Att
kungligheter i grund och botten är alldeles vanliga människor, ”som du och
jag”, är väl något de flesta i vår tid är överens om. Länge ansågs de dock och,
än viktigare, ansåg sig själva stå över andra människor. De var som gudar eller
åtminstone representanter för en högre himmelsk makt, som utkorat just dem till
det höga ämbetet. Problemet med detta synsätt var att då dessa mänskliga gudar
ibland fick lust att stiga ned från sin upphöjdhet och röra sig bland vanliga
dödliga, uppstod situationer som kunde bli ytterst pinsamma för majestätet
ifråga och kanske rentav leda till att vederbörande miste sin tron och
förvandlades till en olycklig och för eventuella nya makthavare ytterst
besvärande belastning. Kungar som förlorat sin tron har undantagslöst först
förlorat sitt anseende hos allmänheten och de maktägande kretsarna. En i det
stora hela betydelselös men kanske ändå talande händelse av det här slaget
utgörs av episoden mellan den berömda skotska 1500-talsdrottningen Maria Stuart
och poeten och musikern Pierre de Chastelard.
Maria Stuart
hade tillbringat sin barn- och ungdomstid i Frankrike, där hon gifts bort med
kronprinsen och en kort tid faktiskt varit drottning av Frankrike. Genom sin
mor härstammade hon från den franska adelsfamiljen Guise, som vid mitten av
1500-talet hörde till det högsta maktskiktet i landet. Det är nog inte helt
orätt att hävda att Frankrike i djupare mening var Maria Stuarts hemland medan
Skottland var hennes arvrike. Då Maria återvände till Skottland var hon en
levnadsglad kvinna i de sena tonåren som älskade sång, musik och dans. Hon hade
lätt att göra sig omtyckt bland folket men var samtidigt oerhört bördsstolt om
äran träddes förnär. För henne var det en självklarhet att ställningen som
monark var okränkbar och tanken att någon skulle våga ifrågasätta hennes
suveränitet var totalt verklighetsfrämmande.
För någon med denna bakgrund och tankevärld var just Skottland närmast
livsfarligt att styra över under renässansen. Landets litenhet, allmänna
fattigdom och inte minst det ständiga småkriget inom aristokratin, som ofta tog
sig uttryck i regelrätta skärmytslingar, överfall och mord, gjorde det i stort
sett omöjligt att etablera ett stabilt styre. Dessutom var kungarna vanligen
omyndiga under långa perioder, vilket stärkte adelsklanernas makt ytterligare.[1]
Till detta kom den nyligen igångsatta reformationen inom kyrkan, som i
Skottland leddes av kalvinisterna med deras stränga förkunnelse om renlevnad,
enkelhet och prästerskapets företräde framför världsliga suveräner. Att som troende
katolsk kvinna vara regent i ett sådant rike krävde ovanlig själsstyrka och
försiktighet. Maria Stuart ägde det första men inte alltid det senare. Till
hennes ungdomliga hov hörde poeten Pierre de Chastelard.
Pierre de Chastelard
var född i en sydfransk adelsfamilj och några år äldre än den drottning han så
ivrigt dyrkade. Hans farfar hade vunnit sina sporrar under krigen i Italien
omkring år 1500 och framstod som personifikationen av dåtidens riddareideal. Han
blev känd som ”Riddaren utan rädsla och bortom förebråelse”.[2]
Kanske unge Pierre kände sig inspirerad av detta exempel i släkten. I motsats
till farfadern valde han dock inte krigaryrket, där egenskaper som oräddhet och
dådkraft kan betraktas som dygder. Istället blev han skald och hovman – en ställning
där alltför mycken djärvhet lätt får katastrofala följder.
Chastelard
ingick i den svit som följde Maria Stuart tillbaka till Skottland 1561. Han
hörde inte till drottningens personliga följe utan ”slank med” som medföljande
tjänare åt en högadelsman som i sin tur ingick i eskorten. Chastelard reste tillbaka
till Frankrike med de andra tjänarna men återvände inom kort till Skottland,
utrustad med introduktionsbrev från sina arbetsgivare i Paris.[3]
Han skall inte ha gjort några försök att dölja sina avsikter – i London
förkunnade han att han var på väg att möta ”min älskade dam”. Maria Stuart lär
ha blivit överlycklig att se Chastelard igen och snart var han en framträdande
figur i det renässanshov av mindre format som den unga drottningen försökte
skapa. Han skrev dikter till sin härskarinna, de dansade tillsammans och det
lär ha hänt att drottningen lutat sitt huvud mot hans axel och kanske till och
med kysst honom. Detta var naturligtvis fullkomligt oskyldigt eftersom en
bördsmedveten drottning på 1500-talet aldrig på allvar skulle inleda ett
förhållande med en man ur lågadeln som enligt rangordningen närmast hörde till
tjänstefolket. Men den hetlevrade skalden tappade uppenbarligen huvudet totalt.
En kväll i början av 1563 upptäckte drottningens personliga tjänare att
Chastelard hade gömt sig bakom draperiet i Hennes Majestät drottningens sovrum.
Exakt hur omgivningen reagerade är osäkert. Enligt Zweig skrattade man närmast
bort hela historien och Chastelard fick gå utan större efterräkningar än några
halvt skämtsamma reprimander för sitt obetänksamma agerande. Weir skriver däremot
att Maria Stuart blev upprörd och gav order om att mannen omedelbart skulle
förvisas ur landet. I vilket fall som helst fängslades inte poeten. Några dagar
senare var drottningen på rundresa i östra Skottland, och en kväll fann man
åter den oförbätterlige Chastelard gömd i drottningens rum i det hus hon för
tillfället gästade. Ingen visste att han följt hovet på färden. Den här gången
var drottningen själv närvarande och dessutom mitt i avklädningen. Den eldige
tillbedjaren lär ha försökt omfamna henne. Maria Stuart blev skräckslagen och
skrek på hjälp. Hennes halvbror Earlen av Moray, som i stort sett fungerade som
Skottlands premiärminister, kom inrusande åtföljd av vakter. Nu var måttet
rågat! Chastelard greps och ställdes inför rätta för sitt skandalösa
uppförande. Det sägs att drottningen var så förskräckt och rasande att hon
genast ville låta sticka ned poeten, här och nu på golvet i sovrummet. Moray
insåg dock att detta skulle göra skandalen total – Mannen måste dömas av en
domstol.[4]
Pierre de Chastelard avrättades på torget i St Andrews 22 februari 1563. Som
den skald han var vägrade han att mottaga någon bikt, utan gick till
stupstocken högt deklamerande sin mentor Pierre de Ronsards ”Ode till döden”.
Han förklarade stolt att: ”Min död gör mig odödlig”. Innan svärdet föll skall
poeten ha vänt sig mot det fönster där Maria Stuart satt – hennes bror hade
sagt åt henne att bevittna avrättningen, och utropat ”Oh, grymma Dam!”[5]
Vad låg
bakom detta intermezzo? Zweig återger det hela som ett belysande exempel på
Maria Stuarts oförsiktighet att öppet och alltför tydligt visa då hon tyckte om
någon – hon fick människor och i synnerhet män att glömma vem hon var och ta
hennes spontana tillgivenhet som mer eller mindre öppna inviter till en ömmare
relation. Så var för det mesta inte förhållandet. Drottningen visade helt
enkelt när hon var förtjust i eller litade särskilt mycket på en viss person,
på samma sätt som vilken spontan och varmhjärtad människa som helst kan göra i
våra dagar utan att det behöver betyda något särskilt. För henne var denne
hovpoet inget annat än en kär återklang av den lyckliga ungdomstiden ”hemma” i
Frankrike. Pierre de Chastelard misstolkade dock situationen och trodde att
Maria Stuart var förälskad i honom. Det kostade honom livet och han blir
därmed, skriver Zweig: ”den förste som dör för Maria Stuart. Han går blott före
de andra”.
Läser man Alison
Weirs bok, som främst fokuserar på Maria Stuarts andra gemål och hans mystiska
öde, blir bilden mer komplicerad. Enligt Weir påstods det efteråt att Chastelard,
då han förhördes efter sitt gripande, uppgivit att han sänts till Skottland av
franska hugenotter i uttryckligt syfte att misskreditera Maria Stuart i det
katolska Europas ögon. Meningen var att förstöra hennes chanser till ett gott
gifte inom exempelvis spanska kungahuset, ett projekt som just då var av hög
prioritet inom skotsk utrikespolitik. Chastelard skall ha planerat att hålla
sig gömd i drottningens rum över natten och sedan ge sig iväg så pass öppet att
man kunde misstänka att han varit hos Maria Stuart utan att det direkt gick att
bevisa. Initiativtagare till intrigen sades vara en viss ”Madame de Curosot”,
eller möjligen ”Madame Cursolles”, vilket i sin tur antogs vara ett kodnamn för
Madame de Chátillon, hustru till den redan vid denna tid omtalade och senare i
historien legendariske hugenottledaren Gaspard de Colligny, Seigneur de Chatillon.[6]
Historien
verkar vid första påseende totalt otrolig men är inte alldeles osannolik.
Vintern 1563 pågick vad som kan kallas ”första hugenottkriget” i Frankrike. Det
hade länge rått spänningar mellan olika politiskreligiösa läger i landet.
Franska centralmakten under ledning av änkedrottning Katarina av Medici, en
gång svärmor till Maria Stuart, försökte medla fram en lösning men i mars 1562
briserade bomben då den ärkekatolske hertigen av Guise under dunkla
omständigheter angrep en protestantisk församling i den lilla staden Wassy i
dåvarande regionen Champagne i nordöstra Frankrike. Protestanterna - hugenotterna,
höll gudstjänst på en plats som inte var tillåten enligt då gällande lag.
Hertigen hörde psalmsången och konfronterade gudstjänstdeltagarna. Ordväxling
uppstod, det blev sammanstötning och då allt var över hade omkring sjutio
människor dödats och över hundra skadats, män, kvinnor och barn. Detta blev
inledningen till ett inbördeskrig som med kortare avbrott skulle pågå i 36 år,
tills Henrik IV undertecknade ediktet i Nante 1598.[7]
Hertigen av
Guise var morbror till den skotska drottningen. Wassy låg dessutom inom ett
område som tilldelats henne i samband med giftermålet med dåvarande franske
kronprinsen. Det tillhörde fortfarande Maria Stuart i mars 1562. Det fanns
alltså en indirekt men dock koppling mellan blodbadet i Wassy och drottningen av
Skottland.[8]
Ingen av mina sekundärkällor tar upp frågan hur de skotska protestanterna
reagerade då nyheten om vad som hänt i Frankrike nådde dem. Att de reagerade är närmast självklart.
Deras ledare, predikamten John Knox, var en religiöst bildad, lärd man som stod
i nära kontakt med sin mentor Calvin. Han var en skicklig och uttrycksfull
talare och skribent, avskydde katoliker samt var djupt skeptisk till
kvinnostyre i allmänhet och drottning Maria Stuart i synnerhet. Det är
åtminstone teoretiskt möjligt att franska och - eller skotska protestanter
velat hämnas på katolikerna för vad som hänt i Wassy och tubbat Pierre de
Chastelard att ställa till skandal vid hovet.[9]
Sedan
uppstår flera följdfrågor: Om episoden med Chastelard var arrangerad måste den
åtminstone delvis ha planerats i Frankrike, men var frågan om skotska
drottningens giftermål verkligen så viktig för hugenotterna att de mitt under
sitt eget pågående religionskrig tog sig tid att organisera en intrig, som
verkar hämtad direkt ur en roman av Dumas, i ett helt annat land? Hur vågade de
lita på att Chastelard skulle spela sin roll på rätt sätt – han avslöjade ju
redan i London att han var mer eller mindre förälskad i Maria Stuart. Vad fanns
det för garantier att han inte förrådde hela saken för sitt hjärtas dam? Chastelards beteende inför döden tyder inte
på något överdrivet religiöst nit överhuvudtaget – varför gav han sig in på en
så livsfarlig intrig som mycket väl kunde kosta honom livet, vilket ju också
blev fallet oavsett orsak?[10]
Det troligaste är trots allt att historien om en protestantisk intrig snickrats
ihop av Maria Stuarts skotska rådgivare – det var från det hållet den först
lanserades. Att en främmande man i hemlighet smugit sig in i drottningens av
Skottland sovrum var nog för att ifrågasätta hennes sexuella moral. Furstinnor
som Cecilia Vasa misstänkligjordess, med rätt eller orätt, på liknande sätt
under renässansen. Efter skandalen gällde det för ministrarna i Edinburgh att
rädda ansiktet på sin obetänksamma härskarinna, därför framställdes det som att
hon utsatts för en intrig av politisktreligiösa fiender.[11]
Så pekar
indicierna ändå på att Pierre de Chastelard föll offer för sin obetänksamma
passion för en vacker, charmig ung kvinna av alltför hög rang som han trodde
besvarade hans känslor. En så skamlös tanke och ett sådant uppförande måste
straffas med döden, vilket också skedde. För Maria Stuart var denna händelse en
första varning om politikens snaror och fallgropar för en oerfaren och, som det
verkar, i sitt hjärta uppriktig människa. Den skotska tronen skulle i längden
visa sig alltför svår att hålla sig kvar på för den unga drottningen. Bara fem
år efter händelsen med Chastelard tvingades hon fly till England och 8 februari
1587, nästan på dagen 24 år efter poetens död, var det hennes tur att föras
till schavotten.[12]
[1] Maria Stuart blev själv drottning vid sex dagars ålder, hennes far, Jakob V, vid drygt ett års ålder.
[2] Angående Chastelards farfar, se Pierre Terrail, seigneur de Bayard - Wikipedia.
[3] Stefan Zweig ger intrycket att Chastelard aldrig lämnade Skottland, men Alison Weir skriver att han återvände till Frankrike en kortare tid. Wikipedia uppger samma sak Pierre de Bocosel de Chastelard - Wikipedia.
[4] Det råder delade meningar om Maria Stuart verkligen befallt att Chastelard skulle dödas utan rättegång, dvs. i praktiken mördas. Zweig betvivlar uppgiften, Weir framställer det närmast som fakta.
[5] Enligt en version lyder citatet, här återgivet på svenska, ungefär: ”Farväl, du vackra, grymma, som dödar mig men som jag ändå ej kan låta bli att älska”.
[6] Coligny var vid denna tid gift med Charlotte de Laval, medlem av en framstående adelsfamilj från Bretagne. Hon avled vid 38 års ålder 1568. Coligny blev senare en av huvudaktörerna i det drama som slutade med Bartolomeinatten 1572, där han själv var det första offret.
[7] ”Det första hugenottkriget” kulminerade med hertigens av Guise död i februari 1563. Hertigen föll offer för ett attentat då hans trupper belägrade Orléans, som var i hugenotternas händer. Han avled 24 februari 1563, två dagar efter Chastelards avrättning i St Andrews.
[8] Händelserna i Wassy skildras bland annat kortfattat i Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici i svensk översättning från 2005 s.184.
[9] För Knox är det inget tvivel om vad som låg bakom episoden med Chastelard. I sin historia över skotska reformationen skriver han giftigt och ironiskt om poetens öde i svensk översättning att ”Han förlorade sitt huvud för att hans tunga inte skulle avslöja vår drottnings hemligheter”.
[10] Weir tar lustigt nog inte upp frågan vilken religion Chastelard bekände sig till, trots att hon räknar med möjligheten av en hugenottintrig. Zweig däremot, som inte gör minsta antydan i den vägen, nämner i förbigående att poeten faktiskt var hugenott.
[11] Ironiskt nog var de flesta av Maria Stuarts närmaste rådgivare protestanter, i synnerhet de första åren. Trots att drottningen var katolik förblev de henne trogna. Det var först när hon försökte föra egen politik oberoende av de etablerade ministrarna och med hjälp av utländska katoliker de på allvar gjorde motstånd.
[12] Denna
text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary,
Queen of Scots and the Murder of lord Darnley(2003/2008), s. 44-46 och
Stefan Zweig, Maria Stuart(svensk
översättning 1935/1990), s. 89-95. Översättningar från engelska till svenska är
mina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar