När tsar
Peter, snart känd som den store, kvällen efter slaget vid Poltava betraktade
sin druckna men segerrika armé visste hans glädje inga gränser. Nu var han
säker att få behålla de erövringar han gjort vid Östersjön. En av dem han
genast underrättade om sin viktoria var den kvinna vid namn Katarina som varit
hans ledsagerska de senaste åren. ”God dag lilla mor”, utropade han i sitt brev
och gav henne därmed i praktiken rang av drottning.[1]
”Jag kan meddela er att Gud i sin godhet i dag låtit oss hemföra en makalös
seger. …Jag har velat meddela er denna nyhet själv. Vad lyckönskningar
beträffar så kom hit i egen person. Piter”. Det blev emellertid tsaren som
sökte upp sin älskling. Så snart svenskarnas kapitulation och allt som hörde
till den var avklarat reste han till Kiev där hon väntade på honom. Förutom
alla de ömhetsbetygelser segraren vid Poltava säkert fick njuta mötte honom
också en glad överraskning. Katarina var gravid! Det var visserligen inte
första gången paret väntade barn. De hade redan fått fyra, även om tre av dem
sorgligt nog avlidit i späd ålder. Bara dottern Anna var i livet. Att så nära
inpå Poltava få veta att han skulle bli far på nytt gjorde emellertid tsaren
särskilt lycklig – Det kanske blev en son, en lämplig ersättare för den där
veke Alexej som det visst aldrig blev karl av. I så fall vore det nog läge att
göra Katarina till drottning, tänkte tsar Peter förnöjt. Riktigt så väl gick
det dock inte. I slutet av december 1709, några dagar efter triumfmarschen med
de svenska krigsfångarna i Moskva, födde Katarina en välskapt dotter som fick
namnet Jelizaveta – Elisabet.[2]
Eftersom det bara blivit en flicka fick giftermålet och kröningen av Katarina
anstå tills vidare.[3] Om
födelsen av en flicka i förstone vållade tsaren besvikelse kom han snart över
det och utkorade dottern till sin favorit i familjen. Som ofta hos denne
känslosamme och brutale envåldshärskare tog sig favoritskapet uttryck som i
våra ögon verkar makabra eller rentav osmakliga. Vid 7 års ålder blev
prinsessan avmålad ”efter naturen” av en fransk målare, så att fadern kunde
njuta anblicken av hennes vackra kropp då han vaknade på morgnarna.[4]
Exakt hur mycket som lades på hennes utbildning är osäkert – hon var ju varken
äldst eller av ”rätt” kön. Säkert är i alla fall att Elisabet uppfostrades i
den nya västerländska anda som hennes far infört vid hovet och i förvaltningen.
Framför allt fick hon lära sig franska och fransk kultur av lärare från
kontinenten.[5] Båda
föräldrarna tycks ha varit angelägna att bilda allians med Frankrike genom
dottern. Då Elisabet uppnått tonåren fördes seriösa förhandlingar att få henne
bortgift med en fransk furste, först hertigen av Chartres, son till
förmyndareregenten hertig Filip och sedan med unge kung Ludvig XV själv. Alla
giftermålsplaner gick emellertid i stöpet. Antingen drog sig motparten ur
spelet eller så dog brudgummen just som giftermålet skulle stånda. Då Elisabet
var 18 år gammal var både hennes far och mor döda. De närmaste 14 åren skulle
bli turbulenta och svåra för den unga prinsessan.
Likt många
despoter hade Peter den store lyckats med konststycket att vid sin död trassla
till successionen på ett närmast oöverskådligt sätt. Någon regelrätt
tronföljdsordning fanns inte i Ryssland. Normalt brukade äldste sonen överta
tronen efter sin fader. En särskild församling bestående av präster, högadel
och rikets främsta ämbetsmän(Zemskii sobor), kunde kallas in för att bekräfta
arvsrätten, särskilt om flera potentiella kandidater fanns inom synhåll. Så
hade skett vid tsar Aleksejs död 1676 och vid hans äldste sons död sex år
senare. Under Peters regering hade allt kastats över ända. Tsaren hade
uteslutit sin son i första äktenskapet ur tronföljden och därefter som
ytterligare säkerhetsåtgärd i stort sett egenhändigt piskat ihjäl honom. Några
år senare hade han fastställt att tsaren i fortsättningen ägde rätt att på eget
bevåg utse sin arvinge och krönt sitt verk med att avlida utan att ha fullföljt
denna sin uppgift.[6] Sedan
hans hustru regerat i två år fanns vid hennes död år 1727 ingen manlig arvinge
från deras äktenskap i livet. Närmaste kandidat på svärdssidan var Peters
sonson och namne från första äktenskapet, son till den suspenderade
tronföljaren och bara tolv år gammal. Av de två döttrarna var 19åriga Anna gift
med hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottprp, en systerson till Karl XII och
18-åriga Elisabet som sagt ännu ogift. Ett alternativ var att vända sig till
någon av Ivan V:s tre döttrar, av vilka de två äldsta hade gift sig med utländska
hertigar och den yngsta med en rysk adelsman.[7]
Den mest handlingskraftiga ansågs vara Anna, sedan många åt änkehertiginna av
Kurland. Med andra ord vilade den ryska tronföljden på allt annat en fast grund
då prinsessan Elisabets mor avled. Tronen övergick nu till Peter den stores sonson,
vars uppfostran grovt försummats och som trots sin unga ålder redan var begiven
på sprit. Såväl ungdom som ointresse gjorde Peter II oförmögen att regera och
de närmaste åren låg makten i händerna på ett flertal potentater och klaner,
mera intresserade av att förgöra varandra än att främja landets intresse. Också
Elisabet och hennes syster Anna Petrovna deltog till en början i spelet. Men
slutligen kom de båda i onåd och förvisades från hovet. Anna reste till makens
residens i Kiel, där hon inom kort avled strax efter sin sons födelse och
Elisabet tvingades flytta till ett av sina gods på landet. Den unge tsaren dog
i början av 1730, knappt 15 år gammal. Högadeln, som trodde sig lättare kunna
styra en kvinna som närmast var att se som baltiska eller tyska än en dotter till
Peter den store, utsåg på eget bevåg änkehertiginnan av Kurland, Anna Ivanovna,
till rysk kejsarinna. Elisabets anspråk avfärdades brutalt med att hon var en
”bastard”.[8]
Det visade sig snart att man begått ett
misstag. Anna var minst lika självsvåldig som någonsin tsar Peter. Tyvärr
yttrade sig hennes dådkraft mera i groteska nöjen och njutningar än i att föra
en kreativ politik. Makten låg hos hennes gunstlingar med kurländaren Ernst von
Búhren i spetsen. Oenighet inåt och en misslyckad utrikespolitik gjorde att
Ryssland under 1730-talet gick in i en svaghetsperiod, vilket inte minst i
Sverige uppfattades som ett tillfälle för revansch. Anna var självfallet mest
intresserad av att gynna sin egen släkt och utsåg redan i början av sin
regering en ung systerdotter till tronföljerska. Elisabets ställning var i det
läget både maktlös och potentiellt farlig. Då hon visade sig vid någon officiell
ceremoni var det å andra sidan ingen tvekan om vem som ”stal showen” med sin
stolta hållning, imponerande längd och blåa ögon. Elisabet blev allt populärare
inom oppositionen.
År 1739 hade Anna Ivanovna gift bort sin
systerdotter med Anton Ulrich av Braunschweig. Den knappt 20-åriga flickan var
måttligt intresserad men som alltid i dynastiska sammanhang betydde känslorna
föga. Det viktigaste för kejsarinnan var att dynastin fördes vidare inom hennes
gren av huset Romanov. I augusti 1740 fick paret sonen Ivan. I oktober samma år
avled kejsarinnan och sedan den dödas gunstling Búhren störtats utropades
spädbarnet till tsar Ivan VI under föräldrarnas förmynderskap. Den nya regenten
framstår som blyg och osäker och i grunden säkert ointresserad av politik. Enligt
ryktet var hon bisexuell med kända favoriter av båda könen.[9]
Makten låg nu i händerna på ett antal ämbetsmän och militärer av tysk härkomst,
av vilka flera tjänstgjort vid ryska hovet sedan Peter den stores dagar. De
viktigaste var ”utrikesministern” Ostermann och fältmarskalken Burkhard von
Münnich.[10] Både
inom landet och utomlands fanns krafter som önskade en förändring. Den franske
ambassadören i Petersburg, som visste att prinsessan alltid känt en dragning
till hans land och hennes läkare, själv tysk men av fransk härkomst, försökte
få Elisabet att göra statskupp. Även Sverige var inblandat i planerna. Den
svenske ambassadören mottog pengar hemifrån att fördela ”efter
omständigheterna”, dvs. till den sidan som verkade ta hem spelet. De i Sverige
styrande Hattarna tog också kontakt med Elisabet angående möjligheten att, i
utbyte mot att man från svensk sida gick i krig mot Ivan VI:s förmyndare, få
tillbaka de områden Sverige förlorat under Karl XII sedan prinsessan väl bestigit
sin faders tron.[11] Bland
de ryska gardesregementena fanns många soldater som betraktade Peter den stores
älsklingsdotter som sin rättmätige härskare. Den enda som tvekade var,
förstårligt nog, Elisabet själv. Var det rätt att göra revolution och själv ta
makten? Hon hade bittert fått erfara att, för att citera Gustav Vasa, ”det bär
mer galla än honung” att vara rysk kejsarinna och hon hade inte på något sätt
förberetts för sin kommande stora roll. Vid ett tillfälle tog
förmyndarregenten, som börjat misstänka ugglor i mossen, Elisabet i enrum och
konfronterade henne med påståendet att hon konspirerade mot staten. Den
överrumplade prinsessan bedyrade gråtande sin oskuld och mötet slutade med att
de båda kvinnorna snyftande föll i varandras armar, svärande evig vänskap.
Kanske var det inte ren teater från Elisabets sida. Varken hon själv eller
förmyndarregenten hade valt sitt öde. Deras fiendskap var snarare frukten av
andras intriger och av ren slump än baserad på personliga antipatier. Kanske
kände de båda i denna stund en samhörighet inför det grymma politiska spel där
sist och slutligen båda var att se som offer. Men varken omgivningens
ambitioner eller personlig ärelystnad gav längre någon möjlighet till reträtt. Natten
till 25 november 1741 var allt klart för handling. Efter att ha bett till Gud
och ikonerna om beskydd för sitt företag begav sig Elisabet i sällskap med sina
närmaste anhängare till Preobtrazjenskigardets kasern, elitregementet som
hennes far en gång grundat:
-
Vet
ni vems dotter jag är”, sporde Elisabet.
-
Ja,
Moder, genmälde soldaterna.
Sedan de församlade svurit henne sin trohetsed vid Korset
utropade tronpretendenten: ”Låt oss gå och göra vårt fosterland lyckligt”!
Därmed satte sig tåget, som bestod av cirka 300 gardister, i rörelse mot
Vinterpalatset. Elisabet åkte släde men lät sig bäras sista biten för att
undvika onödigt buller.
Vid framkomsten till palatset gjordes några lama försök att
hejda inkräktarna men deras vapen och inte minst Elisabets lugna attityd
knäckte allt motstånd. Snart hade man nått fram till regentförmyndarens sovrum,
där också Anton Ulrich av Braunschweig sov denna natt.
”Det är tid att gå upp nu, kusin”, konstaterade Elisabet
lugnt.[12]
Efter några lama protester fördes paret bort. Nästa morgon
visade sig Elisabet i Petersburg med lille Ivan VI i sina armar, som om det
varit hennes avsikt att adoptera honom. I själva verket var både hans och hans
familjs tid i frihet över. På en enda natt och nästan utan motstånd, enbart med
hjälp av sina trogna gardister, hade Peter den stores yngsta dotter gjort sig
till alla ryssars självhärskare. Några veckor senare fyllde hon 32 år. Hennes
regering skulle vara i tjugo år.[13]
[1] Ryska tsaritsor betecknades som ”lilla mor”, på samma sätt som tsaren var ”lillefar”.
[2] För enkelhets skull används här genomgående den svenska namnformen. Eventuella dateringar görs dock efter den julianska kalendern, som gällde i Ryssland fram till oktoberrevolutionen och för övrigt också gällde i Sverige under en stor del av kejsarinnan Elisabets liv. Den julianska kalendern låg på 1700-talet elva dagar efter den gregorianska.
[3] Det råder viss osäkerhet om när paret vigdes. Det är till och med möjligt att det skedde två gånger och att en första inofficiell ceremoni ägde rum redan 1707. Någon gång 1711-12 ägde en mer officiell vigsel rum och på våren 1724 kröntes Katarina till drottning, vilket i stort sett var unikt i dåtida Ryssland. Efter Peters död övertog hon tronen som Katarina I.
[4] Att Elisabet verkligen var vacker verkar säkert. Hennes ”fosterdotter” Katarina den stora, som ju inte hade anledning till överdrifter i efterhand, skrev i sina minnen att ”det var omöjligt att inte bländas av hennes skönhet första gången man såg henne”.
[5] Med detta menas inte nödvändigtvis att dessa lärare skulle ha kallats från Frankrike i uttryckligt syfte att undervisa tsarbarnen. Lika troligt och kanske mer sannolikt är att det rört sig om personer som redan vistats nära hovet och som Peter kallat in i brist på mer kvalificerade läromästare.
[6] På dödsbädden begärde Peter fram papper och penna och tecknade med darrig hand: ”Ge allt åt…” Där föll pennan ur hans hand och han förmådde inte fortsätta eller artikulera sin vilja.
[7] Ivan V var halvbror till Peter den store men på grund av handikapp ur stånd att ensam regera Ryssland. De båda bröderna hade på papperet varit samregenter, först under sin syster Sofias förmynderskap sedan med Peter som de facto ensam regent. Trots sitt handikapp var Ivan gift två gånger, dock utan att få någon son. Han avled 1696.
[8] Som redan berörts ovan var Anna Ivanovna Elisabets kusin eftersom deras fäder var halvbröder. Denna Anna hade i tjugo år levt som änka i Kurland, en del av dagens Lettland. Att Elisabets äldre syster också hette Anna är ytterligare ett exempel på furstars ovana att ge sina barn samma eller likartade namn. Med Anna Ivanovnas makttillträde inleddes en period på 66 år då, så när som på ett halvår 1761-62, fyra kvinnor styrde Ryssland i egenskap av härskare eller förmyndare. Detta ”rekord” i kvinnostyre tangerades inte förrän 1980, då Beatrix av Nederländerna blev sitt lands fjärde kvinnliga regent i följd.
[9] Ivan VI:s mor går i historien under namnet Anna Leopoldovna. Hon var född i Mecklenburg men barnbarn till Peter den stores halvbror Ivan V.
[11] ”Hattarnas krig” mot Ryssland 1741-43 har med rätta kritiserats för ledningens inkompetens och de lidanden som följde. Ändå är det med tanke på läget i Ryssland vid denna tid förstårligt att en generation som inte själv upplevt stora nordiska kriget på sommaren 1741 ansåg ögonblicket för revansch vara inne.
[12] Orden återges olika av olika sekundärkällor.
[13] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), och samme författares Peter den store(svensk översättning i nyutgåva 1993), huvudsakligen kapitlet ”Från Narva till Poltava”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar