Henrik just inlett en våg av utrensningar inom högadeln. Adliga av kunglig härkomst som kunde tänkas vara förrädare eller hade förrädare i sin närmaste släkt arresterades och avrättades, även om det kunde dröja.[5] Också Arthur drabbades på sikt. På våren 1540 misstänktes flera medlemmar i hans hushåll för delaktighet i en konspiration i syfte att överlämna Calais till fransmännen eller till representanter för den engelska oppositionen. Guvernörens kaplan och flera andra arresterades och han själv kallades hem och sattes i Towern. Detta var i maj 1540.  Arthur blev dock inte avrättad. Som alltid när det gäller despoter är det svårt att avgöra hur Henrik VIII resonerade. En del av förklaringen kan ligga i att Thomas Cromwell, som i praktiken fungerat som Englands premiär- och polisminister, själv greps och avrättades kort efter Arthurs fängslande. Kanske kände kungen alltjämt sympati för sin gamle vän från ungdomen, det ”trognaste hjärtat”. Hur som helst satt kungasonen där han satt. I början av 1542 drabbades Henrik VIII av nya personliga sorger. Hans femte gemål visade sig otrogen och flera av hennes släktingar fördes, i likhet med henne själv, till Towern. Kanske var det helt enkelt på grund av utrymmesbrist som kungen vid månadsskiftet februari-mars 1542 beslöt att låta morbrodern återfå friheten.[6] Denne blev emellertid så överväldigad av nyheten att han drabbades av en hjärtattack och avled två dagar senare, 3 mars 1542, minst 67 år gammal. En engelsk 1700-tals historiker konstaterar ironiskt apropå denna händelse att kung Henriks barmhärtighet var lika ödesdiger som hans stränghet.


Arthur Plantagenet, illegitim son till Edvard IV, begravdes i kapellet st Peter ad vincula, som så många andra av Englands politiska fångar. Visst ligger det något av tragikomedi över hans öde?[7]                   

            

---

[1] Kung Edvard besteg tronen 1461 och gifte sig med Elisabeth Woodville 1464. Om Arthur fötts så tidigt som 1461 borde fadern gott och väl hunnit ge honom något ämbete eller position vid hovet. Han tycks dock inte ha gjort något större väsen av sig förrän under tudortiden. Med utgångspunkt från den tillit Henrik VIII först visade sin morbror kan man, med tanke på åldersskillnad, gissa att han föddes vid mitten av 1470-talet. Arthur skulle alltså vara omkring 15 år äldre än Henrik VIII och ungefär jämngammal med Thomas More, som ju också stod kungen nära Å andra sidan finns uppgifter att Arthur deltagit i nedkämpandet av Lambert Simnels uppror på 1480-talet, viket gör det osannolikt att han skulle vara född så sent som 1475. Kanske är tidsperioden 1469-75 mest trolig för Arthurs födelse. Henrik VII:s och Elisabeth av Yorks äldste son, som avled 1502 vid 15 års ålder, hette för övrigt Arthur, kanske uppkallad efter morbrodern.    

[2] Arthur Plantagenet blev därigenom styvfar till den John Dudley som vid slutet av Edvard VI:s: regering i praktiken var Englands härskare men som senare avrättades. Det kan nämnas att Henrik VIII så att säga berett vägen för sin morbrors äktenskap genom att i början av sin regering låta avrätta Edmund Dudley, troligen i syfte att vinna folkets sympati.  

[3] Kan förmodligen översättas ungefär med ”Den upphöjda treenigheten”.

[4] Jag har här endast nämnt hans viktigaste titlar.

[5] Så var fallet med Margaret Pole av salisbury, som satt i Towern i två år innan hon halshöggs.

[6] Ett faktum är att Towerns fångutrymmen vid denna tid var så fulla av misstänkta brottslingar att de kungliga våningarna måste tas i anspråk som celler.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/Arthur_Plantagenet,_1st_Viscount_Lisle och på http://arthurplantagenet.com/