I söndags
hölls den årliga minneskonserten till Gustav II Adolfs ära i Riddarholmskyrkan
i Stockholm, med medverkan av Stockholms allmänna sångförening. Som alltid var
stämningen mycket högtidlig och för den som, i likhet med undertecknad, hyser
stort intresse för Sveriges tidigmoderna historia var det en ära att delta. Ett
markant inslag var valet av musik – här framfördes alla de gamla svenskfinska klassikerna;
Runeberg, Geijer, Heidenstam, Alvén och till och med ”Förfäras ej, du lilla
hop”, den psalm som avsjöngs av den svenska hären den där dimmiga morgonen i
november 1632, den dag som blev Gustav Adolfs sista. En särskild hymn till den
fallne kungens ära spelades och även verk av Wagner hördes.
En ”radikalt
modern” svensk drar nu förmodligen slutsatsen att detta måste ha varit en
sammankomst för extremt reaktionära nazister med hakkorset på jackorna och
högerarmarna höjda, i stort sett redo för statskupp. Nog bäst att ringa SÄPO!
En högerradikal blir i sin tur säkerligen lyrisk och tänker att ”De gamla
takterna sitter i. Den svenska äran och vördnaden för nationen är inte död.
Kampen mot alla dessa mörka främlingar går vidare”!
Båda sidor
tar fullständigt fel! Vad vi som deltog i söndagens ceremoni fick höra var en
hyllning till samförstånd, kamratskap och kärlek. Med utgångspunkt i hur glatt
och ömsint konung Gustav Adolf mottog nyheten att han, i motsatts till vad man
först trott, begåvats med en dotter, manades vi att minnas att alla har samma
värde oberoende av utseende, kön eller härkomst.[1]
Därtill bjöds vi en anekdot som närmast antydde ett kompisförhållande mellan
Gustav Adolf och kansler Oxenstierna.
Det är svårt
att tänka sig ett bättre exempel på finstämd nationalism och att det är fullt
möjligt att vara stolt över det förgångna utan att ha extrema politiska
åsikter. Ni som vördar våra forna kungar – fortsätt med det men vörda på rätt
sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar