Att kungar
historiskt sett inte ofta blir avsatta har här redan konstaterat flera gånger.
Ändå är det inte riktigt så ovanligt som man skulle tro. Från början av 13-
till slutet av 1700-talet, då kungamakten förlorade alltmer av sin gudomliga
aura och därför lättare kunde ifrågasättas, hände det i genomsnitt en gång per
sekel att en europeisk kung tvingades avgå på grund av kraftig opposition mot
den förda politiken, i regel utlöst genom uppror av aristokratin och)eller),
borgerskapet. Avsättningen har senare bekräftats av landets folkförsamling i
form av parlament eller ståndsriksdag. Detta är särskilt frekvent på brittiska
öarna med betoning på England men även det självständiga Skottland, vars sista
regent avsattes 1567.[1]
Även den svenska vasatiden uppvisar som bekant exempel på avsatta regenter.
Normalt ersattes inte bara regenten utan också den regerande familjen, med en
annan gren ur samma släkt. Efter Karl I:s fall gick man I England så långt att
republik infördes för en kortare period. Den förste kung i det moderna Europa
som avsattes av sitt parlament, Edvard II av England 1327, efterträddes dock av
sin son Edvard III.[2] Då han
ännu var i sina tidigaste tonår övertogs makten de första åren officiellt av
ett regentråd bestående av de ledande aristokraterna och prästerna i riket. Den
egentliga makten visade sig dock snart ligga i händerna på kungens mor
drottning Isabella och, än mer chockerande, dennas älskare baron Roger Mortimer
av Wigmore.
Först hade
de hyllats som hjältar. Både drottningen och Mortimer hade tvingats fly ur
landet till följd av det vanstyre som utövades av kungens gunstlingar med Hugh
de Spenser den yngre i spetsen. Att de inledde ett kärleksförhållande under sin
exil var visserligen emot alla regler, såväl andliga som världsliga, men
kungens öppet visade dragning till sin favorit gjorde att man över lag var
beredd att överse med detta. Då de landsteg i Essex i september 1326 i spetsen
för en armé av inhyrda soldater och med den unge prinsen av Wales vid sin sida
hälsades drottningen och Mortimer av de flesta som befriare. Sedan kungen väl
fängslats och avsatts började dock problemen rada upp sig. Som så ofta visade
det sig svårt att stilla den storm man väckt till liv. Under flera månader efter
segern förekom oroligheter i London, vars borgerskap var angeläget att bevaka
sina intressen. Hovet vistades därför mest i norr med York som huvudsakligt
residens. Man var dessutom tvungen att hålla ett öga på skottarna, som
utnyttjat sin grannes svaghetstillstånd för att sända en utmaning våren 1327.
Efter en kampanj som för engelsmännens del mest bestått i att springa runt på
skotsk mark och leta efter en försvunnen fiende och där fientligheter inom de
egna leden orsakat större förluster än skottarnas gerillataktik, undertecknades
slutligen fördraget i Northhampton i maj 1328. Detta innebar att England helt
uppgav de anspråk på överhöghet över Skottland man så länge hävdat och som i
synnerhet Edvard I men också hans son ägnat 30 år av mer eller mindre permanent
krig åt att uppnå. Med 700 års distans kan man konstatera att beslutet var
mycket förnuftigt. Men för dåtidens engelsmän framstod det närmast som
landsförräderi – alla uppoffringar omintetgjorda av en utländsk drottning och
hennes älskare! Fördraget i Northampton dikterades inte heller an någon
överdriven fredslängtan från Mortimers eller Isabellas sida utan snarare av
bristande intresse för den skotska frågan. Kungamodern siktade högre och drömde
om att se sin son och kanske sig själv som regent i Frankrike, där den gamla
dynastin just utslocknat.[3]
Kung Edvard III själv var dock inte heller nöjd med Northamptonfördraget och
visade tydligt sitt misshag. Därtill kom att Roger Mortimer alltmer tycktes
spela rollen av regent. Trots att han officiellt inte ingick i riksrådet och
föredrog att verka bakom kulisserna förde han sig offentligt med later som om
han varit rikets härskare. Genom en rad fördelaktiga äktenskap, av vilka några
ingåtts redan före Edvard II:s avsättning, hade han lyckats gifta in sina
släktingar i rikets förnämsta familjer. Han försummade inte heller att
framhålla sitt släktskap med såväl ätten Platagenet som med den mytiske kungen
Brutus av Troja, som sades en gång ha grundat England och gett Britannien sitt
namn. De prinsar av blodet som gjort uppror mot Edvard II:s gunstlingar började
fråga sig om inte deras forne vapenbroder var en farligare motståndare. Kungens
kusin earl Henrik av Lancaster sökte upprepade gånger under 1328 göra sin
stämma hörd. Genom offentliga proklamationer och militära styrkedemonstrationer
krävde han ökat inflytande för sig och sina vänner och att Isabellas och
Mortimers politik granskades. Enda följden blev att tyglarna stramades åt
ytterligare och att Mortimer lät utropa sig till earl av March, en tidigare
okänd titel.[4] Han
omgav sig dessutom med ett stort följe livvakter från Wales som snart fick
rykte för brutalitet. Den drygt 15årige kungen tycks i detta skede ha förhållit
sig tämligen neutral. Å ena sidan ogillade han Mortimers politik, inte minst
visavi Skottland men Lancasters krav på inflytande sårade hans stolthet lika
mycket. Dessutom respekterade han uppriktigt sin mor. Kungen läxade därför
eftertryckligt upp sin främste storbaron och fordrade hans underkastelse. Vid
årsskiftet 1329 inledde hovpartiet ett regelrätt fälttåg mot Lancaster och ett
nytt inbördeskrig tycktes nära förestående. Sedan man intagit Lancasters
viktigaste stad kapitulerade denne emellertid och tilläts mot ett stort
skadestånd oskadd dra sig tillbaka från politiken. En process inleddes mot earlens
anhängare men de flesta var snart åter tagna till nåder. Övriga gick i fransk
exil. Kungens farbror earlen av Kent grubblade för sin del över vad som
egentligen hänt hans bror. Officiellt hade Edvard II avlidit natten till 21
september 1327 men hur hade han dött och var han rent av fortfarande i livet? På
hösten 1329 ansåg sig Kent ha fått bevis på att så var fallet och tog kontakt
med likasinnade som ogillade det nya styret. Han sökte också komma i
förbindelse med den avsatte kungen, som sades hållas i förvar på slottet Corfe
i Dorset i sydvästra England. Hans brev till fången kom emellertid i händerna
på Mortimers folk och i början av mars 1330 häktades Kent, anklagad för
högförräderi. Efter en summarisk och
lagstridig rättegång, eftersom en så högt uppsatt man som kungens farbror endast kunde dömas av den
högadliga pärdomstolen, dömdes Kent till döden. Nu hade man
emellertid spänt bågen för högt. Ingen skarprättare vågade ta på sig ansvaret
att avrätta en medlem av den kungliga familjen. Man tvingades leja en dömd
mördare som i utbyte mot sitt liv åtog sig justitiemordet.[5]
Efter Kents
död tycktes Mortimers makt obegränsad. Ingen vågade längre öppet kritisera
rikets de facto lordprotektor. [6]
Om en förändring skulle genomföras måste det ske genom en kupp. Efter drygt ett
halvt årtusende är det svårt att förstå vad Mortimer och i synnerhet
änkedrottning Isabella i slutänden var ute efter. Det är möjligt att den
högmodige baronen såg för sig en framtid där en tillsynes försagd och i sin
unga hustru uppenbart förälskad Edvard III skulle lämna det politiska ansvaret
åt moderns älskare också sedan han uppnått myndig ålder.[7]
Kanske drömde han om att spela samma roll som ”kungamakaren” earl Warwick kom
att inta drygt hundra år senare. De många äktenskapen inom Englands högsta
aristokrati(en av Mortimers döttrar hade exempelvis gifts bort med kungens
minderårige kusin Edward av Norfolk i juli 1329), har sin motsvarighet i de
äktenskap familjen Neville ingick under följande århundrade. Att Mortimer tänkt
sig en framtid där hans släkts maktposition i England vore oomkullrunklig tycks
klart, även om de inte skulle bestiga själva tronen. Kanske räknade han rentav
med att i en inte alltför avlägsen framtid likt Hamlets farbroder äkta den
drottning vars make han bragt om livet. Änkedrottningar hade gift om sig tidigare:
Det mest närliggande exemplet var Isabella av Angouléme som äktat greve Hugo de
Lusignan efter Johans utan land död 1216, trots att greven egentligen skulle ha
ingått äktenskap med hennes dotter. En änkedrottnings maka med stora
markområden i sin ägo borde kunna göra anspråk på politiskt inflytande.
Isabellas förhållningssätt är svårare att begripa. Som dotter till en av sin
tids mäktigaste furstar och med tjugo års erfarenhet av engelsk politik bakom
sig borde hon ha insett att hennes förhållande med Mortimer en dag måste få ett
slut. Förr eller senare skulle sonen fordra räkenskap av henne och kräva makten
i det rike som var hans genom arv. Hatet mot hennes vän borde ha påmint
Isabella om det hat hon själv och andra så länge hyst mot hennes makes
gunstlingar. Om hon ville behålla Mortimer vore det bästa att avstå från makten
och dra sig tillbaka. Litade hon så fullständigt på sitt inflytande över sonen
att hon räknade med att han skulle låta henne hållas eller var hon helt enkelt
förblindad av en kärlek som väckts efter många års frustration och ensamhet så
att hon ansåg sig ha rätt att njuta av livet den tid hon hade kvar[8]?
Evad planer Isabella och Mortimer hade, började tiden rinna ut för dem under
sommaren och tidiga hösten 1330. I juni hade unga drottning Filippa nedkommit
med sitt första barn sonen Edvard, ”Svarte prinsen”. Därmed hade Edvard III
bevisat att han var en man. Han skulle fylla 18 under hösten och hade redan
anmält sin kandidatur till den franska tronen, trots att släktingarna och lagvrängarna
vid Seine vägrat lyssna. Ändå behandlades han fortfarande som en skolpojke
under förmyndarskap av den där uppkomlingen Mortimer och av sin mor, som knappt
velat ge hans hustru det underhåll hon som drottning hade rätt till. Detta
kunde inte fortgå. Något måste göras!
På hösten
1330 anlände hovet till Nottingham i norra England. Man hade kallat till ett
större rådsmöte för att diskutera de tendenser till revolt som alltjämt förekom
i riket.[9]
Ingen som var på plats tvivlade på att Englands kung för ögonblicket hette
Roger Mortimer. Baronen medförde ett följe på 180 beväpnade livvakter. En
järnring av soldater slogs kring slottet, vars portar och mindre ingångar
låstes varje afton. Änkedrottningen förvarade personligen alla husets nycklar
under huvudkudden på nätterna. Mortimer lär ha uppfört sig som en
militärdiktator och gått så långt att han frågat ut kungen om denne kände till
någon sammansvärjning mot honom. Huruvida detta är bokstavligt sant är svårt
att avgöra. Hursomhelst lämnade ett antal av kungens närmaste vänner slottet
under förevändning att de inte kände sig trygga där. I själva verket ville de
inget hellre än lämna slottet och det inte främst av rädsla. Kungen hade sedan
något år tillbaka ett eget litet garde på omkring tjugo unga män som var honom
obrottsligt trogna. Deras ledare, William Montagu, hade av den tjänstgörande
slottskommendanten fått veta att en hemlig tunnel ledde från ett ställe utanför
staden till slottsköket, alldeles under de kungliga våningarna. Natten mot 20
oktober 1330 slog de sammansvurna till. Kung Edvard hade tillbringat den gångna
dagen på sitt rum under sken av opasslighet, som kanske bottnade i en nog så
äkta nervositet. När alla dragit sig tillbaka för natten och allt verkade lugnt
gick kungen ner i köket eller stora salen alldeles intill, möjligen förklädd
till sin egen läkare och väntade på sina medhjälpare. Sedan dessa tagit sig
igenom tunneln och kungen anslutit sig gick de tillsammans upp för trappan till
kungamoderns våning. Här hejdades de av några vakter som stod på Mortimers
sida. En av dem ropade: ”Förrädare! Ni kommer alla att dö en fasansfull död”.
Han höggs dock själv ned och kuppmännen gick in i änkedrottningens rum, där de
fann Mortimer i möte med några av sina medarbetare, diskuterande de
arresteringar han planerade nästa morgon av sin konungs närmaste män. Kung
Edvard själv hade dock stannat utanför sviten, kanske av blygsel för vad han
möjligen skulle finna där. Isabella förstod ändå vem som låg bakom och vad
detta innebar: ”Käre son, käre son”, ropade den olyckliga kvinnan, ”skona den
tappre riddar Mortimer. Gör honom inte illa”. Utan att lyssna förde soldaterna
ut hennes älskare och lämnade henne ensam.[10]
Nästa dag
fördes Mortimer mot London slagen i kedjor, åtföljd av en jublande folkmassa.
Exakt när han kom fram är oklart men 28 november stod han inför rätta i
parlamentet. Det var naturligtvis en djupt orättvis rättegång – den anklagade
fick inte möjlighet att försvara sig. Men så hade Mortimer själv gjort med sina
fiender fyra år tidigare och så gjorde man på medeltiden och långt senare i Europa.
Den som anklagades för högförräderi var i princip dömd på förhand, såvida inte
rollerna plötsligt skiftade och ”förrädaren” från igår blev hjälte och
befriare. Mortimer anklagades för maktmissbruk och korruption men också för att
ha låtit mörda Edvard II. Dessutom hävdade man att han hade sått split mellan
Edvard och drottning Isabella och övertalat henne att göra uppror mot sin make.
Detta om något var djupt orättvist, vilket samtliga närvarande måste ha vetat.
Mortimer kan möjligen med eftertryck ha poängterat för drottningen att en
uppgörelse i godo med kungen var otänkbar, men inget av allt som hänt de
senaste åren skulle ha inträffat om inte Edvard II låtit sina favoriter plundra
drottningen på hennes tillhörigheter, beröva henne hennes egendomar och låta
fängsla hennes anställda. När Isabella och Mortimer träffades 1325 var
drottningen praktiskt taget politisk flykting i Frankrike. Mortimer hade
bistått henne och hjälpt henne att samla en armé för att återta sin ställning.
I det avseendet var han verkligen en tapper riddare.
Domen var
som sagt uppgjord på förhand. Efter en rättegångsdag dömdes Mortimer att hängas
på galgbacken vid Tyburn i London. Han berövades alla sina titlar. Nästa dag(29
november 1330), fördes han till avrättningsplatsen, liggande bunden på en
oxkärra. Innan han hängdes bekände han att kungens(Edvard III), farbror Kent
fallit offer för en lömsk konspiration. Så slutade den man som i fyra år styrt
England och varit älskare till dess drottning. Men ätten Mortimers historiska
roll var långt ifrån slut. 70 År senare skulle en annan Mortimer en tid stå som
engelsk tronarvinge och även om han aldrig blev kung skulle två av hans
systersonsöner en dag i tur och ordning bestiga tronen som medlemmar av den vita
sidan i rosornas krig. Men den historien får vänta till en annan gång.[11]
[1] Liksom Edvard II efterträddes Maria Stuart av sin son, Jakob VI(I av England). De ryska tsarerna Peter III och Paul I efterträddes också av sina söner, även om Peter närmast följdes av sin hustru Katarina. Under tsartiden avsattes dock inte misshagliga härskare i formell mening: de dödades eller fängslades av upproriska officerare.
[2] Termen ”det moderna Europa” kan vara svår att definiera. Den tidigmoderna epoken brukar anses börja kring år 1500. Det är samtidigt ett faktum att statsöverhuvuden i länder som England och Frankrike redan 200 år tidigare strävat att skapa ett styre med statligt våldsmonopol och oberoende för staten i förhållande till de kyrkliga institutionerna och påven. I England fanns sedan 1200-talet ett parlament med under- och överhus, som dock i princip måste kallas av kungen. I Frankrike hade senmedeltidens kungar för vana att i krislägen sammankalla representanter för borgerskapet för att förklara den förda politiken. Så småningom skapades också en ständerförsamling med tre stånd, som dock inte kallades in alltför ofta. Vid avsättningen av Edvard II begärdes uttryckligen folkets samtycke i parlamentet, även om man knappast väntat annat än bifall. I vissa avseenden kan England därmed sägas ha inträtt i den tidigmoderna epoken redan på 1320-talet, trots att det dröjde ytterligare 200 år innan statsmakten utövades av begåvade ämbetsmän ur borgarklassen snarare än av högadeln.
[3] Isabellas far kung Filip IV(den sköne), av Frankrike hade avlidit 1314. Därefter regerade hans tre söner i rad utan att lyckas få en manlig arvinge. Genom den så kallade saliska lagen, som nyligen införts, uteslöts kvinnor från den franska tronföljden. Frågan var om denna lag var giltig och om den i så fall innebar att kvinnor varken kunde regera eller överföra sina anspråk till sönerna. Vid Karl IV:s död 1328 valdes, trots engelska protester, den dödes kusin greven av Valois till kung under namnet Filip VI. Tio år senare ledde dessa tvistigheter till hundraårskrigets utbrott.
[4] De Walesiska gränsområdena. Kanske är det Mortimers ovan nämnda skryt om sin förnäma härkomst som fått pjäsförfattare som Marlowe och Brecht att i sina dramer om Edvard II framställa upprorsledaren som en mycket lärd intellektuell, vilken endast med svårighet förmås att slita sig från sina krönikerstudier och ta ledningen över oppositionen. Att i gamla skrifter söka bevis på släktens ädla härstamning hade dock mer med bördsstolthet än kärlek till lärdom att göra och var inget ovanligt bland medeltidens furstar och aristokrati.
[5] Vad som egentligen låg bakom denna egendomliga historia är osäkert. Det tycks klart att Kent, åtminstone i slutskedet av sina efterforskningar kring broderns öde, utsattes för provokationer från Mortimers sida i syfte att undanröja en tänkbar motståndare. Forskningen är emellertid i våra dagar osäker på vad som verkligen hänt Edvard II. Indicier kan tyda på att den avsatte kungen faktiskt undkom sina tilltänkta mördare i september 1327 och sedan levde i exil i dryga tio år innan han slutligen anses ha avlidit i Italien. Sådana historier uppstår dock som bekant ofta kring avsatta kungars och andra kända fångars öden. På denna blogg gäller därför tillsvidare den officiella versionen, att Edvard II natten till 21 september 1327, ovisst på vilket sätt, mötte döden.
[6] Enligt Weir hade Mortimer ingen officiell position inom Edvard III:s förmyndarregering 1327-30. Maurice Druon tillskriver dock i romanen Varginnan från Frankrike” honom titeln lordprotektor, en titel som Oliver Cromwell och andra engelska politiker senare haft för längre eller kortare perioder. Att Mortimer i praktiken, om också inte till namnet, varit lordprotektor för den omyndige kungen tycks utom tvivel.
[7] Henrik III som regerat under en stor del av 1200-talet, hade förklarats myndig vid 20års ålder.
[8] Liksom i fråga om Edvard II:s öde vilar något dunkelt över Isabellas relation till Mortimer. Ingen, varken i samtiden eller bland senare tiders historiker, tycks tvivla på att de verkligen haft ett sexuellt förhållande. Paradoxalt nog beror detta kanske just på den diskretion Alison Weir i sin biografi över drottningen säger sig finna både hos dem själva och de krönikörer som under de närmaste årtiondena efter händelserna(då Edvard III fortfarande var kung), skildrat tidsperioden 1325-30. Att de stod varandra nära är säkert. Änkedrottningen och Mortimer såg noga till att berika både varandra och sina närmaste anhängare, ofta på bekostnad av såväl statskassan som den kungliga familjens övriga medlemmar med Isabellas svärdotter i spetsen. Isabellas starka reaktion på Mortimers fall visar också att hon känt sig hårt träffad. Det finns rentav tecken på att hon varit havande och i sin sorg förlorat barnet.
[9] Edvard III tycks ha anlänt till staden en dryg månad innan själva mötet inleddes.
[10] Som om denna scen inre vore tillräckligt dramatisk låter Maurice Druon i sin roman Liljan och Lejonet(svensk översättning 1966), de sammansvurna överraska Mortimer och Isabella i sängen. Där är också kungen själv med. Som svar på moderns böner att skona hennes vän replikerar kungen kallt: ”Har han skonat er heder”? Drottning Isabella skulle komma att leva i nära 30 år till. Efter några år av husarrest blev hennes tillvaro lättare och restriktionerna släppte. Under hundraårskriget fick hon besök av franska ädlingar som blivit krigsfångar, bland andra kung Johan II. Edvard II:s änka avled i augusti 1358.
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Isabella, she-wolf of France, Queen of England(2005), kapitel 10-11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar