”Jag ser en
tid som nalkas då en annan Karl lämnar Frankrike, på det att världen må känna
honom och hans landsmän bättre. Han kommer utan vapen – bär blott lansen som
Judas stred med, och han stöter denna djupt in i Florens´ buk så att den
uppfläks. Land skall han icke vinna på det viset, blott skam och synd – för
honom desto värre, ju ringare han aktar sådan skada.
Så återges i
Ingvar Björkesons översättning från 2004 Dante Ahligeris´ ord om den franske
kungasonen och fältherren Karl av Valois, som i början av 1300-talet förvisat
honom från hans hemstad Florens. Dantes Divina Comedia kan väl i någon mån ses
som ett terapiarbete, ett sätt att skriva av sig ett trauma. Den ger också en
föreställning om tidens kaotiska politiska liv, inte minst i Italien. Dante,
som egentligen hette Darante efter sin morfar, kom från en relativt välbärgad
familj inom det florentinska borgarståndet. Familjen tillhörde det parti, de så
kallade vita guelferna som önskade en relativt självständig ställning för
Florens under påvlig överhöghet, varemot de svarta guelferna eftersträvade en
mer direkt påvlig kontroll över staden.[1]
Vid sekelskiftet 1300 utsågs Dante till medlem av sin hemstads magistrat och
reste i denna egenskap till Rom för att förhandla med påve Bonfatius angående
hemlandets status.[2] Den föga
medelsame påven vägrade emellertid att lyssna på delegationens klagomål, vilket
senare fick till följd att Dante placerade denne i helvettets nedersta krets.[3]
Ungefär samtidigt som Dante vistades i
Rom började det brännas för kollegerna i Florens. Under påvens baner
marscherade den franske prinsen Karl av Valois ner i Italien för att säkra
kyrkostatens välde. Valois var en av dessa furstar som aldrig själv bestigit en
tron men lever som vore de världens härskare. Som yngre bror till kung Filip IV
sökte han ständig kompensation för sitt olycksöde att inte vara född att härska.
I detta syfte samlade han på sig intressanta titlar som lät imponerande; strax
före inmarschen i Italien utsågs han till titulärkejsare av östromerska riket,
samtidigt som en verklig kejsare härskade i Konstantinopel. Vid ett tillfälle
kandiderade han också till posten som tyskromersk kejsare, denna gång helt utan
framgång. Under en kortare period var han kung av Aragonien. Han beskrivs som
mycket ärelysten, överviktig, samt extravagant i sin klädsel. Som de flesta
konservativa i sin tid avskydde Valois politiker av borgerlig härkomst och var
övertygad om adelns av Gud givna överhöghet. I januari 1302 ockuperade Karls trupper
Florens, som mot en kraftigt tilltagen brandskatt skonades från förödelse.[4]
En ny mer påvevänlig regering tillsattes och Dante förvisades. I två omgångar
dömdes skalden för korruption och mutor. Då han inte kunde betala sina böter
dömdes han till döden på bålet. Dante hade emellertid lyckats fly och
tillbringade tjugo år i landsflykt innan han avled i Ravenna 1321. Efter 700 år
revideras nu domen från 1302. Grattis Dante![5]
[1] Ghibelinernas parti, som Dante misstrodde, önskade istället den tyskromerske kejsaren såsom Italiens herre.
[2] Florens kan vid denna tid närmast beskrivas som en statsstat med egen förvaltning. Så var också fallet med städer som Genua, Siena och Venedig.
[3] Bonifatius VIII betecknas av Dante som ”fursten över vår tids fariséer”.
[4] Förmodligen är det ”krigsskadeståndet” som åsyftas då Dante skriver att Valois strider ”med Judas´ lans.
[5] Valois avled 1325. En ironi i sammanhanget är att hans bror, kung Filip av Frankrike, ett år efter Florens´ fall lät avsatta den påve som Valois understött med sitt fälltåg. Därmed inledde påvarnas ”babyloniska fångenskap i Avignon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar