Äpplet och stormaktstiden

 

Med anledning av att vraket efter regalskeppet ”Äpplet” i dagarna officiellt blivit ”upptäckt” utanför Vaxholm, manar historieprofessor Dick Harrison i SVD 26/10 22 under rubriken ”Barbarisk historia bakom Äpplet” den historieintresserade allmänheten att inte bli alltför upphetsad över det nya fyndet. Efter att ha påpekat att man länge känt till existensen av detta fartyg, vars öde varken är särskilt dramatiskt eller unikt, poängterar Harrison vikten av att vara medveten om ”de historiska ramar som omgärdade örlogsskeppet när det begav sig”. Dessa ”ramar” tycks främst bestå av de lidanden som Sverige under stormaktstidens krig förorsakade, både Europa i allmänhet och det egna folket i synnerhet. Massrustningen ledde till att ”tiotusentals pojkar sattes i hårdträning”, samtidigt som både den tekniska och administrativa utvecklingen ”ledde till att Sverige förvandlades till en offensiv krigsmaskin”. Eftersom grannarna var svaga och splittrade, fortsätter Harrison, kunde Sverige med denna krigsmaskins hjälp under flera årtionden ”föra en lika blodig som lyckosam utrikespolitik” Ur nutida perspektiv ”ter sig hela denna historia som både sorglig och barbarisk”. Med andra ord: Var för allt i världen inte stolt över eller fascinerad av vårt förflutna. Det stormaktstida Sverige var inget annat en imperialistisk stat som roffade åt sig vad man kunde från svaga, otursförföljda grannar. Det är inget att intressera sig för av ren nyfikenhet, snarare något att skämmas över och tjäna våra dagars svenskar till skräck och varnagel.

 

Även om denna självdestruktiva inställning till historien kanske kan verka sund och riktig i en tid då kriget åter hemsöker vår världsdel, nu med en potentiell förstörelseförmåga av oändligt mycket större räckvidd än någonsin kanonerna vid Lützen eller på ”Vasas” och ”Äpplets” kanondäck, riskerar den att bibringa nutidsmänniskan uppfattningen att alla krigsledare i alla tider varit och är lika stora skurkar och mördare.  (För någon månad sedan såg jag själv i sociala medier en kommentar som i stort jämställde Vladimir Putin med Karl XII). Bortsett från att detta tänkesätt berövar oss möjligheten att ens försöka förstå en annan tids värderingar, blir bilden av det förgångna också skev i en annan bemärkelse. De länder som besegrades av Sverige i 1600-talets krig var kanske mer splittrade än de styrkor som leddes av ”Lejonet från Norden” och de efterföljande karolinerkungarna, men deras ledare var med något undantag inga oskyldiga lamm eller helgon som beskedligt lät sig slukas av de svenska vargarna. Harrison nämner själv att upprustningen under Gustav Adolfs tid skedde mot bakgrund av de motgångar man haft i ”Kalmarkriget” och kriget mot vasakungen Sigismund i Polen. Sverige var i början av 1600-talet ett litet land som nyligen för första gången enats under en gemensam centralmakt, personifierad av kungen i Stockholm. Grannarna var inte odelat nöjda med detta, i synnerhet inte Danmark. Av de sju krig som utkämpades mellan de båda länderna 1563-1721(antingen ”i envig” eller som del i större koalitionskrig), var Sverige angripare vid två tillfällen, 1643 och 1658. Före 1620-talets mitt, då Kristian IV led sitt stora nederlag i Trettioåriga kriget, var Danmark dessutom den avgjort starkare parten som inom ett halvsekel två gånger tvingat Sverige att betala lösen för att återfå Älvsborg, landets utpost vid Västerhavet. Danskarnas nederlag hade å andra sidan fört kejsarens trupper under Wallenstein obehagligt nära Sverige. Hur djupt rotad Gustav Adolfs protestantiska tro nu kan ha varit och vilka äregiriga drömmar han må ha fört i sitt huvud, var scenariot obehagligt för en man vars far blivit kung genom att avsätta en katolsk släkting och proklamera Sverige som protestantisk stat. För att försvara sig krävdes en armé och flotta. En armé och flotta behöver soldater och matroser och anfall är bästa försvar – en logik tidens övriga ledare skulle ha instämt i. Av de svenska krigarkungarna är det bara Karl X Gustav som kan sägas ha fört odelade erövringskrig, särskilt i Polen 1655-57. Han är också ensam om att ha ”uppfostrats” till enbart krigare. Om Gustav Adolf begåvats med söner eller Kristina stannat i Sverige skulle troligen kusinen ha slutat som legoknekt i något tyskt furstendöme, kanske rentav i den katolske kejsarens tjänst.

Vilka känslor som bör hysas vid tanken på ”Äpplet” må vara vars och ens ensak. För egen del känner jag förväntan vid tanken på vilka fynd och kunskaper det nya vraket kan komma att medföra. Den som vill ”skämmas” över att även svenskar en gång fört krig har full frihet att så göra. Man bör dock betänka att tiden var krigisk och att den som ensidigt predikade fred riskerade att framstå som svag. I så fall var det inte säkert att självständigheten kunde upprätthållas. Som populärhistorikern Herman Lindqvist ofta påpekat har Gud inte anvisat Sverige dess gränser eller högtidligt förklarat att ”Detta skall vara ert hem på Jorden”.

Låt oss se på den svenska stormaktstiden såsom en epok bland andra, en tid på gott och ont. Den är utan tvekan vår mest krigiska period men också den tid då vår första tidning, trycktes, riksbanken grundades och vår moderna förvaltning tog form.

  Boson Gidner, historisk skribent