I slutet av april och början av maj år 1770, med andra ord i dagarna för 250 år sedan, färdades en ung flicka från Wien mot Paris – eller om man ska vara noga, mot det kungliga residenset i Versailles utanför Paris. Flickan färdades med stort följe, hela 57 vagnar. I eskorten ingick furstar, adelsmän, lakejer, betjänter, trumpetare, drängar, tvätterskor… Man kan bara gissa sig till vad hon tänkte i sin vagn, hon för vars skull allt detta arrangerats. Att hon sörjde är antagligt: Hon hade lämnat sitt hem för alltid. Å andra sidan hade favoritsystern Charlotte, eller Maria Carolina som hon egentligen hette, redan givit sig av till Neapel och dåtida prinsessor var tidigt på det klara med vilket deras öde var: Att sändas till ett fjärran hov i unga år. Nu var det hennes tur, den yngsta av kejsarinnan Maria Teresias döttrar. Dessutom var hennes lott i livet storslagen. Det enda hov som kunde tävla med hovet hemma i Wien var Versailles och eftersom kung Ludvig var änkeman skulle hon genast bli dess första dam. Hon, den obetydligaste av Habsburgprinsessorna, skulle bli Europas främsta drottning! Det var något att känna sig stolt över för en flicka på 14 år. Vid födelsen döptes hon till Maria Antonia och i familjen kallades hon Antoine. Hon kom dock att gå till historien under sitt franska namn, Marie Antoinette.
När man vet hur allt slutade är det ironiskt att Marie Antoinette kom in i bilden på ett sent stadium. Försöken att närma de gamla trätobröderna Frankrike och Österrike till varandra hade inletts 1756, genom den pakt som ingåtts i Versailles med udden riktad mot den makt som allt tydligare framstod som ett osäkerhetsmoment i de etablerade stormakternas ögon – Preussen.[1] Marie Antoinette var då knappt årsgammal och lyckligt ovetande om politikens frestelser och faror.
Med tiden blev det allt tydligare att den nya alliansen borde befästas genom giftermål. De båda furstehusen hade dock många förgreningar på kontinenten och det var inte givet att en ärkehertiginna måste sändas till Versallies för att bekräfta deras vänskap. Om detta i längden blev oundvikligt, vilket ändå var sannolikt, fanns en rik källa att ösa ur i form av kejsarparets många döttrar. Det var knappast troligt att den yngsta skulle bestås äran att dela bädd med Solkonungens ättling. Antoine var visserligen charmig men knappast intellektuellt begåvad eller intresserad av djupare studier. Hennes snälla lärare var inte så noga med skolarbetet och Maria Teresia, som levde efter maximen ”mina främsta barn är mina undersåtar”, hade knappast tid att engagera sig särskilt mycket i den yngsta dotterns utveckling. Vid mitten av 1760-talet skakades habsburgarna emellertid av en rad familjetragedier. Först dog kejsar Frans Stefan på sensommaren 1765, till råga på allt under sonen Leopolds bröllop. Detta var snarare en personlig än en politisk förlust, ty alla visste att det var Maria Teresia som utövade den praktiska makten i riket. För kejsarinnan själv var dock sorgen fruktansvärd. Från och med nu var alla tendenser till glättighet och värme borta. Det enda som betydde något var riket och dess väl. Vad potentiella brudar åt Bourbonernas furstar beträffade fanns det fem att välja på och kejsarinnan beredde sig att dela ut sina objekt på marknaden. Flera av hennes döttrar var giftasvuxna för länge sedan och ovanligt ålderstigna för sin rang, endast Antoine var under 15 år. Då slog tidens stora sjukdom till: Kopporna! Den förste som dog var en svärdotter, hustrun till kejsarinnans äldste son. När Maria Teresia gick för att be vid hennes grav i sällskap med dottern Josepha, 16 år och bortlovad till Neapel, insjuknade flickan och avled. En äldre syster överlevde men fick sitt utseende spolierat av kopporna, vilket innebar att hon ansågs ha förlorat sitt värde som kungabrud. Av de två äldsta kvarvarande döttrarna hamnade en i Parma och den stolta Maria Carolina i Neapel. Plötsligt återstod endast den knappt tonåriga Antoine som brud åt den franske kronprinsen.
Nu inleddes en dubbel febril aktivitet. Dels gällde det att bättra på den hittills nästan osedda flickans bildning. Hennes omgivning konstaterade att hon egentligen inte var obegåvad, det var bara det att hon hade svårt att koncentrera sig på sådant som inte direkt roade henne.[2] Även om hennes bildning och läslust bättrades med åren skulle koncentrationssvårigheter följa Marie Antoinette genom livet. För det andra måste de rent formella detaljerna för hur en österrikisk ärkehertiginna skulle förvandlas till fransk kronprinsessa genomgås och utformas mycket noga. Detta var långt viktigare än hur förberedd damen ifråga var för sin kommande uppgift: Minsta antydan om att någondera parten, Habsburg eller Bourbon, sökte framhäva sig på den andres bekostnad kunde teoretiskt vända frieriet i blodigt krig: Vilken sida skulle först underteckna äktenskapskontraktet, vilket namn skulle stå överst, Maria Teresias eller Ludvig XV:s.[3]. Hur stor eskort skulle följa bruden från Wien, vem bör lämpligast ta emot en ny fransk kronprinsessa…. Stefan Zweig konstaterar ironiskt att om inte tidpunkten för bröllopet slutligen blivit fastställd ”skulle de österrikiska och franska ceremonispecialisterna ännu idag tvista om den ´riktiga´ utformningen”. Marie Antoinette skulle aldrig ha blivit drottning och den franska revolutionen kanske inte ägt rum.[4] Slutligen var dock alla viktiga formaliteter och etikettsfrågor lösta, åtminstone på papperet och den 21 april 1770 avreste det stora följet från Hofburgpalatset i Wien mot Frankrike. Inför avskedet kramade kejsarinnan om sin dotter, förmodligen lika omskakande för flickan som allt annat denna dag, och uttryckte förhoppningen att franska folket skulle få anledning att säga att hon sänt en ängel till dem. De visste att de aldrig skulle ses igen.
Det tog tre veckor innan Marie Antoinette mötte den franska kungafamiljen I Compiégneskogen i Picardie.[5] Hon hade då redan vid en särskild ceremoni officiellt ”överlämnats” till Frankrike i ett provisoriskt hus på en ö i Rhen. Hon trädde in från ena sidan som österrikisk ärkehertiginna och steg ut som fransk kronprinsessa på den andra. I mitten låg en sal där överlämnandet skedde. Nu, 14 maj 1770, var det verkligt stora ögonblicket inne. Marie Antoinette steg ur sin vagn och hälsades av hertig Choiseul, Frankrikes utrikesminister som lett äktenskapsförhandlingarna från fransk sida. ”Jag skall aldrig glömma att jag har er att tacka för min lycka”, utbrast Marie Antoinette vördnadsfullt. ”Och Frankrikes”, lade ministern till med ett småleende. Så följde presentationen av kungliga familjen. Det verkade nästan som om Ludvig XV var prinsessans blivande man. Han omfamnade henne och konverserade ivrigt med den säkerhet som lång vana vid kvinnor kan skänka. Kungen hade i förväg ställt ivriga frågor om sin sonsons blivande brud och blivit förvånad när hans sändebud inte kunde ge en utförlig beskrivning av hennes barm: ”Det är det första jag brukar titta på”, förklarade den gamle vällustingen godmodigt. Trots många år av utsvävningar såg kung Ludvig bra ut med sin örnnäsa och skarpa blick ur svarta ögon. Hans sonson, Louis Auguste, Frankrikes Dauphin och Marie Antoinettes brudgum, var inte van vid kvinnor och såg inte heller särskilt bra ut med sin korpulenta kropp, sömniga ögon och uppenbara blyghet. Han hade just inget att säga denna främmande varelse som statsskäl prackat på honom. Helst av allt hade han säkert varit långt därifrån, till häst under en jakt eller suttit vid svarven och knåpat. Vad de båda ungdomarna än kan ha tänkt vid detta första möte, hade de ingen talan. En kung måste ha en drottning, en prinsessa måste gifta sig med en kunglighet. Personliga känslor har mycket lite med sådana ting att skaffa. Alltså steg Marie Antoinette upp i den kungliga vagnen och färden fortsatte. Om två dagar skulle hon vara framme I Versailles. Ett nytt kapitel hade inletts i såväl hennes som Frankrikes historia.[6]
[1]
Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhets skull. Dåtida korrekt
beteckning för Habsburgarnas rike var ”det heliga romerska riket av tysk
nation”, eller bara ”tyskromerska riket”. Å andra sidan betecknades habsburgska
prinsessor vanligen med tillägget ”av Österrike”, även om de kom från Spanien.
Också efter 1806, då tyskromerska riket upplöstes, var ”Österrike” snarare en
beteckning för habsburgarnas hjärtområde med Wien som centralort än namnet på
ett territorium med klart fastställda gränser. Staten Österrike grundades först
i samband med fredssluten efter första världskriget.
[2] Marie
Antoinette var redan som ung mycket förtjust i musik och dans, troligen därför
att hovet i Wien lade an på att alla dess döttrar skulle behärska dessa
konster. Omgivningen satsade helt enkelt inte på Antoine förrän det stod klart
att hon skulle komma att bli drottning av Frankrike.
[3] Detta
specifika problem löstes genom att man undertecknade två likalydande dokument,
en version med franske kungens namn överst, en med Maria Teresias.
[4] Stefan
Zweig, Marie Antoinette, en olycklig
drottnings historia(nyutgåva i svensk översättning 1989), s. 19. Originalet
kom ut 1933.
[5] Detta
område är sannerligen historiskt. 30 år senare möttes Marie Antoinettes
släkting ärkehertiginnan Marie Louise och Napoleon på samma plats. I samma skog
undertecknades vapenstilleståndet 1918 och den franska kapitulationen 1940. Det
var också i Compiégne som kardinal Richelieu och Axel Oxenstierna höll sin
överläggning 1635.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning 2002), kapitel 3-5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar