Vilken rysk
ledare före revolutionen har påverkat Sverige mest? Ställer man den frågan till
en genomsnittlig svensk i medelåldern och uppåt(att ställa den till yngre är
antagligen meningslöst), så blir svaret ganska säkert Peter den store. Det var
ju han som erövrade de svenska besittningarna i Baltikum och krossade den
svenska stormakten vid Poltava. Å andra sidan hotade han aldrig själva Sveriges
existens på allvar och även om han säkert önskade ett militärpolitiskt
försvagat grannrike på andra sidan Östersjön var det inte ryska påtryckningar
som drev igenom författningsändringarna 1719-20, vilka ledde till att
kungamakten försvagades. Inte heller önskade han se Karl XII:s syster på
Sveriges tron. Han hade tvärtom föredragit svärsonen in spe Karl Fredrik av Holstein-Gottorp,
gift med dottern Anna. Inte ens efter förlusten av Finland 1809 lyckades
Ryssland ta kontrollen över regeringsform eller tronföljarval. Det var för att
förhindra att utländska makter påverkade valet av ny tronarvinge som riksdagen
1810 förlades till Örebro. Varken Peter eller Alexander I hade någonsin
Sveriges öde helt i sin hand. Så var däremot förhållandet sommaren 1743 då den
nyblivna kejsarinnan Elisabet drev fram valet av Adolf Fredrik av
Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck, till svensk tronföljare. Under några
månader nämnda år stod det henne fritt att erövra Sverige utan att någon i
detta land hade kunnat sätta sig emot det. Lustigt nog hade hon själv saknat
tronarvinge några år tidigare och den problematiken var på ett hemlighetsfullt
sätt sammanlänkad med motsvarande problem i Sverige.
De båda
giganterna Karl XII och Peter den store hade bekrigat varandra i så många år
att de försummat att vårda sig om sina rikens fortbestånd på ett rent
personligt plan. Trots att den ene dog som förlorare och den andre som segrare
saknade båda en självklar arvinge till sitt rike. I Sverige hade problemet
lösts genom att kungens syster och svåger utsetts till regenter, dock icke
tillsammans. Samtidigt som tsar Peters dotter genom en statskupp tog makten i
Ryssland i november 1741, avled Sveriges drottning Ulrika Eleonora barnlös. Att
Fredrik I skulle ingå ett nytt kungligt äktenskap verkade osannolikt och kanske
inte ens önskvärt i de styrande hattarnas ögon. Den ryska kejsarinnan var vid
detta laget lika ointresserad att inträda i det äkta ståndet. Ironin var att
den naturliga arvingen till Sveriges och Rysslands krona vintern 1741-42 i
mångas ögon utgjordes av en och samma person – Karl Peter Ulrik av
Holstein-Gottorp. Han var född i Kiel i Holstein men härstammade från Karl X
Gustav genom sin farmor Hedvig Sofia av Sverige, Karl XI:s dotter och från tsar
Peter genom sin mor Anna av Ryssland, syster till kejsarinnan Elisabet. För
henne var det självklart att systersonen skulle bli hennes arvinge, trots att
de inte alls kände varandra. Redan några månader efter sitt trontillträde lät
hon i största hemlighet hämta tonårspojken till Ryssland. I Sverige ansåg
många, särskilt bland officerarna, det lika självklart att denne ättling av
huset Pfalz(och därmed också Vasaätten), borde sitta på Sveriges tron. Tydligen hade man uppfattningen att
han kommit till Ryssland för att ”hälsa på släkten”, ty i början av 1742
besökte minst två delegationer Moskva och Petersburg för att bjuda honom den
svenska tronen. Det visade sig dock vara försent. Pojken var redan öronmärkt
för Rysslands tron. För att ytterligare komplicera saken hade Sverige gått i
krig med Ryssland strax innan Elisabet tog makten. Prinsessan tycks ha avgivit
någon form av löften om landavträdelser i Baltikum mot att svenskarna förde
krig mot Ivan VI:s föräldrar. Hur en något så när tänkande människa på allvar
kunde tro att Peter den stores dotter frivilligt skulle återlämna sin faders
med blod och svett gjorda vinster till Sverige tillhör historiens gåtor. Hur
som helst hade kriget för svenskt vidkommande gått så illa att det 1742-43
snarare gällde huruvida Sverige överhuvudtaget skulle förbli självständigt
eller åtminstone förlora hela eller delar av Finland. Lösningen på problemet
blev att Sverige istället för Karl Peter Ulrik valde dennes släkting och
förmyndare Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck, till
tronföljare. För att garantera att så verkligen blev fallet tvingades svenska
regeringen, på egen begäran, under ett drygt halvår 1743-44 härbärgera ryska
trupper på svenskt territorium. Man fruktade att annars förlora kontrollen
gentemot upproriska undersåtar vilka starkt ogillat både det katastrofala
kriget mot Ryssland och valet av tronföljare. Detta är, så när som på kortare
perioder 1808-09, enda gången efter 1520-talets unionskrig som det nuvarande
Sverige helt eller delvis varit ockuperat av främmande trupper.[1]
Med facit i hand kan man undra om Elisabet i svaga stunder önskade att hon
låtit svenskarna få systersonen till tronföljare. Karl Peter Ulrik visade sig
nämligen vara en bräcklig omogen tonåring som dyrkade Fredrik den store av
Preussen över allt annat. För honom var Holstein världens mittpunkt och det
bästa han visste var att exercera soldater. Ryssland var ett främmande
barbariskt rike som han saknade all lust att härska över.[2]
(I sinom tid skulle han gifta sig med en tysk prinsessa, Sofie av Anhalt
Zerbst, vilken kort efter hans tronbestigning gjorde statskupp och kanske också
lät mörda sin make. Med tiden blev hon känd som Katarina den stora). Detta är
dock en annan historia. Hur var Elisabet som rysk kejsarinna och som människa?
Det är
frestande att jämföra kejsarinnan med hennes engelska namne från 1500-talet.
Båda var yngsta dotter till en hänsynslös men också lysande despot som inte
skydde några medel för att göra sig enväldig, inte ens övergrepp mot kyrkan och
mord på nära anförvanter. Båda flickorna miste sin far i tonåren och förde
sedan en skuggtillvaro mellan makten och glömskan innan de slutligen besteg
tronen. Montefiore menar att namnet och bakgrunden egentligen är det enda som
förenar de båda furstinnorna, vilket inte är helt korrekt.[3]
Båda älskade fester och dans i fransk stil – om Henrik VII:s dotter dansade
volta dansade tsar Peters menuett. Båda var fåfänga ifråga om kläder och kunde få
plötsliga vredesutbrott mot hovdamer som vågade klä sig i liknande stil eller,
vilket kanske främst gällde i England, gifta sig efter eget huvud. Vad som i
grunden skiljer de båda Elisabet åt är de olika styrelseskicken i deras
respektive land. Hur despotiska än Tudorerna kunde verka fanns i1500-talets
England en stat, ett politiskt system som kungen inte kunde bortse från.
Framför allt fanns det ett parlament som visserligen kunde fungera som
suveränens verktyg men också var redo att protestera om det kände sig
åsidosatt. Visst fanns det politiska institutioner i 1700-talets Ryssland, som
senaten eller ”heliga synoden” men ingen kunde ”på laglig väg” motarbeta
tsarens politik. Enda sättet var att övertala härskaren att ändra sig, kanske genom
någon gunstling eller, i värsta fall, följa kejsarinnans eget exempel och göra statskupp
med hjälp av ett gardesregemente.[4]
Kring Elisabet finns inte heller den samling av friare som hennes engelska
namne fann ett sådant nöje i att spela ut mot varandra. Däremot hade
kejsarinnan ett antal favoriter vars inflytande växlade med tiden.
Den
viktigaste av dessa gunstlingar, Rysslands Leicester om man så vill, hette
Alexej Razumovskij.[5] Han kom
från en ukrainsk bondfamilj men gjorde sig tidigt känd för sin vackra sångröst.
En hovman som råkade passera hörde ynglingen sjunga i bykyrkan, blev betagen
och tog honom till hovet, där dåvarande prinsessan Elisabet fick ögonen på
honom. Redan vid tiden för statskuppen 1741 stod han henne nära och var en av
dem som sporrade henne att ta makten. Hovfolket kallade honom ”nattens
härskare”, vilket antyder arten av hans förbindelse med kejsarinnan. Razumovskij
beskrivs som absolut lojal mot Elisabet och helt utan smak för hovintriger,
något mycket ovanligt för en uppkomling från ”gräsrotsnivå”. Det berättas att
han, när han blivit utnämnd till marskalk vid armén, ömt sade till sin
härskarinna: ”Lisa, du kan ge mig vilken rang som helst men du kan aldrig få
andra att ta det på allvar”. De flesta var övertygade om att kejsarinnan hade
gift sig i hemlighet med Razumovskij. Den finaste av hans många titlar och
utmärkelser var rangen som greve av tyskromerska riket, som kejsaren i Wien
skänkte gunstlingen i hopp om ett gott
förhållande till Ryssland.[6]
En annan viktig favorit var Ivan Sjuvalov. Sjuvalovs var visserligen finare än
Razumovski men det var under Elisabet som de på allvar började stiga i graderna.
Ivan kan betecknas som ett slags kulturminister och något av en mecenat för
rysk upplysning. Han hade studerat i Frankrike och stod i brevkontakt med
Voltaire. Dessutom var han vacker, vilket attraherade kejsarinnan i hög grad. I
stor utsträckning på Sjuvakovs initiativ lades under 1750-talet grunden till en
blomstrande rysk bildningskultur: 1755 grundades Moskvas första universitet, med
Sjuvakov som kansler. Två år senare kom konstakademin i Petersburg och
ytterligare ett år senare gymnasiet i Kazan. Den i vår tid mest kände ryske nydanaren från
Elisabets tid hette Michael Lomonosov. Han kom från en fiskarfamilj uppe vid
Vita havet. I ungdomen greps han av intresse för studier, rymde hemifrån och
tog sig till Moskva, där han med hjälp av kloka präster fick möjlighet att
studera. Ynglingen visade sig så begåvad att han sändes vidare till Petersburg
och därifrån på vidareutbildning i Västeuropa, där han läste fysik och kemi för
tidens intellektuella, samtidigt som han tog sig tid att slå runt på bordeller.
Lomonosov var en sann allkonstnär som med tiden blev professor i kemi, skrev
poesi och den första moderna ordboken i ryska. Eftersom han skrev på
”vardagsspråk” blev hans verk tillgängliga för folk i allmänhet, åtminstone för
de ryssar inom det uppvaknande borgerskapet som var läskunniga. Idag anses Lomonosov
vara skapare av både den ryska vetenskapen och det moderna ryska språket.
Naturligtvis var han en av dem som stod bakom grundandet av universitetet i
Moskva.[7]
Det var också under kejsarinnan Elisabets tid som det nuvarande Vinterpalatset
i Petersburg började byggas. Paradoxalt nog var denna drottning ingen sann
upplysningskvinna. Hon talade visserligen franska i stort sett flytande men var
mer benägen att göra långa pilgrimsfärder och be framför ikoner än att läsa
Rousseau eller Voltaire - Hon lär rentav ha betecknat läsning av sekulär
litteratur som ”ohälsosamt”. Ändå blev hon som vi har sett och kanske utan att
helt vara medveten om det en sponsor för rysk upplysning. Samma
motsägelsefullhet går igen på flera håll i Elisabets styre. Hon sägs inför sitt
maktövertagande ha lovat Gud att om statskuppen lyckades så skulle dödsstraffet
avskaffas. Antalet avrättningar minskade också påtagligt under hennes tid men
hon tyckte om att ställa till med skenavrättningar, där delinkventen fördes
till schavotten efter alla konstens regler för att sedan skonas i sista
ögonblicket ”På hennes majestäts nådiga befallning”. Att straffet sedan kunde
bli prygel med knutpiska eller förvisning till någon plats i ödemarken var en
annan sak. Som vi har sett lät hon en liten pojke tyna bort i fängelse därför
att hans föräldrar haft makten före henne. Ändå blev hon bland folket känd som
”den milda”. Hur skall man då se på Elisabets regeringstid?
Troyat menar
att hon lyckades med konststycket att förena sin fars intresse för Västeuropas
tekniska och tankemässiga utveckling med respekt för sitt eget lands
traditioner. Hennes ambition att så långt det gick välja ryssar till närmaste
medarbetare sporrade kreativa förmågor att söka sig till hennes hov. Under
hennes tid grundades inte bara universitet och skolor för högre studier i Ryssland
utan också kreditbanker efter västerländsk modell. För att stimulera den
inhemska handeln avskaffades tullarna inom landet. Att kejsarinnan också var
fåfäng, begiven på dryckenskap och frosseri och kunde misshandla hovdamer som
hon ansåg vara ”för vackra” är en annan sak. Elisabet var förvisso inget helgon
men en kvinna som både såg och utnyttjade möjligheterna att förkovra sitt land.
Som vi har sett spelade gunstlingarna stor roll i hennes styre. Utan Ivan
Sjuvalov hade kanske inte universitetet i Moskva grundats men vilka ”stora
kungar” har uträttat allt arbete ensamma? Ur rent svensk synpunkt bör man komma
ihåg att Adolf Fredriks familj aldrig skulle ha kommit hit utan den ryska
kejsarinnans ingripande den kritiska sommaren 1743. Sverige skulle inte haft
någon ”gustaviansk tid” och vi hade gått miste om en av våra namnkunnigaste
kungar. Elisabet av Ryssland är väl värd att ihågkommas i Sverige, minst lika
mycket som ”Katarina den stora”, som väl de flesta svenskar hört talas om.
Elisabet av
Ryssland, Peter den stores yngsta dotter, avled på juldagen 1761, några dagar
före sin 52-årsdag.[8]
Systersonen Karl Peter Ulrik – och inte minst hans hustru Katarina väntade
ivrigt att få ta över. Därmed inleddes ett nytt kapitel i Rysslands historia.[9]
[1] För närmare detaljer kring ”hattarnas krig” 1741-43, det blodiga efterspelet och ryssarnas försök att i det längsta göra Adolf Fredrik till sin marionett, se Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”(1996), kapitel 6-10.
[2] Man kan konstatera att alla problem lösts betydligt smidigare om Elisabet efter sin statskupp utropat sig till regent i Ivan VI:s namn. Den drygt ett år gamle/unge pojken var visserligen av tysk härstamning men hans mormorsfar var halvbror till Peter den store och åtminstone till namnet rysk tsar. I motsats till den tonårige Karl Peter Ulrik var han född i Ryssland och ett spädbarn som lätt kunde ha ”formats” till rysk härskare. Som det nu var förvisades Ivan och hans familj till Riga och några år senare sattes pojken i fängelse på fästningen Shlüsselburg utanför Petersburg. Här mördades han år 1764 i samband med ett upprorsförsök mot Katarina den stora. Han blev 23 år.
[3] Se Simon Sebag Montefiore, Potemkin och Katarina den stora - en kejserlig förbindelse(svensk översättning 2005), s.49.
[4] Ytterligare en viktig skillnad mellan Elisabet av Ryssland och Elisabet av England är just att Peter den stores dotter tog makten genom en statskupp medan ”the Virgin Queen” ärvde tronen efter sin halvsyster.
[5] Robert Dudley, earl av Leicester, var drottning Elisabets av England förtrogne. Trots deras periodvis stormiga relation varade vänskapen fram till hans död 1588. I motsats till Razumovski var Leicester av adlig börd, även om han inte tillhörde den absoluta högadeln.
[6] Razumovskij överlevde Elisabet med tio år och avled drygt 60 år gammal 1771. En brorson blev senare rysk ambassadör i Sverige under Gustav III och uppehöll åren före kriget 1788-90 kontakt med den svenska adelsoppositionen. Under Napoleonkrigen var han rysk ambassadör i Wien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Razumovsky.
[7] Det bär fortfarande hans namn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Lomonosov.
[8] Enligt dåtida rysk tideräkning, som på 1700-talet låg 11 dagar efter den i Västeuropa allmänt gällande. Sverige hade år 1753 övergått till gregoriansk tideräkning.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), kapitel VII-XI. Se också https://en.wikipedia.org/wiki/Elizabeth_of_Russia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar