Joakim
Scherp, Fil dr i historia och verksam vid SU, anser sig i sin streckare(SVD 9/2
21), kunna spåra likheter mellan stormningen av Kapitolium i Washington 6/1
2021 och Gustav III:s statskupp på riddarhuset i Stockholm 27 april 1789. Såväl
Donald Trump som den svenske kungen hade låtit mobilisera en större folkmassa i
avsikt att framtvinga ett visst politiskt beslut av en av tradition
självständig politisk församling. Exakt vad författaren avser att bevisa med
detta upplägg framgår inte. Att han är kritisk mot den i våra dagar nog ganska
allmänt populäre ”tjusarkungen” står klart, men vill han bevisa att Gustav III
”var som Trump” och således inte värd beundran, eller helt enkelt att händelser
som stormningen av Kapitolium inträffat förr, till och med i vårt under de
senaste århundradena trots allt ganska idylliska rike?
Att det vid
första ögonkastet verkligen föreligger likheter mellan de två händelseförloppen
är i och för sig odiskutabelt. Både Trump och Gustav III använde våld eller
skrämselmetoder för att förmå kongressen respektive adelsståndet att böja sig
för deras vilja. Den avgörande skillnaden ligger rent krasst i att Gustav III
lyckades med sitt uppsåt medan Trump misslyckades. De skiftande utgångarna beror
nämligen inte på en slump.
Scherp hävdar
i sin artkel att Gustav III vid sin första statskupp 1772 hade ”störtat
frihetstidens parlamentariska statskick”, en myt som ofta upprepas av dem som
ogillar Gustav III. Kungens envälde ställs i kontrast mot den föregående
epokens förmenta demokrati. Det är förvisso sant att mycket som vi idag anser
för självklarheter i en parlamentarisk demokrati har sin grund just i
frihetstiden: Vi får en fast riksdagsordning med bestämmelser om hur ofta
riksdagen skall samlas, Rådets, dvs. regeringens, sammansättning blir beroende
av styrkeförhållandena i riksdagen. Vi får vår första tryckfrihetsförordning
och offentlighetsprincip. Det brukar också sägas att vi får våra första
partier, vilket dock är helt fel på en avgörande punkt. 1700-talets beryktade
”hattar och mössor” var inte partier i nutida mening, snarare kotterier vars
medlemmar oförblommerat kunde byta åsikt alltefter hur konjunkturerna såg ut.
Vanligen innebar detta att det parti som satt vid makten värnade partiväldet i
frihetens namn, medan motståndarna talade för en starkare kungamakt i
stabilitetens namn. De båda sidorna kunde sedan inta diametralt motsatta
positioner under nästa riksdag. Korruptionen var också utbredd bland
politikerna. Partierna kunde ibland benämnas efter det land de vanligen tog mutor
av. En hatt fick oftast pengar från Frankrike, som önskade se Sverige som en
aktiv politisk partner på den europeiska scenen. En mössa stod i ekonomiskt
beroende av Ryssland eller Storbritannien som föredrog ett mer passivt rike vid
västsidan av Östersjön. Själva beteckningen ”frihetstiden” är missvisade för en
modern människa. För oss är frihet detsamma som politisk och personlig
demokrati. För 1700-talets politiker betydde det helt enkelt frihet från
kungligt envälde. Den enskilda människans frihet var knappast mer utvecklad än
på 1600-talet, särskilt inte ifråga om politiska åsikter. ”Frihetstiden”
omfattade ett blodbad på nedresta demonstranter från Dalarna 1743 samt tortyr
och avrättningar av de styrandes politiska motståndare, företeelser som Gustav
III i största möjliga mån försökte undvika eller avskaffa. Det var ”envåldshärskaren”
Gustav III som förbjöd tortyr, inte ”frihetstidens” politiker. Ännu på
1700-talet låg makten inte i första hand hos det parti som fått flest röster i
riksdagen utan hos den gruppering eller den person som ägde förmågan att ta och
behålla den. I augusti 1772 var det politiska läget i Sverige så pass instabilt
att de flesta insåg att någon form av förändring måste ske. Också personer som
senare ingick i oppositionen mot Gustav III medgav att landet vid tiden för
hans maktövertagande hade stått på gränsen till anarki och att han handlat i
rätta ögonblicket. Statskuppen 19 augusti tycks också i stort ha genomförts med
folkets stöd. Liksom svenskarna välkomnat enväldet 1680-82 och införandet av
det nya ständerväldet 1719-20 accepterade de nu det gustavianska enväldet helt
enkelt därför att de tröttnat på det föregående systemet)ungefär samma sak
inträffade för övrigt då Gustav IV Adolf störtades 1809. Svenska revolutioner är
i allmänhet ganska oblodiga tillställningar). Som politisk ledare var Gustav
III otvivelaktigt diktatorisk. Makten var koncentrerad till honom och ingen
annan. Han var den siste svenske kungen som verkligen präglade sin tid, en
solkonung i fransk stil. Samtidigt infördes lättnader i fråga om den personliga
friheten. För första gången sedan vasatiden blev det möjligt för utländska
medborgare av katolsk eller judisk tro utanför beskickningarna att vistas i
Sverige och utöva sin tro. Samtidigt som kungen skodde sig på slavhandel i
Västindien får vi under hans tid vår förste svarte ämbetsman, hans mors gamle
trokännare ”Bardin”. Försök att öka rättsskyddet för samhällets traditionellt
mer utsatta grupper gjordes också. Från 1778 blev det möjligt för ogift kvinna
att föda barn anonymt, vilket avsågs minska risken att modern tog livet av
barnet. Däremot misslyckades Gustav III i sin strävan att ersätta legostadgan
för tjänstehjon med personliga avtal mellan arbetsgivare och anställd.[1]
Man skulle kunna säga att kungen var en demokratisk diktator eller kanske
snarare en diktator med demokratiska anlag. Vad beträffar det krig mot Ryssland
som Gustav III inledde 1788 och som utgjorde den omedelbara bakgrunden till
riksdagen följande år, fördes det inte mot ett försvarslöst och oskyldigt land,
såsom till exempel var fallet mär Hitler invaderade Polen 1939. Kejsarinnan Katarina
hade enda sedan 1772 betraktat det gustavianska Sverige med misstänksamhet. Enväldet
i sig var henne inte främmande men att grannen i väster nu styrdes av en stark
man istället för som förr av ofta djupt oeniga och käbblande politiker utgjorde
ett potentiellt hot mot Ryssland. Kejsarinnan försökte lägga hinder i vägen för
svenskarna så ofta hon kunde. Redan före kriget mottogs dissidenter som officeren
Göran Magnus Sprengtporten i Petersburg och diskussioner fördes om möjligheten
att ansluta Finland till Ryssland som en autonom stat ”under ryskt beskydd”.
Även kungens opponenter kritiserade generalens avhopp: ”Jag skulle med nöje
hålla i det rep där den mannen kommer att hänga”, utbrast hertiginnan Hedvig
Elisabet Charlotta i sin dagbok, trots att hon eljest kunde vara rätt spydig
mot sin svåger. Hotet från Ryssland var alltså långt ifrån någon
propagandakonstruktion från kungens sida då han sommaren 1788 under oklara
omständigheter drog ut i krig. Även om det kanske är för mycket att, som
Christopher O’ Regan i sin bok ”Kärlekens krigare”(2009), beteckna Gustavs krig
som ”ett offensivt försvarskrig”, var det nog inte enbart traktan efter
personlig ära som drev majestätet att denna sommar kalla sitt folk under
fanorna, även om det med visshet spelade en stor roll. Att han ett knappt år
senare lät mobilisera Stockholms borgerskap och arbetshjon i avsikt att skrämma
den bångstyriga adeln till underkastelse kunde naturligtvis ses som
diskutabelt, i synnerhet om man råkade tillhöra oppositionen. Det var dock inte
mer än vad man kunde vänta sig av en smart envåldshärskare i slutet av
1700-talet. Att drygt 200 år senare tillgripa samma metoder i avsikt att
ogiltigförklara ett val i amerikanska republiken är något helt annat.
[1] Angående dessa beslut och förslag, se Barnamordsplakatet – Wikipedia och Anders Chydenius – Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar