Den bortglömde konungen.

Att kvinnor glöms bort i historien tycks vara en etablerad sanning inom genusforskningen. Det är av tradition männens bragder och felsteg som lyfts fram och debatteras. Detta har säkert varit fallet även ifråga om kungahusens historia, kanske i synnerhet just där. Såvida drottningar och prinsessor inte utmärkt sig på något särskilt sätt får de spela andra fiolen i förhållande till sina män, fäder och bröder. Gissningsvis är det flera svenskar som i vår tid vet namnet på åtminstone en eller två kungar ur historien än som kan namnge dessa kungars gemåler.[1] Ett undantag utgörs av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, som innehade Sveriges tron i 20 år, 1751-71. Här är det drottningen som står i rampljuset och kungen i skuggan. När jag nyligen, faktiskt för bara några dagar sedan, läste Claes Rainers biografi över drottningen från 2019 fann jag på s. 215 följande formulering: ”Lovisa Ulrikas regeringstid sammanföll med upplysningen, den filosofiska, vetenskapliga och politiska strömning som genomsyrade Europa från 1750-talet och framåt”.

Detta kan naturligtvis vara ett rent feltryck. Men ändå avslöjar det en tydlig tendens. Trots att Adolf Fredrik var regent var det i praktiken hans hustru som representerade den svenska kungamakten under 1750-talet och en stor del av 60-talet. Det är också hennes gärning som utgör det stora frågetecknet för eftervärlden. Var hon en upplyst kvinna i takt med sin tid, eller en maktgalen despot som hotade att störta den begynnande svenska demokratin? Adolf Fredrik får nöja sig med att vara den godmodige, tillbakadragne mannen som lugnt sitter och svarvar sina snusdosor puffande på pipan, egentligen rätt så nöjd med den obetydliga roll ständerna och rådet tilldelat honom, tills han slutligen en sen februariafton 1771 äter ihjäl sig på semlor.   

Att Adolf Fredrik inte var något lysande fursteämne är tydligt. Det fanns för övrigt inga incitament för det i hans bakgrund. Han var en av dessa otaliga småfurstar som det dåtida Tyskland vimlade av sedan medeltiden. Även om deras släktträd kunde vara nog så förnäma var de själva ofta inte särskilt vördnadsbjudande eller mäktiga. Adolf Fredrik hade titeln ”furstbiskop av Lübeck”, som lät bra men inte gav särskilt mycket inflytande.

Sedan denne man år 1743 valts till svensk tronföljare, för övrigt i ett läge då Sverige bokstavligt stod på gränsen till kollaps, gifte han sig följande år med prinsessan Lovisa Ulrika.  Med tidens måttstock är det svårt att tänka sig en hustru som stod högre över sin make i rang. Lovisa Ulrika kom från den uppstigande stormakten Preussen, som redan börjat utgöra ett hot mot den gamla Habsburgdynastin. Hon var syster till Fredrik den store, vars hov var en plats för upplysning och kultur. Voltaire tillhörde de regelbundna gästerna. De som såg Lovisa Ulrika betogs av hennes utstrålning och intelligens. I kontrast mot detta måste ”biskopen av Lübeck”, ha framstått som en lägre gradens officer vid sidan av en general. Skillnaden visade sig snart.    När kungafamiljen 1754 flyttade in i det nya slottet i Stockholm ville drottningen införa den franska seden med offentlig middag en gång i veckan, ”publik spisning”.[2] På så sätt skulle borgerskapet vederfaras nåden att se konungen inta sina måltider. Adolf Fredrik protesterade: ”Vore jag borgare, skulle jag aldrig lämna min soppa för att se någon kung äta”. Han gav snart med sig men fortsatte visa sitt ogillande: En gång då små taburetter utan ryggstöd ställdes fram till de förtjänta gästerna vid en sådan ceremoni, undrade kungen hur någon kunde vilja sitta så obekvämt när de säkert hade mycket skönare stolar hemma.[3] 
I det stora hela tycks Adolf Fredrik ha avstått från att blanda sig i politiken och varit mindre entusiastisk för de storstilade kupplaner som dväljdes av drottningen och hennes vänner i mitten av 1750-talet i syfte att stärka kungamakten.[4] När kontroverser uppstod med rådet brukade man antyda att kungen själv säkert inte var emot det i Sverige rådande ständerväldet, men att han nog leddes av ”objudna rådgivare”. 

Att indirekt få höra att han saknade ambitioner eller förmåga att göra sig gällande på egen hand kan knappast ha stärkt Adolf Fredriks självförtroende. Ändå är det fel att tro att han var helt menlös. Om rådet föreslog någon till ett visst ämbete och kungen hade en annan åsikt, kunde han fördröja utnämningen genom att helt enkelt låta bli att skriva under den.[5]  Det är också möjligt att den svaghet han ibland visade i kritiska lägen var ett spel för gallerierna. När ständerna vid riksdagen 1755-56 debatterade hur stora, eller snarare små, kungens maktbefogenheter borde vara i förhållande till rådet sökte en kväll några bönder, som ansåg sig ha blivit överkörda av sin talman, upp Adolf Fredrik på slottet. Kungen beklagade händelseutvecklingen och instämde i att bondeståndets talman överskridit sina befogenheter. Han berättade också att andra bonderiksdagsmän sagt sig vilja kasta ut sin högste representant: ”sådant är farligt” fortsatte kungen, men tillade snabbt: ”Jag råder inte någon, men nog har de orsak(att klaga på talmannen). Det grämer mig att lagarna inte efterlevs. Gud hjälpe mig”! Därmed brast Adolf Fredrik i gråt och också hans besökare började gråta. Nästa dag piskade de bönder som hälsat på kungen upp stämningen i ståndet så att slagsmål utbröt. Det hela verkade närmast uppgjort på förhand. Slutligen trängde adelsståndets talman på eget bevåg in i rummet och återställde ordningen. Samtidigt väntade kungen besök av ständernas representanter. När någon undrade var de blivit av, verkade Adolf Fredrik närmast glad: ”Ständerna har nog fått förhinder. De kommer kanske inte alls”. När riksdagsmännen sedan uppenbarade sig tycktes han påtagligt dyster. Kan Adolf Fredrik medvetet ha provocerat fram grälet i bondeståndet. Var han i själva verket förvarnad om vad som skulle hända?[6]

Det lär ha varit Adolf Fredrik som ytterst inspirerade till insamlandet av de ”naturalier” som kom att utgöra grunden till Riksmuseet. Slutligen skall nämnas att kungen följde det mönster som vid denna tid blivit högsta mode för suveräner och som, liksom det mesta, hade Versailles till förebild: att hålla sig med en officiell älskarinna. Eftersom Adolf Fredrik var över 30 då han kom till Sverige var det naturligt att han inte var något oskrivet blad vad gällde kvinnor. Hans utvalda i ungdomen, som man känner till, var Madame de Londel, en dam som drev eget teatersällskap. De två fick en son, Adolf, som så småningom blev stabskapten i Sverige.[7]  Så följde det svenska tronföljarvalet och giftermålet med Lovisa Ulrika. Adolf Fredrik blev familjefar och ”stadgad”. Åtminstone finns på många år inga uppgifter om något utomäktenskapligt förhållande. I början av 1760-talet inträdde emellertid en förändring. Adolf Fredrik var nu drygt 50 år. Med tre söner och en dotter var tronföljden väl tryggad och hustrun kanske mindre spännande än förr. Alla tankar på en mer aktiv politisk roll tycktes sedan länge överspelade. Tillvaron blev helt enkelt långtråkig. Alltså tog sig Adolf Fredrik efter 30 år en ny älskarinna. Valet av partner var kanske inte det lämpligaste konventionellt sett. Hon var nämligen svärdotter till kungens forna älskarinna Madame de Londel, som nu etablerat sin teatergrupp i Sverige.[8]  Kungens förhållande var väl känt vid hovet. Även denna gång fick paret en son, som dock avled i unga år. Därefter övergick Adolf Fredrik till att, mer efter regelboken för kungars snedsprång, uppvakta en av hustruns hovdamer. Resultatet blev en dotter, som med tiden blev sin halvsyster Sofia Albertinas skyddsling och gift med en medlem av familjen Stenbock.[9]   

Av allt detta torde framgå att kung Adolf Fredrik kanske var något mer än en fridsam småborgare med pipan i munnen och svarven till reds.                

                 

---

[1] Ändå blev jag positivt överraskad när jag inför författandet av denna text frågade följarna av min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/ vilka svenska drottningar, som inte varit regenter, de kände till. Flera namn på i vår tid förmodligen inte allmänt kända drottningar kom in. Det vanligast förekommande namnet var dock, föga förvånande, Karin Månsdotter, Erik XIV:s legendariska hustru av folket. De som svarade hade naturligtvis ett särskilt intresse för historia och är antagligen, tyvärr, inte representativa för svenska folket i allmänhet år 2020.    

[2] Hur en sådan tillställning kunde se ut visas på Pehr Hilleströms berömda målning från Gustav III:s tid https://sv.wikipedia.org/wiki/Publik_spisning#/media/Fil:Hilleström_slottsinteriör.jpg .

[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”, s. 347. Ovanstående skall inte förstås så att det rådde någon sorts fiendskap mellan makarna. De tycks tvärtom ha trivts i varandras sällskap, i synnerhet de första åren. Enligt Lovisa Ulrika brukade de dricka kaffe tillsammans om morgnarna, ”som två turturduvor”. Hon beskrev också sin man som ”god och rättrådig”. 

[4] Efter Karl XII:s död 1718 hade den reella makten övergått till rådet och de fyra stånden i riksdagen. Det hette visserligen att kungen ”äger styra riket med råds råde”. I praktiken hade kungamakten närmast förvandlats till en symbol, nästan som i vår egen tid.  För den stolta Lovisa Ulrika var enbart detta obegripligt och de intrång och trakasserier hon fick utstå från hattpartiets sida stärkte hennes beslut att handla. Revolutionsförsöket 1756 blev dock ett fiasko, som kostade fyra adelsmän och fyra ofrälse livet genom halshuggning.

[5] Detta var anledningen till att den i historien så bekanta namnstämpeln togs fram.

[6] Grälet i bondeståndet och förspelet till detta skildras utförligt och populärt hållet i Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), s. 48-53. Denna bok är överhuvudtaget att rekommendera för den som vill veta mer om den politiska stämningen i Sverige vid ”frihetstidens” mitt och naturligtvis särskilt om hovpartiets kuppförsök på sommaren 1756.

[7] Denne son avled vid knappa 40 års ålder 1771, samma år som Adolf Fredrik.

[8] För att göra historien än färgrikare kan tilläggas att Lovisa Ulrika själv bjudit in sin makes forna älskarinna och hennes sällskap till Sverige. Man kan undra vad den yngre Mousieu de Londel ansåg om att hans hustru inlett ett förhållande med en man som tidigare varit hans mors älskare     

[9] Rainer, s. 246-48.