söndag 31 maj 2020

En flyktings hemkomst.



Vi vet inte mycket om vad som egentligen hände. Ingen tycks ha noterat eller fantiserat kring hur vädret var under resan eller då han landsteg på svensk mark. Allra minst vet vi vad han tänkte när han stod på udden och såg skutan segla bort. Han anförtrodde aldrig sina känslor i det ögonblicket åt sin sekreterare. Mindes han det inte så långt efteråt, eller tyckte han inte att eftervärlden hade med det att göra? Det viktiga var ju att han landstigit. Att han från och med det ögonblicket inlett sitt arbete för rikets bästa, vad än det oförståndiga, vanartiga folket kunde tänka om hans gärning. Han måste rimligen vid landstigningen ha dragit sig till minnes den dagen, två år tidigare, då han och de andra förts bort. De hade tagits ut som gisslan inför herr Stens möte med kung Kristian. Men den förrädiske mannen, den skälmen, den hundsvotten, hade bedragit dem och seglat till Danmark med sina fångar. Själv hade han suttit fången hos sin släkting Banér på Kaló men lyckats fly till Lübeck. Det hade varit nära att de utlämnat honom när Banér dykt upp i staden, men han hade bevisat att han fängslats mot lejd och loven och därför inte haft någon skyldighet att stanna i sitt förvar. Efter vad han hört hade de flesta av hans kamrater i gisslan kommit hem men gått över till Kristians sida! Var det verkligen möjligt att Heming Gadh, danskhataren, kunnat begå ett sådant skändligt förräderi? Nå, det ämnade då han inte göra. Ingen, varken kung eller bonde, bergsman eller biskop lurade Gustav Erikson två gånger och framför allt inte ostraffat! Herr Sten var död sedan snart fyra månader, men om ingen annan var redo att överta ledningen av kampen skulle Gustav, son av Erik Johanson av Vasarnas ätt, göra det. Nu gällde det först att ta sig in i staden.

Det var den 31 maj 1520. Mannen som skulle gå till historien som Gustav Vasa och som nyligen fyllt 24 år hade just landstigit vid Stensö udde utanför Kalmar. Då han tog de första stegen in mot staden gjorde han också sin entré på den historiska scenen. Nästan på dagen tre år senare skulle han utropas till kung av Sverige. 

Vi vet som sagt nästan inget om de närmare detaljerna kring Gustav Eriksons hemkomst. Peder Svart, som av allt att döma skrev sin krönika omkring 35 år efter händelserna 1520 och länge utgjort den främsta källan för forskningen kring Gustav Vasas ungdomstid och första år på tronen, uppger endast att ”Anno 1520 den yttersta dagen i maj kom Gustav Erikson till Kalmar, som då ännu inte fallit i konung Kristians händer”.[1] Icke desto mindre uppger både Lars-Olof Larson och Herman Lindqvist att Gustav fördes till Kalmar ombord på skutan ”Korpen”. Några närmare detaljer ges dock inte.[2]

Det kan noteras att Gustav Vasa inte är den ende kung i Europas medeltida historia som landstigit i sitt hemland som flykting. Närmast liggande exempel är Henry Tudor, som i augusti 1485 landsteg i Wales för att göra anspråk på den engelska tronen och som en kort tid senare blev kung Henrik VII. Det finns flera likheter mellan Henrik och Gustav. Båda var avlägset släkt med tidigare regenter men kunde knappast utan vidare göra anspråk på tronen. Båda skulle i egenskap av kung komma att föra en försiktig utrikespolitik och göra sig ett namn för girighet och snålhet, samtidigt som de var ytterst noga med den representativa, glansfulla sidan av sitt kall. Framför allt lyckades båda att grundligt svartmåla den kung de störtat från tronen. Rikard III har i den engelska historien samma rykte för tyranni och ondska som ”Kristian Tyrann” i Sverige. Både Gustav Vasa och Henrik VII har av eftervärlden ansetts som något av sitt lands förste ”moderne” härskare.

Ett annat engelskt exempel är Henrik Bolingbroke av Hearford, som efter att först ha landsförvisats av kusinen Rikard II och sedan sett sitt farsarv indraget till kronan, år 1399 återvände hem i spetsen för flera missnöjda, störtade Rikard och själv besteg tronen som Henrik IV. Liksom Gustav Vasa fick han uppleva att flera av dem som hjälpt honom till makten senare vände sig mot honom.[3]

Gustav Vasa skiljer sig emellertid från dessa föregångare på en väsentlig punkt: Han återkom inte som tronpretendent. Peder Svart förmedlar visserligen bilden av en ensam man som, efter att ha tagit sig in i staden, tappert men förgäves manar Kalmarborna och slottets manskap till fortsatt motstånd mot danskarna: ”Han sade till dem att inte låta staden falla i Kristians händer, utan de borde utgå ifrån att riket inom kort skulle komma till förlossning och frihet igen. Men de tyska knektarna tog så illa vid sig att de(om han inte hade varit under Guds beskydd), hade slagit ihjäl honom och borgarna ville knappt försvara honom”.

Outtalat framgår att Sveriges blivande befriare och konung kommit hem. Men så kan inte ha varit fallet. För det första hade Sverige på 50 år inte haft någon inhemsk ledare med titeln kung, bara riksföreståndare. Om någon svensk till äventyrs skulle koras till kung sommaren 1520 vore det rimligen någon av den nyligen avlidne Sten Stures båda söner. Deras mor Kristina Gyllenstierna var dessutom släkt med Sveriges senast infödde kung, Karl Knutson (Bonde), som avlidit 1470. För det andra stod Sverige senvåren 1520 på gränsen att falla i danskarnas händer. Även om slott som Kalmar och Stockholm ännu höll stånd låg nederlaget i luften. Efter Sten Stures död i februari saknades en verklig ledare, även om man mobiliserat manstarka fria styrkor.[4] Till detta kommer att Gustav Erikson, som vistats utomlands de senaste två åren, inte kan ha haft direkt kunskap om det aktuella läget. Att han genast vid sin ankomst till Kalmar skulle förklarat sig redo att överta ledningen av försvaret förefaller osannolikt. Att han tänkt sig som rikets blivande herre är uteslutet. Dessutom har forskningen kring Peder Svarts krönika visat att den har en förlaga, som visserligen är mindre detaljrik och skriven i mindre färgrik ton men i gengäld omfattar en längre tidsperiod. I denna version berättas att Gustav vid ankomsten till Kalmar varmt togs emot av såväl stadens borgerskap som av slottets husfru Anna Bielke, vilken övertagit förvaret efter sin makes död.[5] I den publicerade krönikan nämns som vi sett inget om något vänligt mottagande, tvärtom, och husfru Bielke nämns överhuvudtaget inte. Slutsatsen är tydlig: Gustav Vasa eller någon annan, kanske äldste sonen Erik, har velat framställa den blivande riksbyggaren som den enda verkligt kampberedde i kriget mot danskarna och därmed, underförstått, den ende arvsberättigade till svenska tronen. I verkligheten var Gustav Erikson i maj 1520 en ung okänd adelsjunker, visserligen med nära kontakter till Sturepartiet men utan praktiska möjligheter att själv ta ledningen i striden.

Ändå skall hans betydelse vid denna tid inte underskattas. Det är uppenbart att Gustav var en av de få, kanske rent av den ende, inom svensk aristokrati som aldrig vacklade i sin övertygelse att Kristian II inte var att lita på och att han måste bekämpas, om det nu var ”fosterlandskärlek”, fruktan att förlora gods och jord eller ren hämndlystnad som drev honom. Detta ledde till att han uteblev från kröningen i Stockholm 1520, vilket räddade hans liv. Efter Stockholms blodbad var Gustav Erikson den ende upprorsledare som både hade utstrålning och kontakter nog att samla män, vapen och pengar för att i juni 1523 framstå som den ende tänkbare kandidaten till en återuppstånden svensk tron. Därför är 500-årsminnet av hans landstigning vid Stensö udde utanför Kalmar 31 maj 1520 värt att ihågkommas.                                 



[1] Peder Svart, Gustav Vasas krönika, utgiven av Gunnar T. Westin(1964), s. 32. Citat ur krönikan återges denna text i något moderniserad form.
[2] Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa, landsfader eller tyrann?(2002), s. 45. Herman Lindqvist Historien om Sverige del II, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”(1993), s. 46.
[3] Henrik IV grundade kungadynastin Lancaster, ”Röda rosen”, som regerade England under 1400-talets första hälft. Det antas att Strindberg i sin framställning av Gustav Vasa i pjäsen med samma namn i någon mån haft kungen i Shakespeares ”Henrik IV” som förebild, Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 41, Folkkungasagan, Gustav Vasa, Erik XIV(1992), s. 488.     
[4] Angående striderna mellan danska trupper och Sturarnas anhängare sommaren 1520, se Marie-Louise Flemberg, Kristina Gyllenstierna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), s. 65 ff.
[5] I inledningen till 1964 års utgåva av Peder Svarts krönika ges en noggrann och intressant redogörelse för dess tillkomsthistoria och forskningen kring denna. För övrigt kan noteras att försvaret av Sveriges två viktigaste fästen på sommaren 1520, Stockholm och Kalmar, leddes av kvinnor.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar